Schjerfbecks eldprov i London
Ett dämpat sorl hörs från auktionssalen i Sotheby’s i London. Inom en dryg halvtimme kan fyra Helene Schjerfbeckmålningar ha bytt ägare – för mer än två miljoner euro. I bänkarna sitter tre finländare, Jaana Cawén, Leena Lindqvist och Ulla Vihanta. De representerar Lauri och Lasse Reitz siftelse som vill ropa in "Citroner i masurskål" till stiftelsens samlingar. Priset väntas stiga till närmare 800 000 euro.
Jag tycker mig nästan höra deras hjärtan bulta. Mitt eget också. Samma känsla i bröstet som när Finlands landslag radar upp sig inför en VM-kvalmatch i fotboll. Samma förväntan på att ta hem segern.
Hur många av Schjerfbeckarna har "vi" med oss i bagaget hem? Eller slutar de på väggen hos någon sparsmakad japansk samlare, eller i en "Solsidanvilla" utanför Stockholm?
-
Lauri Reitz (1893–1959) var en av sin tids mest betydande byggentreprenörer i Helsingfors.
Reitz var född i Kuopio men flyttade senare till Helsingfors. Han var tvåspråkig och gifte sig 1922 med Maria Lindholm, född i Tenala. Paret fick sonen Lasse som dog 1966, bara 42 år gammal. - Familjen Reitz bodde i fastigheten Södra Hesperiagatan 22/Apollogatan 23. I samma fastighet fanns biograf Ritz som döptes efter Reitz.
-
Museet Lauri och Lasse Reitz samlingar presenterar konst, silver, porslin, möbler och vapen.
Museet är öppet onsdagar och söndagar 15–17 och inträdet är gratis.
Auktionen med hela fyra verk av den för sjuttio år sedan döda konstnären "markerar ett viktigt ögonblick för finländsk konst på den internationella scenen", som man uttrycker det på Sotheby’s.
Det ska visa sig bli en kväll av glädje, men också lätt besvikelse.
Stora förväntningar
– Det är alltid spännande, man måste ha nerver av stål, har Leena Lindqvist försäkrat en dryg vecka före auktionen på Sotheby’s.
Vi stegar omkring på de tjocka orientaliska mattorna genom de stiliga Reitzka salarna på Apollogatan 23 i Helsingfors, så fyllda med det bästa av inhemsk konst, men ändå så smakfullt luftiga.
Jaana Cawén, stiftelsens museichef visar tillsammans med styrelse-medlemmen och konsthistorikern Leena Lindqvist omkring mig på det, även för många helsingforsare, ganska okända intima hemmuseet där vi omges av Edelfelts, Järnefelts, Schjerfbecks, Werner Holmbergs och Amelie Lundahls finaste verk.
Förväntningarna på årets auktion är stora. För två år sedan ropade stiftelsen in Albert Edelfelts Interiör från arbetshemmet för gossar i Helsingfors för nästan en halv miljon euro.
– Målningen från 1885 visar upp ett socialt motiv som är sällsynt i konstnärens övriga produktion. Verket föreställer ett arbetshem för pojkar, där de föräldralösa barnen får lära sig färdigheter som förbereder dem för ett hantverksyrke, säger Cawén.
Det är bland annat det för konstnären så unika motivet som är en av orsakerna till att tavlan funnit nåd inför stiftelsens kritiska blick. Cawén betonar att stiftelsen hellre köper enstaka verk som är mera värdefulla, än mycket av kategorin mindre signifikant.
Månar om kunderna
Redan Sotheby’s entré mot New Bond Street andas pengar, stil och anor. Den 3 600 år gamla egyptiska lejongudinnan i svart basalt ovanför ingången är Englands äldsta utomhusskulptur. Ändå står hon där lite diskret, utan att göra väsen av sig. Elegant snobbism man kan kosta på sig när man inte behöver skylta med den.
Framför oss gestikulerar mäklaren, lord Mark Poltimore. För några veckor sedan har stiftelsens representanter fått besök av tre distingerade gentlemän, sagde Lord Mark Poltimore, Claude Piening, chef för Sotheby’s 1800-talskonst och Peder Isacson från auktionshusets Stockholmskontor.
Mäklaryrket är så ansett i England att det också lämpar sig för en lord.
– Vi talade inte bara om konst, vi fick också njuta av deras underbara brittiska humor. Det var viktigt för oss att få träffa dem. De besökte museet och såg vad som passar in i samlingen och så fick de veta vad vi vill ha och att vi är kunder att ta på allvar, har Leena Lindqvist berättat för mig.
De stora auktionshusen månar om sina klienter och besöker de viktigaste av dem inför stora auktioner.
Auktionen inleds och de första nio tavlorna klubbas raskt undan. Publiken och telefonbudgivarna väntar på nummer tio, Schjerfbecks Flickan med blont hår. Hon har hängt som ett dragplåster till höger om mäklaren hela dagen. I katalogen uppskattas slutpriset ligga mellan 700 000 – 900 000 euro.
Lord Poltimore startar budgivningen. Vid 360 000 pund, cirka 500 000 euro. Buden börjar som väntat hagla in. Förhandsintresset har varit stort. Poltimore viftar som en semafor, Claude Piening och Tessa Kostrzewa har varsin kund på linjerna som höjer med 20 000 pund per bud. Vid 720 000 ger Claudes budgivare upp.
– Claude ser ut som om han fick ett nervsammanbrott, skrattar Lord Poltimore åt sin kollega.
Tessas budgivare är den nya ägaren till Flickan med blont hår från 1916. Tavlan går till en "europeisk institution", mer än så får vi inte veta. Säljaren är i alla fall från Finland. Slutpriset, som inkluderar auktionshusets premie stannar på 1,2 miljoner euro.
För högt pris
Följande målning är Schjerfebecks Fäktaren. Expertisen har före auktionen ansett att utropspriset är för högt för tavlan i vattenfärger och kol. Lord Poltimore börjar med 35 000 pund och sista budet stannar på 48 000, men tavlan blir osåld. Samma öde röner Pojken med lin-gult hår, som hon målade vid 16 års ålder. Den finländska säljarens förväntningar kommer på skam. Budgivningen stannar på blygsamma 130 000 euro, klart under det förväntade utgångspriset.
Det uppstår inget tvivel om att stiftelsens representanter vet vad de vill ha. Det är bara citronerna som intresserar dem. För dem kulminerar Londonresan nu när stillebenet med de klargula citronerna mot den ljusgråa bakgrunden bärs in.
En enkel hemdekoratör kunde ha tänkt sig att ropa in det betydligt billigare porträttet av den strame mustaschprydde Fäktaren, som kavaljer till Kaliforniskan i samma stil och som redan hänger på museets vägg på Apollogatan i Helsingfors. Men inte Cawén och Lindqvist.
– Flickan med det ljusa håret är också en fin målning, men stillebenet passar bättre in i museets helhet, har Lindqvist förklarat.
Trots att museet är inrymt i en stor Helsingforsvåning är utrymmet begränsat. Därför satsar man på kvaliteten och sådana verk som är betydelsefulla i konstnärens produktion.
Schjerfbeck tog tid på sig med sina citroner. Hon påbörjade målningen redan 1934, men slutförde den först tio år senare. Den torde ha målats i Saltsjöbaden i Sverige där hon tillbringade sina sista år. Tavlan köptes först av konsthandlare Gösta Stenman i Helsingfors, som anses vara den som upptäckte Schjerfbeck. Småningom kom den i Stockholms-läkaren Herbert Bjerlövs ägo och efter hans död till en annan svensk ägare, som nu bjuder ut den.
Reitz stiftelse är favorittippad köpare, men den kan också intressera någon svensk, någon annan finländare eller europé med finländsk anknytning. Eller varför inte någon japan. En Schjerfbeckutställning i Japan har väckt stort intresse, så det är inte heller uteslutet.
Under besöket i museet har jag bett Cawén visa var stiftelsen tänkt hänga citrontavlan, men att peka ut platsen på förhand lär vara ett dåligt omen.
Cawén och Lindqvist intygar att de har en väl tilltagen reskassa med sig. Hur stor den är vet ingen annan här i salen än stiftelsens tre kvinnor.
Dyra citroner – billigare än väntat
Men nu är det äntligen dags. Stillebenet, vars lugn sägs spegla målarens isolering och ensamhet står nu i centrum för allas blickar.
Utgångspriset är 418 000 euro. Lord Poltimore tar dock sats från anspråkslösa 275 000 euro. Budgivningen blir snabbt en affär mellan Reitzstiftelsens Jaana Cawén och en person som ropar per telefon. Cawén går in när det uppstår en några sekunders paus i budgivningen. Priset trissas upp till drygt 600 000 euro när Lord Poltimore pekar på Cawén och konstaterar att tavlan tillfaller "Madame som sitter i salen".
Slutpriset för Citroner i masurskål stannar vid 734 957 euro.
– Vi var förberedda på en större summa, avslöjar Lindqvist när hon lätt omtumlad kommer ut ur salen.
– Vi är jättenöjda med priset och vi får en fin målning till Finland, säger Cawén.
Men Helene Schjerfbeck drog ändå inte riktigt som man hade hoppats på den internationella marknaden.
– Priset säger inte vad tavlan är värd utan bara vad den kostar, säger Lindqvist.