Första steget mot dialys
De senaste åtta åren har Robert Grönblom sett till att äta rätt och simma sina längder i simhallen i Vasa. Samtidigt har han vetat att hans njurar blir allt sämre. I väntan på transplantation startar snart hans påsdialys – en teknik som renar blodet och underlättar njurarnas jobb. – Nu går vi in, säger Seppo Aaltonen medan han tittar på den desinficerade buken. Så läggs ett snitt.
Klockans minutvisare har precis hoppat över sjustrecket. Utanför fönstret, i morgonmörkret över sjukhusområdet, skär ljudet av en cirkelsåg. På avdelning E5 på Vasa centralsjukhus är det tyst så när som på fotriktiga skosulor som suckar mot det grå linoleumgolvet.
Robert Grönblom, som punktligt infunnit sig på avdelningen, har tagit med sig egna tofflor. Blekturkos sjukhuspyjamas och beige morgonrock bjuder huset på.
- De flesta människor har två njurar, men kan klara sig med en som fungerar.
- Njurarna är kroppens reningsverk. De för ut slaggprodukter och överflödig vätska via urinen och har dessutom betydelse för bland annat blodtryck, saltbalans och blodbildning.
- Njurarna kan gradvis förlora sin funktionsförmåga på grund av olika sjukdomar. De vanligaste är diabetes, glomerulonefrit (en inflammation i njurarna), cystnjure (blåsor bildas i njurarna), ärrbildningar i njurarna efter till exempel övre urinvägsinfektioner och högt blodtryck.
-
Också njursten och hjärt-kärlsjukdom kan försvaga njurarna.
Hemodialys betyder att blodet leds ut ur kroppen och filtreras i en maskin. - Dialysen kan göras på sjukhus eller hemma och tar fyra timmar cirka tre gånger per vecka.
- Peritonealdialys (även påsdialys, bukhinnedialys eller bukdialys) går ut på att man får en dialyskateter inopererad i magen. Via den för man in dialyslösning i bukhålan.
- Lösningen drar i sig slaggämnen och bukhinnan fungerar som filter. Vätskan byts ut cirka fyra gånger per dag.
- Den här dialysen kan göras var som helst av patienten själv och tar en halvtimme per gång. Bukdialysen kan också göras maskinellt medan man sover.
Om några timmar ska han lägga sig på en säng och rullas in i operationssal 4, som ligger några våningar ner, i det nya Y-huset. Där ska kirurgen och urologen Seppo Aaltonen tillsammans med Vesa Rajala, som specialiserar sig i kirurgi, installera en tunn sond i buken på patient Grönblom.
– Jag är inte alls rädd för jag vet att jag är i trygga händer, säger Grönblom, som har parkerat sig i en fåtölj i dagrummet. Där svarar han på en sjukskötares frågor om eventuell blödningstendens, rökning och annat som kan vara bra att veta inför operationen. När blodtrycket ska mätas gissar han glatt på 115 genom 81 och sträcker fram armen.
Trycket är ändå lite högre än väntat och pulsen tickar på i bättre fart än normalt.
– Du är kanske lite spänd i alla fall, säger sköterskan, hon med frågorna om kolesterol och rökning, lugnt.
Bastu, men inte simning
Grönblom lider inte av någon sjukhusskräck. För det första var hans pappa kirurg här i trettio år och familjen bodde i en personalbostad på området. För det andra har han som VVS-planerare traskat genom snart sagt alla byggnader här omkring och vet en hel del om ventilationen och vattenledningarna. För det tredje har han gått hos nefrologen, njurläkaren, regelbundet i många år.
Allt det har sköterskan tid att lyssna till medan hon justerar persiennerna i rummet och byter några ord med de övriga patienterna.
Katetern, som är orsaken till dagens besök, ska föras in under bukhinnan och behövs för det som vardagligt kallas påsdialys och på läkarspråk peritonealdialys. Sonden i magen gör att blodet kan renas från slaggprodukter inne i kroppen. Genom den tunna silikonslangen låter man en sockerlösning rinna in i bukhålan. Med bukhinnan som filter tar dialysvätskan sedan upp slaggprodukter och vatten, som åker ur kroppen när dialysvätskan töms ut igen. Med hjälp av det här systemet kan Grönblom göra sin dialys hemma, på jobbet eller på resa.
Alternativet hade kunnat vara hemodialys. Då cirkulerar blodet utanför kroppen med hjälp av en dialysmaskin och blodet styrs genom ett filter som fungerar som konstgjord njure och renar blodet.
– Först när slangen har vuxit fast ordentligt ska jag lära mig att göra dialysen hemma, säger Grönblom, som redan har funderat ut nya motionsformer. Så länge dialyssonden sitter kvar kan han nämligen glömma turerna med kompisarna i simhallen. Bada bastu går bra, för slangen har en kork, men simningen får han ta en paus med.
Att sluta motionera är däremot uteslutet.
– Men kanske man skulle kunna trampa på motionscykel eller gå i någon apparat medan vätskan droppar, funderar Grönblom.
När förberedelserna är gjorda är det dags. Grönbom kliver upp i sängen och så bär det av.
Nere i operationssalen kliver Anna Patchev in. Hon specialiserar sig på akutvård och sköter narkosläkaruppgiften i dag, men innan hon startar sövningen sätter hon sig intill Grönblom och klappar honom lite där han ligger under en rutig filt.
– Det kan svida i venerna om en stund och det hör till, men känns det för obehagligt så byter jag ämne, säger hon och varnar patienten för att han kan känna sig yr en stund.
Snart åker läkemedlet in i blodomloppet. Patienten hinner inte säga ett pip om yrsel. Han tuppar av med en gång och då kommer kirurgerna.
– Nu går vi in, säger Seppo Aaltonen medan han tittar på den desinficerade buken.
Så läggs ett snitt.
Sonden tunneleras. Den går alltså in genom huden på ett ställe, men ner genom bukhinnan först åtta centimeter länge bort. Det här är en säkerhetsåtgärd för att inte ge eventuella bakterier motorväg rätt ner i buken. Av samma orsak har Grönblom också fått skyddande antibiotika i förväg.
Kirurgerna jobbar på och när sonden om en stund sitter rätt syr Rajala en fortlöpande söm som sluter det fem centimeter långa såret.
Operationen har tagit en knapp timme och kirurgerna är nöjda.
Kurs väntar
Ytterligare en halvtimme senare slår Grönblom upp ögonen. Han vet inte riktigt var han är, men tittar på njursköterskan Ann-Christine Forss som kommit till uppvaket och frågar henne om de ska gå och dansa nu. Hon har ju sagt att allt gick bra.
Forss är inte helt med på det där med dansen för hon är i färd med att spola Grönbloms buk med samma sorts glukoslösning som han så småningom ska börja använda i hemmadialysen bara operationssåret läkts och han fått utbildning i tekniken.
På uppvaket bjuds det på kaffe, men därefter är det dags för en tur tillbaka till avdelningen där starten gick i morse, och mot kvällen får Grönblom åka hem.
Slangen skaver lite i magen. Känns. Gör inte ont. Känns. Det kommer den att göra ett tag, men när operationssåret lugnat sig och ungefär en månad gått blir det dags för kurs. Då ska Grönblom lära sig sköta sin dialys på egen hand.
I väntan på dialys och eventuell transplantation fortsätter Grönblom med den diet han redan följt i många år. Med hjälp av Forss har han jagat salt och fosfor och hållit ordning på proteinerna.
– Det får inte bli för många biffar, för mycket mjölkprodukter, för mycket fullkornsprodukter och inget fiskskinn, har Grönblom förklarat några veckor tidigare.
Ekonomiskt med ny njure
Hur länge dialysen är en del av Grönbloms liv kan han inte veta i förväg, men han hoppas på en njurtransplantation så småningom för med en njurfunktion på bara 10 procent av det normala är man ofta trött.
- Ålder: 61 år.
- Bor: I egnahemshus i Vasa.
- Familj: Hustru, tre utflugna barn och en katt.
- Yrke: VVS-diplomingenjör.
- Hobbyer: Simning. Politik och samhälle.
- Gillar: Båtliv.
Den slutgiltiga bekräftelsen på att Grönblom verkligen står i transplantationskö kan komma först när läkarna är säkra på att det inte finns några medicinska hinder för operationen, och därefter gäller det att vänta.
Väntan kan ta ett år. Eller tre. Det vet Grönblom. Han vet också att det råder brist på njurar att transplantera. Det hänger ihop med den finska lagstiftningen, som i dag tillåter njurdonationer från levande donator som är anhörig eller annars närstående, men inte från anonyma levande givare. I Sverige kan både nära vänner och okända levande donatorer ge sin njure till någon som behöver den och där kommer redan var tredje njure från en levande givare.
– Men jag hoppas det går vägen. Jag vet att jag är dyr för samhället som dialyspatient, säger han.
På Social- och hälsovårdsministeriet har man räknat ut att ett välfungerande njurtransplantat sparar samhället en halv miljon euro jämfört med kostnaderna för dialysbehandling.