En cirkel som aldrig sluts
Nomader är ett lockande epitet för författarna Gurli Lindén och Eva-Stina Byggmästar. I sitt universum av dikter och fysiska liv har de rest och korsat, utforskat och utmanat många gränser. För tillfället bor de i Nykarleby där de skriver och driver, vad de hoppas ska få förbli, världens minsta förlag.
I Jeppo, en tidigare självständig kommun cirka tjugo kilometer söder om Nykarleby centrum, sträcker potatisåkrar och skog ut sig och älven breder på, särskilt om vårarna. Byn har knappt tusen invånare och på sin webbsida marknadsför sig Jeppo Kraft Andelslag som Finlands minsta elverk. Samtidigt har Mirka, som tillverkar slipprodukter för global export, storsatsat och har både huvudkontor och över 400 anställda i Jeppo.
För folk i den här trakten är storslagenhet lika självklart som en fäbless för det lilla.
– Naturen är en gränslös upplevelse. Poeten vet att skillnaden mellan en människa, en snigel och ett träd är tunn som papper. Den som vill beskriva naturen måste vara lika hudlös, eftersom det är poetens verktyg. Om du inte kan identifiera dig med ett träd kan du heller inte beskriva det.
Naturlyrikern Eva-Stina Byggmästar står under en tall på Måtasberget i Jeppo. Det har nyss börjat regna.
Gurli Lindén, tillika författare, står bredvid och inväntar nya instruktioner från fotografen. Hon torkar av glasögonen men verkar i övrigt oberörd av de lätta men talrika dropparna.
– Naturen är en stor kraftkälla och inspiration för oss. Här har vi skidat mycket. Även om jag är uppvuxen vid havet i Öja känns Jeppo som hemma. Jag gillar Jeppoborna. De är rejäla, sina egna, säger Lindén.
”Mamma. Du har en beundrare.” Orden kom från Gurli Lindéns dotter, då i gymnasiet, någon gång under 1980-talet. Lindén var i det här skedet gift trebarnsmor, publicerad författare och styrelseordförande i förlaget Författarnas Andelslag.
Med någon avsåg dottern sin kompis Eva-Stina, som känt igen sig i Lindéns sätt att skriva, köpt ett exemplar av boken Bli till (1976) och smygläst den, instucken i matematikboken, längst bak i klassen under ett par lektioner.
Hösten 1985 lämnar Byggmästar in sina egna dikter till förlaget. Lindén och Byggmästar träffas, känner igen varandra som väsen och en livslång kärlek börjar gro.
– Jag delade förlagets värderingar om solidaritet och kulturell och ekonomisk jämlikhet, och beundrade Gurlis djärvhet och sätt att skriva, minns Byggmästar.
Lindén föll för Byggmästars intensitet.
– Eva-Stinas dikter var verkligen bra. Det stod klart att hon skulle skriva dikter. Allt som hon är i dag finns redan i hennes första diktsamling.
I det här skedet var Lindén skild och på väg bort för att få distans till sitt liv.
– Jag var nyfiken på om jag skulle förändras som person, tänka och känna andra saker, i en annan miljö. Och det gjorde jag, konstaterar Lindén.
Flytten gick till hemslöjdsskolan i Kvevlax medan Byggmästar studerade konst i Nykarleby. 1988 flyttade de ihop i Lindéns tidigare hem i Jeppo. Fem år senare får Byggmästar ett författarstipendium till Danmark, paret flyttar dit och inleder en period om drygt tjugo år när de bor på olika adresser, främst i Sverige, men även reser var för sig och tillsammans i bland annat Europa och Egypten.
I dag kan Lindén räkna till över tjugo utgivna böcker, av vilka tre om konstnären Hilma af Klint. Hon har tilldelats Edith Södergran-priset och Svenska litteratursällskapets pris.
Byggmästars diktsamlingar, nästan lika många till antalet, har renderat bland annat en nominering till Augustpriset, Svenska Akademiens Bellmanpris och livstids residens i Laura och Rosa Fitinghoffs diktarhem i Stockholm – ett erbjudande som Byggmästar tackade ja till men lämnade efter ett halvt år eftersom hon vantrivdes i storstaden.
– För oss som vill skriva dikter passar Österbotten och Svenskfinland bra. Tillvaron är överskådlig, säger Byggmästar.
I höst, efter trettio år av parallella författarskap, slog de in på en ny stig i och med den första gemensamma boken. Den rosa öknen/Sandstorm består av två diktsamlingar som fick dela pärmar när det visade sig att kärntemat var detsamma.
– Vi hade jobbat separat och märkte likheterna först när manusen var klara. Dikterna ger en bra bild av vårt gemensamma och våra enskilda liv: en storm som drar in över allt, och där allt som inte är fastsurrat dras med.
Båda är övertygade om att människan är mer än sin fysiska gestalt och att det är därför som dikter kan upplevas så provocerande. Därför är de också kritiska till den personfixering som de upplever vuxit fram inom förlagsbranschen, där budbäraren sätts framom budskapet.
– Poeterna är gudarnas budbärare. En bok är en port till nya universum. Vi tror att den som förmår hålla sinnet öppet kan ta emot information om både det förgångna och framtiden.
Byggmästar nämner öknen och de stympade statyerna som ligger kvarglömda, halvt gömda, i sanden inuti den nya boken som metaforer för livet där allt är lite passé: vi lämnar alla avlagringar, bitar av oss själva och gamla sanningar efter oss allt eftersom livet går vidare.
Lindén noterar för sin del att själen känner av att de bott länge utomlands.
– Österbotten, Finland och fosterländskheten binder inte på samma sätt som tidigare. Det har blivit lättare att leva här.
Enligt Byggmästar tvingas den som vill skriva poesi i exil, oavsett var hon bor.
– Poeten måste lyfta sig själv ovanför sitt ursprung, ovan nationella myter och familjemyter. Anden blir fri.
Inte ett förlag till. Det slog de fast när de sålde Rosengårdens förlag i Umeå 2005. Förlaget hade startats 1995 i Stockholm för att publicera böcker med utgångspunkt i konstnären Hilma af Klints handskrifter, ”det största som vi har gjort i vårt liv”. 2013 grundade de Minimal förlag i Nykarleby med målsättningen att ge ut angelägna böcker, med fokus på poesi.
Enligt Lindén har förlagen fötts ur nödvändigheten: nya böcker har blivit till och måste ut. De har inte tid att vänta på andra.
– Och jag sade att vi gör det på villkoret att det blir världens minsta och mest icke-kommersiella förlag, tillägger Byggmästar.
Byggmästar, som ser Författarnas Andelslag som sin författarskola, kallar det en fattigdom att enbart utkomma på etablerade och kommersiella förlag.
– Jag fick lära mig hela produktionskedjan, från tryck till styrelsearbete. Fördelen med ”vi gör det själva”-mentaliteten är att du aldrig kan bli nedtystad.
Enligt henne tas ingen verksam i Österbotten på allvar i Helsingfors om de inte först slår igenom i Sverige. En stund senare konstaterar de att dragkampen mellan periferi och ett självutnämnt centrum finns överallt.
Lindén noterar att andras eventuella småaktighet aldrig berört henne.
– Man måste själv veta om ens dikt är bra. Det krävs mod för att gå sin egen väg. Om jag kan rasera fördomar och trångsynthet med mitt skrivande och mitt liv är jag nöjd.
På tal om att gå. Nomader är ett frestande epitet, med tanke på de inre och yttre resor som Lindén och Byggmästar gjort. Redan 2008 skissade jag på en intervju på temat att återvända. Lindén och Byggmästar hade nyss flyttat tillbaka till Jeppo efter tio år i Vormsele, i Västerbottens inland, och någonting i Lindéns lyrik fick mig att tänka på cirklar som sluts.
Nåja. Innan den tanken realiserades i den här intervjun har paret hunnit flytta åtminstone ett par gånger till, och bilden i mitt huvud omformats till en spiral där den nya ändan aldrig möter den gamla utan snurrar på i allt vidare cirklar. En galax.
– Visst. Varje gång som vi landat någonstans har vi tänkt: här ska vi stanna. Nu har vi insett att det handlar om perioder. Nya projekt kräver en ny arbetsmiljö.
Numera är vi alltid redo att ge oss av igen om behovet skulle uppstå, svarar Lindén.
Den ständiga rörelsen har konkret betytt ett allt mindre flyttlass, men också bland andliga ting och sociala kontakter har paret sållat.
– Att läsa och resa är farligt, farligt om man inte vill förändras. Medvetandet vidgas, relationer och vanor utvecklas och avvecklas. Själv har jag alltid älskat att resa. Numera reser jag bara i anden, säger Byggmästar.
I efterskott är båda ändå överens om att de haft en uppgift på alla platser. Så vilket är deras uppdrag just nu?
– Att bära vittnesmål, trösta och delta i utvecklingen som sker just här, säger Byggmästar.
Lindén tillägger:
– Att stötta varandra. Det har vi gjort hela vårt liv.
80 liter. Så mycket hallon och lika mycket blåbär och lingon har Byggmästar plockat på diverse hemliga ställen i Nykarleby i år.
– Egentligen är jag en praktisk människa. Skrivande är inget för mig, säger hon skälmskt.
Vi har kommit tillbaka från motionsbanan, på väg till bron nära kraftverket för att också fotografera där. En bro som kan spåras i bådas dikter eller böcker. Lindén och Byggmästar faller också ideligen in i och ut ur varandras tal. Ändå går det inte an att tala om någon symbios. Behovet av att behålla en stark egen röst och form är alltjämt stort och periodvis lever paret som särbo.
Medan Byggmästar upplever sig vara i sin mest produktiva fas har skrivandet blivit svårare för Lindén. Att tränga in i det allra djupaste för att sen försöka formulera svaren, eller bristen på svar, är hårt arbete, konstaterar hon.
– Med åldrandet kommer jag närmare tiden när jag ska lämna det här livet. Mer blir oväsentligt samtidigt som det blir viktigare att hinna fånga det som ännu behöver sägas.
Samtidigt, under intervjun, framstår den biologiska åldern som allt mer irrelevant. Gurli Lindén och Eva-Stina Byggmästar ger intryck av att vara än gamla själar, än ystra kalvar. I gott samspel med varandra.
Eller med deras egna ord: åldersskillnaden var aldrig något problem. De möttes, allt klaffade, och så fortsatte de resan tillsammans. Efter trettio år tillsammans har de lärt sig att släppa taget om varandra och livet, och hitta tillbaka igen.
– Vår lyckligaste tid var när barnbarnen var små. De välkomnade Eva-Stina lika självklart som hon släppte dem nära, minns Lindén.
Byggmästar muttrar ”he e väl klart”. Hon begriper inte hur man i vissa nyfamiljer kan tänka i termer om egna barn och andras ungar.
– Jag ser Gurlis barn, barnbarn och barnbarnsbarn som mina egna. Vi är väl lite queera på det sättet. Man kommer nära de som man umgås med, säger hon och går upp i minnet av det första mötet med ett av barnbarnen: han sittandes vid ett köksbord med ett Jaffakex i vardera handen. Tillfälle hade uppstått och han hade försett sig.
Gurli konstaterar att det är fler än en släktmiddag där hon hittat Eva-Stina på golvet bland legobitar och barn i stället för hos de vuxna.
– Ja. Jag har lärt dem bygga kojor och fiska. Nu känner jag mig som en gammelfarfar, trött. Jag orkar inte mer, replikerar Eva-Stina.
Gurli vänder sig mot henne.
– Men du behöver ju inte orka mera. Du har gjort ditt och alla barnbarnen blev riktigt bra. Nu klarar de sig själva.