Efter storken kommer barnbarnen
För Sinikka Lonka ska det nya året bli mindre hektiskt och mer ekologiskt än 2015. Efter otaliga kilometer vid ratten och ett antal oförglömliga ögonblick i naturen nådde hon en fågelskådningens drömgräns.
Fåglarna och barnbarnen har dominerat Sinikka Lonkas pensionärsliv. Fjolåret var inget undantag, även om hon satsade mer än förut på att spräcka den finländska fågelskådningens drömgräns på 300 observerade arter på ett kalenderår.
– Tanken på att försöka infann sig i början av året. Länge såg det hopplöst ut, men mot slutet av året räknade jag ut att det kunde vara möjligt ändå, säger hon.
I början av december hade hon hängt in 299 kryss, som vi säger på skådarjargong. En art till behövde hon, och av alla tänkbara kandidater verkade slagugglan minst omöjlig. Till slut lyckades Lonka höra den, och därmed landade hon på 300 sedda eller hörda fågelarter i Finland 2015.
– Visst var det en överraskning, men frågar du om det har förändrat mitt liv så svarar jag att inte det minsta, småler hon.
Sinikka Lonka har inte alltid jagat fågelobservationer. Tvärtom, trots att hennes syster försökte locka med henne i fågelskådningens salighet stod hon emot i åratal. Som pensionär gav hon efter.
– Det tog fyrtio år för fröet att gro, och jag började försiktigt, men den här hobbyn suger en med sig. Det är spänningen när man hoppas få se något, ovissheten om det ska lyckas eller inte, säger hon.
Lonka är nöjd med att hon väntade tills barnen var vuxna.
– Fågelskådning är en oerhört självisk hobby, man samlar på kryss bara för sig själv.
Missar inga bröllop
Det är också en tidskrävande hobby, om man vill se många arter. En söndagsskådare som känner faunan får ihop 150 arter på ett år vid sydkusten. Når man 200 har fågelskådningen blivit något av en livsstil. Över 250 når ingen utan att åka lite längre bort när det gäller, och ska man ens komma nära 300 förutsätter det att man kan rycka ut långt bort på nolltid.
– Rariteterna är sådana. De dyker upp oväntat, och ska man se dem måste man ofta vara snabb, säger Lonka.
Hon tonar ner både sin egen insats och sin förmåga att identifiera knepigare fåglar, för hon har börjat så sent. De senaste åren har hon satsat hårdare, men hon skulle aldrig offra privatlivet i den mån det krävs för att bli skådaretta i Finland.
– Jag drar inte i väg på ett fågellarm mitt under ett dop, ett bröllop eller en begravning, säger hon.
Sinikka Lonka är mån om att ge barnbarnen den tid hon inte alltid kunde ge sina barn under den hektiska karriären som marknadspsykolog. Hon ställer upp som barnvakt vid behov och viker någon dag varje vecka för barnbarnen. Då får fåglarna vara. I regel, alltså.
– En gång när jag vaktade de äldre barnbarnen gick larmet om en dvärglärka i Lovisa. Då tog jag dem med mig, jag hade aldrig sett den arten förut.
För att nå 300 arter 2015 ägnade Lonka 280 dagar åt fåglarna. Alla snabba utryckningar gav ändå inte resultat.
– Den svarthakade buskskvättan blev årets olyckskorp. Två gånger åkte vi långt bort. Vi letade hela dagen, men kammade noll i både Tyrnävä och Siikajoki.
- Med 300 observerade fågelarter i Finland 2015 kommer Sinikka Lonka preliminärt på delad åttonde plats. Fem herrar och två damer såg fler arter.
- Flest arter, 313, observerade Joni Kautonen. Han knäckte 300-gränsen i augusti, tidigare än någon annan gjort det. På grund av en svagare höst klarade han ändå inte det finländska årsrekordet (317).
- De som har observerat flest arter i Finland är uppe i 430 under hela karriären. Totalt har det observerats 474 arter i Finland.
- Källor: Bongariliitto, Birdlife
Socialt umgänge
Totalt körde Sinikka Lonka 45 000 kilometer 2015, mest efter fåglar. Räknar man med samåkningarna med skådarkompisarna blev det närmare 60 000 kilometer bilresor i år.
Det låter inte särskilt ekologiskt?
– Nej, och det är det inte heller, jag ska inte påstå något annat. Det är miljömässigt dumt, och jag hoppas kommande generationer inte behöver lida för det. Jag lyfter på hatten för dem som bara går eller cyklar efter fåglarna.
Även om det blev många timmar i bil gav Sinikka Lonkas fågelår också många sköna stunder i naturen, som då hon såg jaktfalk på en vandring i Lappland, och en del mindre sköna ögonblick med kikaren i frusna händer.
– Vi kryssade azurmes i Kolari förra vintern. Det tog en stund innan den infann sig. Det var minus trettiosju grader, och jag kan tala om att det är kallt. Men resan var lyckad, vi hängde in lavskrika och andra nordliga arter på samma gång.
Lonka skådar mycket med kompisar eller träffar dem i naturen. Hela hobbyn har blivit mer social i takt med att fler kvinnor börjat skåda. Också de som tävlar om flest observationer samarbetar och informerar varandra om fynd i realtid.
– Förr lär det ha varit vanligt att folk hemlighöll sina observationer, men de som tävlar i dag tävlar främst mot sig själva.
Skidorna väntar
I år ska Sinikka Lonka köra mindre bil efter fåglarna och åka mer skidor i stället. Också i skidåkning kan hon ställa kvantitativa mål.
– Snön kom så sent att jag inte hinner nå tusen kilometer den här vintern. Men bättre än förra vintern ska det bli, då blev det bara trehundra kilometer på skidorna.
Beträffande fåglarna har hon inget mål för årskryssen, men månadskryss kan man alltid samla på. Här sätter hon körgränsen vid 200 kilometer. Ändå börjar det nya året med ett undantag.
– Den vita storken i Pihtipudas vill jag se, det är en stentuff art i januari. Sedan ska jag ägna mer tid åt barnbarnen.