Vägen mot ett liv värt att leva

Han funderar mycket, skådespelaren, regissören och gestaltterapeuten Marcus Groth.

På ondska, på lycka, på samhällets strukturer och allt vad de innehåller.

På uttryck, på kunskap, på nuet och vad som finns i det.

Ibland tar sig tankearbetet uttryck i ett slags tillstånd av övervarv, ibland går det snabbt nedför. Växlingarna har sagts bero på att han har någon form av bipolära drag och den informationen har han nu levt med i några år.

– Under några år har jag ätit me­diciner för det men nu har jag en period där jag successivt trappar ner på medicinerna för att hitta den minsta mängd jag behöver.

När vi en kylig höstdag sätter oss ner vid ett bord på Svenska Teaterns andra våning kommer det att handla om medicinering och andra sätt att ta sig ur en depression. Men det kommer också att handla om Groths personliga kamp med smärtsamma och djupt nertryckta känslor, som slutligen ledde till att han mitt i en aktiv skådespelarkarriär utbildade sig till gestaltterapeut.

– I den rollen har jag sedan mött hundratals deprimerade människor och fått bevittna hur de lyckats sluta deprimera sig själva. För jag tror att det är ett beteende, det är ingen utifrån kommande sjukdom. Jag säger inte att det inte finns de som har kliniska sjukdomar som ligger bakom depressionen, men jag säger att de flesta deprimerar sig själva. Då är inte mediciner lösningen utan man måste ta tag i och arbeta sig igenom orsakerna bakom depressionen.

Groth är inte den enda som tänker så.

Under årens lopp har debatterna kring det kraftigt ökade bruket av depressionsläkemedel regelbundet varit uppe i offentligheten, och än så länge råder ingen konsensus om läkemedelsbruket. Man är ändå enig om att bruket av antidepressiva preparat tiofaldigats under åren 1990–2010, och att allt fler av dem som ordineras framför allt serotoninhämmande mediciner, så kallade lyckopiller, är unga. I fjol var uppskattningen att ungefär 26 000 unga under 25 år äter, eller någon gång har ätit, antidepressiva mediciner.

Av dem som hörts i debatten har en del fört fram mediciner som en nödvändig och effektiv lösning på depression. Andra har sagt att största delen av medicinerna skrivs ut för frikostigt och att terapi är den enda lösningen. Och så finns det de som pläderar för en kombination av de här två.

När Groth för fram sin misstro mot medicineringen, speciellt den som skrivs ut till barn och unga, är det förstås den utbildade gestaltterapeuten som talar. Men rösten tillhör också den unga pojken som mitt i sin barndom slogs ner av livet.

Marcus Groth föddes sommaren 1960 i en familj med en storebror, en mamma och en pappa. Så här efteråt vill han minnas att barndomen var lycklig.

– Fram till nio var det en mycket bra barndom, full av liv och av vänner. Men när jag var nio år insjuknade min mamma i bröstcancer och sedan gick allting väldigt snabbt. Mamma åkte fort in på sjukhuset och så låg hon där två, tre månader innan hon dog. Av orsaker som jag inte vet – kanske hade det med tidsandan att göra, kanske hon ville ha det så – så fick jag aldrig se henne efter det. Jag fick aldrig ta farväl av henne.

Pappan var nedbruten av hustruns död, och Marcus Groth minns att han lämnades ganska ensam med sin förlust. I dag, ett halvt liv senare, tillstår han att det i och för sig inte var ett problem att hans mamma dog.

– Livet är sådant, det händer saker som utmanar dig. Om stödet omkring dig finns i stunden så kan du rasa, sörja eller göra vad som behövs för att bearbeta det som händer. Men det stödet fick jag inte utan jag fick själv reda ut hur jag skulle hantera mammas död. Den sorgen och förlusten var för stor för mig som barn så jag tog omedvetet till en överlevnadsmetod där jag tryckte ner mina känslor. Och det är just det som är depression. Att omedvetet trycka ner sina känslor på en alldeles kroppslig nivå.

Två år senare begick hans pappa självmord, en lösning som både släkten och samhället hade svårt att hantera.

– Den gången fanns det ännu mindre någon där så jag var verkligen ensam. Pappa var borta, punkt och slut, det gällde att knalla på.

Efter det här flyttades elvaåringen till sin faster, en trevlig kvinna som saknade djupare kunskap om hur man stöder ett barn som på så kort tid förlorat båda sina föräldrar.

– Jag levde med henne i två år och sedan dog hon. Pang, krasch, hjärtinfarkt i en kemikalieaffär. Inom släkten uppstod det väl en diskussion om var jag ska placeras men det hela slutade med att jag fortsatte leva med min sex och ett halvt år äldre storebror. Där var vi två tillsammans och några socialmänniskor syntes aldrig till. Det skulle knappast hända i dag att ingen utomstående vuxen bryr sig, men så blev det nu för oss. Och på ytan sett gick det väl bra. Det var bara det att alla de här dödsfallen hade lett till att jag deprimerat mig och gick omkring med ett trauma i kroppen. Livet kändes inget vidare och jag förstod inte varför.

Inombords hade Marcus Groth kanske kapslat in sina sorger. Utåt agerade den växande pojken med allt yvigare gester.

– Jag behövde enorm dramatik för att alls kunna känna någonting. Det gällde relationer, det gällde allting. Kanhända var det också det som ledde in mig på teatern. 1981 började jag på Teaterhögskolan och stortrivdes bland många likasinnade deprimerade och ångestfulla unga män. Det enda som surrade i mitt huvud var att livet är meningslöst. Precis allting handlade bara om att överleva på ett eller annat sätt.

Överlevnadsångesten drev honom också på scenen.

– Klichémässigt kan man väl säga att det var på liv och död varenda gång jag skulle in på scenen. så var det ju inte, men det var så det kändes.

Efter att som nittonåring ha spelat Lillebror i Svenska teaterns uppsättning av Karlsson på taket övergick Groth småningom till allt tyngre roller, ofta med sin bror som regissör. Som 25-åring, samma år han utexaminerades från Teaterhögskolan, belönades han med årets teaterbragd för sin roll i I väntan på Godot.

Efter det rönte han framgångar för bland annat sin tolkning av Versjinin i Tre systrar, Göran Viktorin i Härlig är jorden och patienten Gromov i Vaktmästare Nikitas teater, en tolkning av Tjechovs Avdelning sex som hyllades av kritikerna. Rollen som Gromov och som Raskolnikov i Lilla teaterns uppsättning av Fjodor Dostojevskijs Brott och straff gav honom också statens utmärkelse för scenkonst.

Men trots framgångar och hyllningar var han helt tom inuti.

– När jag var som allra bäst och fick priset av ministern var min självkänsla noll. Jag hade arbetat med den ryska regissören Kama Ginkas (i pjäserna baserade på Tjechov och Dostojevskij, red.anm.) och hade i stort sett valts till Finlands bästa skådespelare. Men inuti mådde jag oerhört dåligt.

Det interna kaoset syntes också utanför scenen. Livet var vilt och relationerna avlöste varandra.

– Högst tre, fyra månader, sedan stack jag. Följden av en nära relation hade varit att jag kommer nära någon och det hade automatiskt betytt att jag måste stanna upp och bli närvarande i mitt eget liv. Det fanns för mycket obearbetat för att jag skulle vilja göra det. De flesta av oss vill väl undvika närvaron för att det är så skrämmande, så smärtsamt och kaotiskt att ta itu med det vi tryckt ner. Därför tyr vi oss hellre till det bekanta lidandet.

Samtidigt hyste Groth ändå en djup längtan efter barn, och vid något skede insåg han att sådana vanligtvis inte föds ur hastiga möten genom livet. Så han stannade upp, och gick in i ett stormigt förhållande.

– Det gick just som jag trott. Efter några månader kom helvetet ut ur skåpet. Förhållandet blev otroligt dramatiskt. Lyckligtvis har jag aldrig haft problem med sprit men det blev en hel del sådant i alla fall. Jag mådde rent ut sagt helvetes dåligt.

Slutligen steg storebror in och sade att nu måste någonting göras. Hans rekommendation var att lillebror ska söka sig till gestaltterapi.

– Jag gick i gruppterapi i tre år. Är man normalt neurotisk och störd räcker säkert tre år men är man så illa däran som jag var … ja, då måste man bli terapeut själv. Gestaltterapi är inte den enda saliggörande terapiformen men det var den som passade mig.

Under sin fyraåriga utbildning hittade Groth slutligen bottensatsen inom sig. Livet började handla mer om liv, inte om överlevnad.

– Då hade jag arbetat mig igenom vreden över att pappa valde självmord i stället för mig, över att mamma dog utan att jag fick ta farväl och allt det andra. Jag hade gått igenom all smärta och all vrede så länge att det inte fanns någonting kvar.

Utbildningen tog han med sig till yrkeskretsarna och omtalas numera också för sitt bruk av gestaltterapi inom skådespeleriet. Samtidigt har kretsen av klienter ökat, och under de år han varit gestaltterapeut har många andra också hittat fram till hans terapisessioner och terapiläger.

Många av dem har ätit depressionsmediciner i åratal, men genom att borra sig ner i det som ligger bakom depressionen har de enligt Groth successivt kunnat göra sig av med medicinerna.

– Grejen med piller är att de tar bort symtomen. När du slutar äta dem kommer symtomen tillbaka, för utan terapi har du aldrig kommit åt den djupare orsaken.

Så är vi tillbaka vid temat som inledde. Det kraftigt ökade bruket av så kallade lyckopiller, som Groth ställer sig kritisk till.

Han har själv en gång i tiden diagnostiserats med medelsvår depression och fått mediciner för det. Biverkningarna var så häftiga att han slutade äta dem och tydde sig till terapi för att lösa klumpen. Samtidigt är han tveksam kring hur depression definieras i dag.

Även om han medger att det finns kliniska tillstånd som kräver medicin, så som hans egen bipolaritet, så menar han att också nedstämdhet och sorgearbete numera verkar betraktas som sjukdomar.

– Evolutionsmässigt har vi utvecklat känslor för att klara oss igenom livets kriser. Men i dag verkar sorgearbetet bli en sjukdom ifall du sörjer mer än två veckor. Sorgen och den tid den tar är ju hela medicinen. Det är märkligt att samhället verkar anse att du har en eller två veckor tid på dig, sedan ska du tillbaka på jobbet och vara effektiv, ofta med medicinens hjälp. Då blir ju depressionen kronisk och samtidigt blir dina verktyg att hantera nya kriser sämre och sämre. Etter värre är det att det skrivs ut så mycket läkemedel till barn och unga. Jag råder varenda förälder att själv äta de mediciner barnen får i tre månader och sedan avgöra om de vill utsätta barnen för dem.

Själv tar han som sagt mediciner för sin bipolaritet, och de är av annat slag än de serotoninhämmande läkemedel som så frikostigt skrivs ut för depressioner.

– För mig är gränsen mellan en bipolär och en kreativ människa samtidigt lite som en linje som dras på vattenytan. Vad är en naturlig svängning, vad går över gränsen? Just nu trappar jag sakta ner medicindoserna för att hitta den miniminivå som jag kan leva med. Men de medicinerna är förstås andra än de lyckopiller som skrivs ut för alla slag av depressioner och för tillstånd som inte skulle behöva medicinering.

Trots att vinden är bitande kall ser han nöjd ut i sin tunna täckjacka då vi en stund senare skiljs åt utanför teaterbyggnaden. Härifrån ska han vidare mot Estlandsbåten för att hinna hem till Tallinn där ett hårt jobb med att färdigställa hans drömbostad äntligen är klart. Höstens tjänstledighet från Svenska Teatern går mot sitt slut men det återstår några lediga veckor innan han ska kasta sig in i vårens projekt Titanic, som görs i samarbete med Teaterhögskolan. Det projektet medger han ska bli spännande, på ett bra sätt.

– Det tog mer än tjugo år att bli kvitt mina trauman, som också låg bakom det bottenlösa bekräftelsebehov och det neurotiska beteende som styrde mig så länge. Jag behöver inte längre grubbla över hur and­ra ser på mig, eller mitt jobb, och det är ganska skönt att inte tvivla på sin egen grundsäkerhet. Kritiserar eller hyllar någon mig noterar jag det, men det rubbar inte längre hela min existens. För det var ju det jag i slutändan fick efter att ha arbetat mig igenom alla förluster: en stark självkänsla, som inte behöver matas av andra för att jag ska må bra.

Lyckligare nu. Marcus Groths väg genom förtryckta känslor var lång och tung men ledde till en hälsosammare trygghet som inte längre styrs av vad andra tänker och tycker om honom. Enligt honom borde alla som hela tiden funderar på sig själva via andra reagera på att det inte är ett naturligt beteende och gå till botten med vad det är som gör att den egna självkänslan är så låg. Ofta finns orsaken, enligt honom, i barndomens frånvarande föräldrar.