Sallys uppgång och fall i ny bok
Det började med lastfartyget Havnia och slutade med Boheme, ett passagerarfartyg som kryssade i Karibien. Mellan dem rymdes 60 fartyg som i något skede ägdes av Rederiaktiebolaget Sally, på sin tid det största i Finland. Rederiets uppgång och fall beskrivs i en ny bok.
En länk i den åländska sjöfartshistorien har saknats – en heltäckande historik om Rederiaktiebolaget Sally. När bolaget fyllde 50 år 1987 och var "historikmoget" var läget minst sagt turbulent och det hela slutade med att rederiet köptes upp och styckades. Därför blev det ingen skrift då.
För cirka 10 år sedan gjordes ett försök men det lades av olika skäl på is. Men sedan tog en arbetsgrupp bestående av tre så kallade Sallyveteraner – Olof Bergroth, Bertil Hansen och Håkan Lindberg samt Veronika Häggblom, sondotter till rederiets grundare Algot Johansson – tag i projektet än en gång och har nu lyckats ro det i hamn med Ann-Gerd Steinby som författare.
Rederiets historia beskrivs på 150 sidor, ytterligare 40 sidor ägnas åt en förteckning gjord av Lars-Erik Eriksson över alla 62 fartyg som rederiet ägt.
Self made
Rederiet grundades av Algot Johansson, "en self made man av amerikanska mått". Han föddes 1898 i en torparstuga i en åländsk bondby, började skolan när han var sju och slutade när han var åtta. For till Amerika och byggde och sålde hus. Kom hem 1927 med pengar på fickan och gav sig in i rederibranschen.
Han köpte gamla lastfartyg som han lät rusta upp – det ena efter det andra. Han grundade ett varv och byggde bostadshus på löpande band. Han hade ett ekonomiskt sinne som få och anekdoterna om hans ibland okonventionella affärsstil är hur många som helst. En del får plats i boken. Algot Johansson ledde sitt rederi under mer än 40 år till 1976 – då tog sonen Sven-Erik över – och utvecklingen var hisnande.
Till Karibien
På 1970-talet var Sally Finlands mest lönsamma privatägda rederi. Fem av bolagets tankfartyg var på sin tid landets största. Störst av dem var Jonny på över 132 000 dödviktton och byggd både i Göteborg och i Lissabon.
Sally gav sig också in i färjetrafiken Sverige–Åland–Finland och var först på rutten Helsingfors–Stockholm. Den 15 juni 1981 inleddes trafik över Engelska kanalen och ungefär samtidigt gav man sig in på världens största kryssningsmarknad, Karibien. Först köptes en grekisk atlantkryssare, senare ett rederi med ett fartyg. 1982 köptes dessutom rederiet Vasabåtarna Ab.
Mörka moln
Men molnen började också hopa sig – med besked. Satsningarna slukade stora summor och gav inte det utfall man räknat med. Den 1 juni 1988 var Sallys saga all, då fusionerades bolaget med Rederi Ab Effjohn.
– Avsnittet om Sallys fall var det svåraste att skriva. Där fanns det en del motstridiga viljor att balansera mellan, säger Ann-Gerd Steinby som beskriver skeendet med hjälp av bland annat protokoll, intervjuer och tidningsartiklar.
Ingmar Ingvesgård, inkallad "sanerings-vd", konstaterar i boken att satsningarna i sig var bra men de gjordes med fel tidtabell. Man borde ha tagit en sak i taget, inte allt på en gång.
Sallybolaget "grävde ner miljoner" för att få den oskyddade hamnen vid Engelska kanalen i skick, men det var ändå trafiken i Karibien som blev den största fallgropen. Men eftersom man hade satsat så mycket i initialskedet för att över huvud taget få trafiken att rulla var man inte benägen att avveckla den helt och hållet.
Det är möjligt, skriver Steinby, att Sally funnits kvar i dag om man aldrig gett sig in i de kostnadskrävande projekten i Karibien och Engelska kanalen men säkert är det ingalunda.