Giv mig ett bo med samvetsro
Tid, lugn och en gymnastikdräkt med diamanter. Sådana önskningar viskas i julgubbens öra när han jourar i ett köpcentrum mitt i julstressen.
Exakt en vecka före jul parkerar julgubben – välj härefter att själv fylla i varianten jultomten eller julbocken, vilket som känns bekvämare – i centrum av Helsingfors. Hans avsikt är att lyssna till önskemålen i sista stund.
Kanhända finns det ett tröstens ord att dela ut till dem som svettiga i pannan rusar omkring efter de sista julklapparna.
Han är genuint intresserad av önskningarna, gubben.
Han har med sig pepparkakor. Är man snäll så får man en, är man det inte så blir man det om man tar en. Win-win, liksom.
Pensionerade Soili Sojonen från Torneå stannar till och plockar upp en pepparkaka ur korgen. Hon har själv gjort inhopp som julgubbe när den riktiga haft för mycket att bestyra. Flera gånger. De är liksom lite kolleger, de två.
– Det är så roligt att ge, säger hon och konstaterar att den egentliga säsongen börjar direkt efter julafton. Det är när butikerna öppnar igen efter helgen som hon kopplar på sökarögat.
– Då börjar jag hålla ögonen på sådant man kunde ge bort om ett år. Till växande släktingbarn är det bara att köpa kläder i storlekar som är 10 cm större än vad de har just då. Nästa jul passar allt, säger hon.
Jul med familjen
Allvarligt talat: Att julen kommer att handla om en massa prylar är inte bra, men Sojonen ser det som viktigt att sträcka till där hon kan. Studerande kan behöva en handräckning ekonomiskt för det är inte lätt att leva på gränsen till att kunna existera. Dessutom minns hon.
Hon var barn i krigstid och kommer ihåg vad det betydde när julklapparna från Sverige och Amerika kom. Och för att hon minns vad det betyder att få när man nästan inget har så har hon också rensat i skåpen och burit kläder och skor till de flyktingar som runnit till över gränsen.
Vilken är nu stämningen i Torneå? Hur talar ni om flyktingarna på stan? Här söderut ser vi folk bilda människomurar mot flyktingarna hos er.
Sojonen fnyser.
– Vi talar inte så mycket om det. Läget är som det är och det finns gott om plats. Flyktingarna stör mig inte ett dugg – tvärtom är många av dem otroligt väluppfostrade. Ja, en av dem som stod i muren råkade jag faktiskt träffa i butiken i Haparanda. Då kunde jag inte låta bli, utan gick fram. Att du täcks! Att du täcks kräva att gränserna stängs, men ändå tycker att du själv kan åka till Haparanda och handla!, sade jag.
Julgubben nickar.
Här var det ord och inga visor.
Sojonen önskar god jul och drar vidare.
Tilda Leppänen, 8 år, från Harjavalta vill växla några ord med tomten.
Vad önskar hon sig då?
– Att hela familjen kan vara tillsammans, säger hon och tänker verkligen inte avslöja för någon annan vilka julklappsönskemål hon listat. Inte ens stället hon gömde brevet till gubben på tänker hon tala om. Det är faktiskt en affär mellan de två och han har ju uppenbarligen hittat listan.
Vid lunchtid rullar en barnvagn förbi. Mio Pirhonen, 2 år, spänner ögonen i julgubben och meddelar att han önskar sig lego och godsaker.
Hans mamma, Pia Pirhonen, ler lite och säger att barnen förstås blir glada över julklapparna, men att föräldrarna slutat ge varandra prylar till jul.
– Vi har satsat på god mat i stället. Men om vi skulle ge gåvor till varandra, skulle jag uppskatta något som har med tid att göra. Vi har alla så lite tid i vardagen att gemensamma stunder blir värdefulla, säger hon.
Sexåringen därhemma har redan fått börja tänka på det där med att ge och få.
I år har hon och lillebror valt bland sina kläder och leksaker för att hitta sådan som kunde glädja andra barn.
– Vi har valt tillsammans och sedan fört sakerna till Frälsningsarméns julgryta.
Pirhonens är inte de enda som känner medlidande. Årets julgryteinsamling är lika pop i år som i fjol, då Frälsningsarmén fick ihop över 900 000 euro och många klädpaket att dela ut. I Helsingforsregionen julhjälper organisationen cirka 2 400 hushåll. Siffran för hela landet är kring 7 000. Frälsningsarmén kommer med jul speciellt till ensamföräldrar, fattiga pensionärer, arbetslösa och studerande.
Just den här dagen råkar vara den sista för den som vill delta i juniorhandelskamrarnas insamling Julgranen, som på olika orter sköts i samråd med både församlingar och kommunernas socialmyndigheter. I Helsingfors arbetar man ihop med barnskyddet.
Idén är enkel. Den som har, ger. Bara i Helsingfors finns 8 500 barn och unga som är barnskyddsklienter på något sätt. De bor på barnhem, i fosterfamiljer eller får stöd i hemmet.
Den jourande julgubben lutar sig mot köpcentrets informationsbur. Därinne står Lilli Earl, som nyss tagit hand om tre stora rullhäckar proppfulla med paket.
– Folk har varit otroligt givmilda, säger Earl, som administrerat paketen under de tider på dygnet som juniorhandelskammaren inte kunnat vara på plats för att ta emot gåvorna som ska vidarebefordras.
Det har gråtits på båda sidor om luckan.
– Många tänker på de mindre barnen, men jag skrev själv på Facebook att vi behöver tänka också på tonårspojkarna. De verkar vara svåra att hitta på något åt, men de behöver sina julklappar minst lika mycket som de små. En 17-årig pojke är också rätt liten. Själv tänker jag på hur ångestfyllt det måste vara för föräldrar som inte kan uppfylla önskningarna om julklappar åt sina barn, som sedan utsätts för jämförelser i skolan. Det här är en tid som gnager på oss. När vi talade om det här var det en som gav två presentkort till en sportaffär just till 17-åriga pojkar. Vi torkade tårar båda två.
På paketen till Julträdet-insamlingen markerar givaren om gåvan är tänkt till en flicka eller pojke och i vilken ålder mottagaren ska vara. Att paketen sedan hamnar rätt sköter stadens socialarbetare om.
Nu sticker Helsingforsbon Johanna Bergman in huvudet genom luckan. Jetlaggad efter en resa hem från Asien undrar hon om det redan blivit för sent för att delta i insamlingen. Det har det ju inte.
Bergman har det där med välgörenhet i blodet. Hon och hennes man har hjälpt fadderbarn via Interpedia och stödjer ett internatprojekt i Peru.
– Om vi stödjer flickor och kvinnor så att de lär sig läsa och skriva blir världen en bättre plats att leva på, säger hon.
Välgörenheten fanns som en självklarhet redan när hon var barn.
– Vi bodde i en liten by. Mamma var inte socialarbetare, men hon gick hem till de mindrebemedlade familjerna, lyssnade på bekymren och försökte hjälpa. När vi hade något över så kunde någon annan få det. Mamma skulle ha gett bort den ena av sina två tröjor om det hade behövts. Hjälpandet går väl i arv och tar också nya former. Via Facebook delar min dotter nu med sig mat till människor som bor nära.
Bergman är noga med att det ska vara något nytt i paketet, inte begagnat.
– Det är viktigt för den som inte brukar få så mycket att också kunna få något som är nytt och blir helt ens eget.
En kram, en tjänst
Eveliina Pohjanen och Anna Hietanen, som studerar inredning, hastar förbi, men stannar upp ett ögonblick för att komma på fotografi med julgubben.
På tal om gåvor då.
– Det är ju roligt med presenter, men man borde komma ihåg sina nära och kära under alla årstider. Nu är min enda önskan att få ta det lugnt och äta gott, säger Pohjanen.
Javisst finns det önskelistor: Hietanen önskar sig Diskovibrator, industrimetallbandet Turmion kätilöts senaste skiva. Hon ska se bandet live i vår.
– Men just nu önskar jag få skicka hälsningar till alla!
Nu börjar julgubben svettas. Det kliar i skägget. Dags att röra på sig.
– Ingen har gråtit, noterar han nöjt medan han hasar mot rulltrappan. Däremot har han sett bakom spex och ploj. När tonårspojkar kommer och sätter sig i famnen på en inför alla kompisar blir han bekymrad. Är det någon som alls kramar de där pojkarna och berättar att de duger som de är?
När julgubben slagit sig ner i sin stol på nytt ställe promenerar Jasper och Owen Svensson, 2 och 4 år, fram till pepparkakorna. Mamma och pappa, Kate och Jonas Svensson, har rötterna i USA och Sverige, men bor i Helsingfors.
Kate Svensson säger att välgörenhet är viktigt för henne och hennes man fyller i att det inte alls behöver handla om att ge och få grejer.
– Man kan ju ge tid och tjänster också, säger han.
– Ja, det betyder mycket att kunna ge något, men lika mycket betyder det att få uppmärksamhet, säger hustrun.
Gemensam tid
Medan Pohto Uusi-Seppä, 5 år, sticker ner handen i julgubbens pepparkakskorg och passar på att önska sig legoklossar och en snowracer, säger hans farmor Silja Uusi-Seppä att det viktigaste är att inga prylar byter ägare. Däremot njuter hon i fulla drag över att i en vecka få rå om barnbarnet och gå på utställningar tillsammans med honom.
– Med barn som sällskap ser man på allt med nya ögon, säger hon.
Då kommer Kira Westling, 7 år, förbi. Hon och mamma Elina Koskikallio-Westling ska handla. På vägen har de pratat om att alla barn inte får något till jul. Därför ska de hjälpa och Kira ska välja.
– En liten leksak eller ett smycke till en flicka som är lika gammal som jag, säger hon.
Alla barn har önskningar. Själv vet hon vilken som är hennes högsta.
– En jumpadräkt med diamanter.