Föri är den enda i sitt slag
Stadsfärjan Föri har under sin över hundra år långa historia blivit en oersättlig del av Åbo. Från morgon till kväll skjutsar den stadsbor över Aura å till takten av den tjocka kättingens slag i maskineriet. HBL tillbringade en hel dag med Finlands enda stadsfärja.
Termometern visar på några minusgrader och ett tunt snötäcke täcker Åbos hala trottoarer. Aura å ligger stilla, nattens spröda isflak rör sig knappt på vattenytan. Stilla är också den 112 år gamla stadsfärjan Föri som ligger förtöjd vid Västra Strandgatan. Om några minuter kommer klockan att slå kvart över sex och det blir dags för Föri att påbörja ännu en dag av skytteltrafik över ån. Ett stadigt brummande vittnar om att motorn redan är i gång.
Dörren till den blå förarhytten öppnas och ut stegar en kort man med grånande hår. Den pensionerade sjöbevakaren Kari Pentti har deltidsjobbat som förare för Föri i sju år. I dag har han morgonskift.
Andedräkten ryker i den kalla luften när Pentti berättar om morgonens sysslor.
- Man öppnar låsen och startar maskinen. Alla de här skåpen med flytvästar och sådant är låsta över natten.
- Om det är tio minusgrader en natt behöver färjan en isbrytare för att komma loss. Annars rör den sig ingenstans, säger Pentti apropå den annalkande vintern.
Med Föri till jobbet
Under vintern har Föri färre passagerare än under resten av året men enligt Kari Pentti finns det ändå alltid någon som behöver skjuts över ån. Kvart över sex uppenbarar sig dagens första passagerare på den östra åstranden och Pentti kliver tillbaka in i förarhytten.
Mannen som väntar på den motsatta stranden heter Mika Pöntynen och har trots det hala föret valt att cykla till jobbet. Han har dessutom en hyfsat lång väg framför sig.
- Jag ska till Reso, det vill säga 15 kilometer med cykel. Det tar ungefär en timme.
Pöntynen verkar vara en riktig hurtbulle. Han berättar att han cyklar till jobbet varje dag och använder Föri de dagar han inte kör ett morgonpass på gymmet en bit uppströms.
- På morgnarna brukar det för det mesta vara samma människor som åker över. Åtta-niotiden kommer skoleleverna och på veckosluten är det all världens joggare och hundägare, kommenterar Kari Pentti i den varma förarhytten.
Det är dunkelt i hytten. Den påknäppta tv:n kastar ett svagt sken över instrumentbrädan men taklampan är släckt. Pentti sitter bakåtlutad i sin stol och blickar slött ut genom fönstret, kanske på den upplysta julgranen som Åbo stad dekorerat Föri med.
- Så här lugnt rullar det på. Om det finns övrig trafik i ån måste man hålla koll på den, men det finns ingen sådan så här på vintern, konstaterar den erfarna föraren.
Strömmen av passagerare är däremot jämn. Staden börjar vakna och allt fler cyklister och fotgängare dyker upp på stränderna. Det tar ungefär en och en halv minut för Föri att åka över ån. Vissa passagerare tycker att det är för länge, säger Pentti trumpet.
Niotiden stiger solen upp någonstans bakom höghusen på östra stranden och färgar molnen ljusröda. Det blir en vacker dag.
Bättre än en bro
Föri är unik. Den är Finlands enda stadsfärja. Färjan byggdes 1903 på varvet Crichton-Vulcan i Åbo och började trafikera året därpå. Rauno Lahtinen, docent i kulturhistoria vid Åbo universitet, berättar att byggandet av Föri var en direkt följd av Finlands industrialisering. Lahtinen har specialiserat sig på Åbos historia och arkitektur och skrivit ett flertal böcker om stadens utveckling på 1900-talet.
- Från 1890-talet till första världskriget byggde man mycket och Åbo blev mycket snyggare. Det kom jugendhus och invånarantalet steg ganska mycket, med cirka tusen per år. Åstrandens industriområden blev till och vid Föris strand byggde man Barkers fabriksområde.
Barkers bomullsfabrik hade funnits på tomten sedan 1840-talet och efter utvidgningarna på 1890-talet blev den så småningom stadens största arbetsgivare. Fabriksarbetarna, främst kvinnor och barn, behövde ett sätt att ta sig över ån. Det samma gällde varvsarbetarna vid båda stränderna.
- Tidigare, det vill säga på 1800-talet, hade det funnits en roddbåt på samma plats men den hade blivit för liten vid sekelskiftet. Arbetarförbundet i Åbo bad staden ersätta roddbåten med antingen en bro eller en färja, förklarar Lahtinen.
En bro kom inte på fråga eftersom den skulle ha hindrat en del fartyg från att åka in till centrum. Bland annat fiskare från skärgården brukade åka in till staden för att sälja sin fångst.
- Här fanns väldigt mycket båttrafik, vilket man inte riktigt förstår nuförtiden när man inte längre rör sig så mycket till sjöss, säger Lahtinen.
- Först när de nuvarande Sverigebåtarna kom på 1960- och 1970-talen flyttade båttrafiken till det nuvarande hamnområdet.
Att ersätta Föri med en bro skulle vara besvärligt än i dag eftersom det fortfarande finns gott om stora båtar som förtöjs på centrumsidan om färjan. På somrarna tar fartygen dagligen ut både stadsbor och turister på kryssningar i Åbolands skärgård.
"Det här är vår kryssning"
På ett personligt plan förknippar Rauno Lahtinen Föri framför allt med sommaren.
- På sommaren brukar jag använda den eftersom där omkring finns så fina vyer. Om jag får utländska gäster för jag dem till Föri. Den är trots allt en ganska speciell grej.
Föris långa historia rymmer många berättelser. Jukka Aaltonen, skådespelare och manusförfattare på Åbo stadsteater, träffar HBL på färjan för att berätta en av dem. Aaltonen ler brett i förmiddagens solsken och går 25 år tillbaka i tiden. Hans Kajanabördiga flickvän hade just flyttat in hos honom i Åbo och Aaltonen ville överraska henne.
- Så sade jag till henne att eftersom vi är i Åbo och vi har en stor hamn här måste jag ta henne på en kryssning. Jag lovade bjuda, minns Aaltonen.
- Hon lagade upp sig och gjorde sig fin. Jag sade att vi promenerar till färjan och när vi kom hit sade jag stopp. Hon frågade varför, och då sade jag att det här är nu vår kryssning. Då blev hon ganska tystlåten. Vi åkte över och när vi var på andra sidan sade jag att det är lika bra att vi åker tillbaka, att jag bjuder på det också.
Efter den korta kryssningen gick paret tillbaka hem och Aaltonen bjöd på vin som tröst. Såvitt han kommer ihåg var flickvännen Eeva inte alltför sur.
- Det var väl ett sätt att testa hennes humor också. Hon klarade testet. I dag har vi två vuxna barn och vi har bott ihop i 25 år. Senare gifte vi oss också, säger Aaltonen.
- Hon tog aldrig någon hämnd. Jag skulle ha förväntat mig något, funderar han sedan.
När Föris förare Kari Pentti får höra Aaltonens berättelse konstaterar han att färjan på sommaren är populär bland folk som firar svensexa eller möhippa. Pentti har också sett en och annan förlovning på Föris däck.
Dieselmotor och kätting
Halv två är Kari Penttis arbetsdag slut. Han tar på sig sin keps och går i land på västra stranden. Några planer för sin åtta dagar långa ledighet har han inte.
Dagens andra förare Mika Spelman har jobbat på Föri sedan våren. Precis som Pentti har han ett förflutet till havs.
- Jag har varit i sjöfartsbranschen sedan 2003. Där är arbetssituationen ganska dålig, åtminstone på fraktsidan. Härifrån kommer jag hem till kvällen, säger Spelman i förarhytten.
Motorn brummar jämnt. Fram till 1953 hade Föri en ångmaskin och bränslet bestod av ved. De senaste drygt sextio åren har färjan gått på diesel. Tankbilen kommer en gång i månaden, berättar Spelman.
Förutom motorn brummande kan man höra ett tungt dunkande ljud från maskinrummet. Det är Föris robusta kätting som åker genom maskineriet. Till skillnad från skärgårdens vajerfärjor rör sig Föri med hjälp av en tung kedja som sjunker till bottnen så fort den kommer ut ur färjan.
- Kättingen måste vara stark. Ibland blåser det så hårt från Erstan att vinden trycker färjan uppströms, säger Spelman.
Ibland händer det ändå att kättingen går av och Föri börjar driva mitt i ån. Då finns det inte annat att göra än att vänta på någon som kan transportera passagerarna till stranden.
Evigt ung
Dagen närmar sig sitt slut och på kvällen har åns yta åter frusit till. Det knastrar när Föri drar fram genom den tunna isen.
- Vi får sommarlov om staden bestämmer sig för att lägga en bro över isen, konstaterar Spelman och gör sig redo att avrunda arbetsdagen.
Dagens sista passagerare stiger i land. Klockan slår nio och ingen syns till, så Spelman klättrar ner i maskinrummet för att slå av strömmen. Han visar de två dieselmotorerna som finns på var sin sida av maskinrummet. Den här dagen var motor nummer två i bruk.
Spelman drar med handen över maskinrummets plåtväggar.
- Skrovet är ursprungligt, plåtarna är nitade. Senare har man sedan svetsat de här förstärkningarna hit, uppskattar han.
112 år gammal visar stadsfärjan Föri inga tecken på att tröttna, snarare tvärtom. Åbo stad har planer på att byta ut dieselmotorerna och göra färjan eldriven (se artikeln intill). Om allt går som planerat kan Föri gå på el redan nästa höst.
Mika Spelman låser maskinrummet, förarhytten och skåpen med flytvästar och cyklar sin väg. Julgranen på Föris däck lyser i kapp med gatulamporna. Det är tyst på stranden. Finlands enda stadsfärja väntar stilla på ännu en dag av jämnt kryssande från den ena åstranden till den andra.