Topptur för pigga ben

Leden vindlar sig fram längs fjället. Den bitvis steniga stigen lär oss snart att lyfta på fötterna och hålla ett vakande öga på underlaget. Även om vi för länge sen lämnade trädgränsen bakom oss är det ibland svårt att se om stigen verkligen sluttar uppför.

En blick bakåt, för att ta in de oändliga vidderna, bekräftar att vi verkligen är på väg allt högre upp. Vi passerar vandrare som ger oss uppmuntrande hejarop och tycker att det är imponerande att vi valt att springa längs leden.

Efter en blick på deras gigantiska ryggsäckar och rejäla vandringsskor är det svårt att avgöra vem som har det jobbigast. Vi tar oss visserligen fram snabbare, men vi har mycket mindre att bära på, och våra skor och kläder är anpassade för att vi ska kunna röra oss snabbt och smidigt.

Det går naturligtvis betydligt långsammare än på den platta asfalten; det enda rekord jag kommer att slå är antal kilometer och antal höjdmeter. Jag är som en snigel: långsam och med allt jag behöver på ryggen. Men ryggsäcken sitter bra och skumpar inte det minsta. Även om den innebär en extra belastning för kroppen glömmer jag snart bort den, trots att tyngden bidrar till ett annorlunda löpsteg.

För att färden ska bli någorlunda behaglig är knepet att ta med så lite som möjligt. Hårborsten stannar hemma. Den som har långt hår får fläta. Allt du vill ha med dig måste du också bära, och efter några timmar kommer varje gram att kännas.

Säkerheten viktigast

Det enda vi inte gör avkall på är säkerheten. Vädret kan slå om snabbt till fjälls. Hur soligt det än är för stunden kan mörka moln snabbt driva in och ta med sig oväder. Mobiltelefonens täckning är inget att räkna med, och det gäller därför att packa för att klara sig i många timmar om något skulle hända. De enda hygienartiklar som får plats är en tandborste och en liten tub tandkräm. Resten ordnar sig ändå.

Jag minns med glädje fjolårets löpning till och från Aktse, känd för sina blomstrande ängar inramade av snöiga fjälltoppar, när vägen kantades av mygg och svett, hur vi nådde fjällstugan och fann en dusch med vatten direkt från fjällbäcken. Det är min kallaste – men också bästa – dusch någonsin, och indränkt i mängder av myggmedel var lyckan över att någon lämnat kvar en tvål obeskrivlig.

Färden till Aktse gick längs grusvägar och lättlöpta skogsstigar, en sträcka på knappt 20 kilometer. Då var det ett precis lagom äventyr, och den distinkta klippan Skierfe låg tillräckligt långt bort från fjällstugan för att få vänta. Det gäller att anpassa turen till sin egen kapacitet.

Lämlar och renar

Skierfe sägs ha varit en gammal samisk offerplats, men med sin lodräta kant som löper rakt ner mot Rapadalens vackra delta påminner den mer om en ättestupa. Det är något magiskt över platsen, och därför är det den som nu, ett år senare, är vårt stora mål. Vi har startat i Saltoluokta och springer Kungsleden mot Sitojaure. Här bjuder naturen på vackra vyer, växter och det godaste vatten vi smakat. Och ett djurliv som vi inte är vana vid, med fjällämlar och ripor som gömmer sig invid spångarna. Högt upp glidflyger en kungsörn med de snöiga topparna som bakgrund. Längs vår väg betar renarna i stora hjordar, och när vi stannar för att laga lunch kommer en orädd vaja, det samiska ordet för renko, med sina kalvar fram för att se vad vi äter. Den frystorkade maten är praktisk att ha med, och efter några timmar i naturen smakar den riktigt gott, tillagad på vårt lilla spritkök.

Is till midsommaren

Det är en kall sommar och även om solen är vaken nästan hela dygnet ligger extra mycket snö kvar på sina ställen.

– I år släppte inte isen förrän till midsommar. Var beredda på att det är mera snö än vanligt, säger Anna Blind som med båt fraktar turister tvärs över sjön Sitojaure.

På vissa ställen sjunker vi ner i snön ända till låren. På andra ställen får vi vada i smältvatten så kallt att fötterna för en stund domnar. Vi springer oss varma och lär oss snart att om vi står stilla för länge kommer kylan krypande genom våra fuktiga kläder. På väg nerför är det roligt att åka kana i snödrivorna. Uppför är det svårare att få fäste med skorna. Men kvällen är ung och den vackra utsikten ger oss nya krafter. Det behövs, för den dagslånga strapatsen börjar kännas i kroppen.

Svindlande

Plötsligt är den där, Skierfe, den mytomspunna klippan. Utsikten är värd varenda steg och det är en mäktig känsla att stå högst upp som en måltavla för naturens krafter. Det har varit en lång dags färd mot natt och benen är ostadiga. Men jag vågar försiktigt krypa fram till klippavsatsen och kika fram. Svindeln griper tag i mig men jag kan inte låta bli att titta en stund till på deltat längre ner i dalen och sedan vrida huvudet mot Rapadalen där världens största älgar sägs leva ett fridfullt liv.

På väg tillbaka springer vi ikapp med solen, på darriga ben men med bräddfyllt hjärta. I stugan där vi övernattar är golven onaturligt varma under våra fötter och det tar en stund innan vi förstår att det är vi som blivit kalla efter springturen. Därför är det en trygghet att veta att vi har tak över huvudet och varma lakan. Nästa dag äter vi frukost tillsammans med en familj vandrare. Tonårssonen får en ny glimt i blicken när han förstår att det faktiskt går att ta sig fram fortare och på ett annat sätt än familjen hittills har gjort.

De två milen tillbaka till vår utgångspunkt är inte ens hälften av hela den sträcka vi sprang dagen före. Ändå känns det fullt tillräckligt. Vi tar det lugnt, pratar med vandrare och badar i en av de små sjöar som snöns smältvatten har skapat. Tillbaka i Saltoluokta kopplar vi av i den väldoftande bastun, en underbar avslutning för trötta muskler. Det är för sådana här äventyr som vi fortsätter att nöta mil efter mil under resten av året. För det här är löpning när den är som bäst.