"Nu är jag din"
Ratata-bloggaren Ida Rebers skriver om hur det gick till när hon och Madeleine blev ett par.
Ångestladdat återvände jag till Åbo och kunde inte tänka på något annat än Madeleine. Skulle ringa och säga att det inte blir något – det blev inte av och vi pratade i telefon i fyra timmar, skrattade och grät. Vi träffades under påsklovet – skrattade och grät tillsammans i timmar. Skulle ringa igen och säga att det inte blir något – det blev inte av heller och vi pratade i tre timmar, skrattade och grät. Sedan lämnade jag den söta och snälla killen, ringde Madeleine och sa ”nu är jag din”.
Madeleine brukar alltid säga hur modig jag var när jag valde henne, att "ingen gör så”. Hellre stannar folk med människor de inte ens vill vara med, bara för att de är rädda för reaktionerna, samhället, allt. Jag förstår inte detta – att bli tillsammans med Madeleine var det självklaraste i mitt liv (orsaken till varför jag inte tog förhastade beslut var för att en tredje persons känslor också var inblandade).
Skit samma ifall mitt liv skulle bli svårare i och med att jag var med henne, skit samma fast samhället och människorna skulle se lite annorlunda på mig, skit samma fast vi inte skulle ha samma privilegier som ett heterosexuellt par. Jag har aldrig varit blyg, jag skrek från bergstoppar att jag var den lyckligaste och käraste någonsin – i kvinnan som förändrat hela mitt liv. Tyckte inte folk om det, skit samma, bryt kontakten då, ta mig som jag är eller inte alls. Jag har dock haft tur, min familj och mina vänner har varit förstående och stöttat mig fullt ut.
Så, där var historien om hur jag och Madeleine blev jag och Madeleine.
Ida Rebers
Resten av blogginlägget finns att läsa på rebers.ratata.fi