Prosan ekar över kanalerna
Venedig erbjuder den perfekta poesin och Amsterdam den perfekta prosan, lyder ett uttryck myntat av Henry James. Hamnbusar, mördare och konsttjuvar samsas i fiktionens Amsterdam, världens mest kända dagboksskribent inte att förglömma.
Lätta snöflingor singlar över kanalen Herengracht i centrala Amsterdam. Eländig till mods och med den bekanta känslan av att vara övergiven betraktar Theo Decker en stad i festyra – kanalbåtarna och broarna glittrar av ljusgirlander, kända julsånger tonar ut över kullerstenarna och stiger över kanalhusen och cyklisterna susar fram mellan grannlåten. Detta var inte vad han hade väntat sig.
Theo Decker är huvudperson i Donna Tartts roman Steglitsan. Han har kommit till Amsterdam för att avsluta den konststöld han gjorde sig skyldig till som barn i New York, där han hade en lycklig barndom som enda barn till en kärleksfull mamma.
Men under ett museibesök slås lyckan i kras – modern omkommer i en explosion och i mörkret och villervallan får Theo av misstag med sig ett av museets värdefulla verk, Carel Fabritius oskattbara Steglitsan.
Målningen och Theo följs åt under hans uppväxt, fram till den där julhelgen då historien kulminerar i ett möte med ryska konsttjuvar i Amsterdam.
Längs Herengracht vandrar även vi, strax innan jul. Bland Amsterdams 65 kanaler är Heren-gracht en paradkanal. Hit flyttade stadens förmögnaste familjer på 1600-talet men i dag har banker, försäkringsbolag och museer intagit de eleganta, och renoverade, kanalpalatsen. Vattnet ligger svart och stilla, några kanalbåtar glider ljudlöst förbi.
Längs Herengracht ligger det hus där en grupp prominenta herrar 1625 beslöt sig för att grunda staden New Amsterdam, senare omdöpt till New York. Här finns också byggnaden som tjänar som fond för Amsterdamscenerna i filmen Ocean’s Twelve.
Carel Fabritius (1622–1654) var en av Rembrandts mest kända elever och inte långt härifrån ligger Rembrandts hem, Rembrandt Huis, som mästaren köpte 1639 och bodde tjugo år i. Byggnaden är ett fint hemmuseum där elevernas ateljé har rekonstruerats.
Sjömän och hamnbusar
Vi träder in i de äldsta delarna av Amsterdam. På torget Nieuwmarkt står den gamla stadsporten kvar och påminner om en medeltida fästning. Här har Theo ett av sina möten med ryssarna men vi begrundar julgransförsäljningen och det faktum att detta en gång var ett träskområde, innan man dikade ur, byggde fördämningar och skapade ny mark.
Det mödosamma arbetet med att skydda Amsterdam från Nordsjöns svallande vågor och regelbundna översvämningar inleddes i början av 1200-talet. Stadens äldsta gata, Zeedijk, härstammar från den tiden.
Bakfulla sjömäns brölanden efter alkohol och kvinnokroppar på syltorna längs Zeedijk har ekat i både litteraturen och verkligheten. Ett av de mera färgstarka originalen är Jean-Baptiste Clamence som i Albert Camus roman Fallet far ut i en aldrig sinande svada, ett andfått babblande och gnällande.
På 1970-talet var Zeedijk en ruffig gata med dåligt rykte men under senare år har den snyggats upp. Amsterdams Chinatown breder ut sig här och flera av restaurangerna anses ha ett gott kök. Men också några sjömansbarer har överlevt.
Mediernas stad
På 1600-talet var Amsterdam världens rikaste stad och en mediehuvudstad där hälften av världens böcker trycktes. Vi fortsätter mot skvären Spui där boklådorna ligger tätt.
Amsterdams anarkister höll sitt grundläggande möte på Spui men numera är torget ett mecka för litteraturälskare. Här finns tre bokhandlar specialiserade på engelskspråkig litteratur.
Harry Hoekstra, fiktiv pensionerad kriminalkommissarie i Amsterdam, ser en dag en bok i Athaneums fönster som fångar hans intresse. Verket är skrivet av den amerikanska författaren Ruth Cole och handlar om det brutala mordet på en av Amsterdams många prostituerade. Mordet har sysselsatt Hoekstra i många år.
Ruth Cole är huvudperson i John Irvings roman Änka i ett år. Irvings roman är både en berättelse om en prostituerad som försöker bryta sig loss och skapa ett annat liv, och en historia om Ruth som överges av sin mor när hon är barn.
I Röda lyktornas kvarter
Efter Amsterdam var Alice en annan kvinna, skriver John Irving i den andra av sina två romaner med delar av handlingen förlagd till Amsterdam. Tills jag finner dig är historien om mor och son – Alice och Jack Burns – som reser runt i Europa på jakt efter en försvunnen make och pappa, den flyktige William Burns.
William Burns har, visar det sig, tjänat sitt uppehälle som organist i kyrkan Oude Kerk. I hans trogna publik ingår Amsterdams fönsterprostituerade.
Oude Kerk är Amsterdams äldsta kyrka, invigd 1306. Vi träder in i den tysta, sakrala och svala miljön – kyrkan är omöjlig att värma. Akustiken lär vara förnämlig men under vårt besök hörs endast det dämpade sorlet från ett tiotal besökare.
Marmorgolvet består av 2 500 gravstenar och en av dem som begravts här är Saskia Uylenburgh, hustru till Rembrandt och Amsterdams näst berömdaste kvinna, efter Anne Frank.
Oude Kerk finns mitt i Red Light District, det labyrintiska område där alla turister förr eller senare hamnar. Sitt namn fick kvarteren efter ett påbud från myndigheterna på 1800-talet då prostituerade på jakt efter en kund ålades att bära en röd lykta i handen.
Det milda röda skenet från tiotals lyktor lyser upp de smala gränderna. De ofinaste bland turisterna flockas flabbande vid fönstren, eller tittskåpen, där en del av kvinnorna röker och spelar kort, eller försiktigt gluttar ut genom gardinerna.
Försök att minska på prostitutionen har gjorts men turistinkomsterna är ansenliga.
En oväntad död
En så trevlig, välskött gata, tänker kompositören Clive Lynley medan han färdas längs eleganta Brouwersgracht, framröstad som den gemytligaste av Amsterdams kanaler. Strax därpå ser Lynley ett litet prydligt kafé och noterar förstrött att det förmodligen säljer droger.
Den söta doften av cannabis kommer man inte undan i Amsterdam.
Clive Lynley är huvudperson i Ian McEwans Bookerprisbelönade roman Amsterdam och har kommit till staden för att närvara vid uruppförandet av sin specialbeställda symfoni.
I skymningen tar han sig till konserthuset Concertgebouw och får uppleva hurrarop och applådkaskader. För Lynley får kvällen en överraskande final och läsaren får brottas med en stor moralisk fråga.
Concertgebouw ligger i det fina Amsterdam, i stadsdelen Oud Zuid, ansedd som Amsterdams lyxreservat.
Det är så fisförnämt att till och med det lilla gatuköket har ett franskt namn, konstaterar Sten, ung och framgångsrik och lyckligt gift med den underbara Carmen.
Men när Carmen drabbas av en aggressiv bröstcancer slås idyllen i kras.
Inför Stens förfärade ögon förvandlas hans vackra hustru till en mager, gråtande och spyende spillra av sitt forna jag. Medan Sten tar hand om henne kan han inte låta bli att fråga sig vad han har gjort för att förtjäna detta.
Ray Kluuns självbiografiska bok En sorts kärlek väckte enorm uppståndelse när den kom ut i Nederländerna. Den blev också en bästsäljare.
När äktenskapslyckan var på topp brukade Carmen och Sten dricka rosé, åka på kanalerna och ha picknick i Amsterdams egen motsvarighet till Central Park.
Doften av vissna löv som förmultnar i myllan, kacklandet från horder av gräsänder och glada skrik från lekande barn möter oss när vi stiger in i Vondelpark.
Parken ligger i centrala Amsterdam och hit vallfärdar mer än tio miljoner besökare årligen. I parken finns en paviljong och här tronar även statyn av poeten som gav parken sitt namn, Joost van den Vondel.
Flickan och dagboken
Jag vill fortleva också efter döden, skrev Anne Frank i sin dagbok den 5 april 1944. Bara tio månader senare dog hon i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Att hennes dröm om en karriär som författare besannades fick hon inte uppleva.
Anne Franks Dagbok, som utkom 1947, är en av världens mest lästa böcker. Anne Frank-museet, inhyst i gårdshuset där familjerna Frank och van Daan höll sig gömda undan nazisterna i två år, är ett av världens mest besökta museer.
Ingången till gömstället var dold bakom en vridbar bokhylla och uppför de lodräta trapporna bakom hyllan klättrar också vi. De fyra rummen är tomma – det enda som återstår är Annes filmstjärnebilder och fasta inventarier som köksbänken och toalettstolen, dekorerad med det berömda blåa mönstret från Delft.
Det blir ett annorlunda museibesök – trots att vi är så många hörs endast enstaka viskningar medan vi försiktigt tassar från det ena öde rummet till det andra.
Känslan av unkenhet och rädsla, som måste ha präglat de åtta som tog sin tillflykt hit, är omöjlig att värja sig mot.
Attacken mot gårdshuset genomfördes den 4 augusti 1944 på förmiddagen. Än i dag vet man inte vem förrädaren var. Gårdshusets åtta invånare arresterades och skickades till koncentrationsläger. Gestapo plundrade gömstället men i bråten som blev kvar på golvet hittade en vän till familjen Anne Franks dagbok och sparade den.
När Annes pappa, Otto Frank, som ende överlevare av de åtta, återvände från koncentrationsläger, bearbetade han dagboken för publicering.
I dagboken berättar Anne dels om det dagliga underjordiska livet med dess umbäranden och frihetslängtan, dels om sina ambivalenta känslor inför den jämngamle Peter och om tonåringens irritation gentemot sina föräldrar.
Men i Amsterdam är den judiska befolkningens historia mycket mer än Anne Frank. Vid Waterlooplein, på östra sidan av floden Amstel, låg de judiska kvarteren och den judiska marknadsplatsen. 75 000 judar deporterades härifrån under den nazistiska ockupationen och eftersom nazisterna konfiskerade all mat fick de som blev kvar, också icke-judarna, svälta.
I Skuggornas mur, som kajen längs Nieuwe Keizersgracht döpts till, har samtida invånare låtit rista in namnen på 200 judiska invånare som bodde här tills de blev mördade av nazisterna.
Bland dem finns Abraham Ensel, åtta år och hans föräldrar Salomon och Rebecka Ensel. Alla tre avrättades den 16 juli 1943.