Hem till Bornem
Ratata-bloggaren Nanó Wallenius skriver om hur hon flyttade till Antwerpen för fem år sedan, för att studera konst och vara nära den kille hon var kär i. Nu är det dags att flytta till Belgien igen.
För fem år sedan hade jag ingenting att förlora och köpte en flygbiljett till Bryssel för mina sparpengar. Väl på flygplatsen höll jag ett krampaktigt tag om min telefon. "I just landed" skrev jag till en yrvaken person som tydligen hade tagit fel på tiden. Han mötte mig på en parkbänk i Mechelen, en stad mellan Antwerpen och Bryssel. Tillsammans tog vi tåget hem. Hem till Bornem.
Ett år blev jag kvar i denna lilla stad med ett nätverk av mindre byar innan jag flyttade närmare min skola. Här fick jag en ny familj. Här har jag gått hundratals promenader, cyklat längs floden, blivit kysst av den gängliga killen som jag var så kär i, tittat på dödsloppet på 100 kilometer som går förbi vårt hus, lärt känna hästarna som bor vid åkrarna utanför Wintam och plockat ägg från hönorna på vår bakgård. För att vara helt ärlig känner jag mig nästan mer hemma här än någon annanstans, men allt roligt har också ett slut.
I morgon flyttar jag tillbaka till Antwerpen. Alla mina saker väntar på mig i ett mörkt, minimalt studentrum vid Paardenmarkt, hästmarknaden.
Jag tänker att jag är överkänslig när jag fäller tårar över att lämna en plats jag känner starkt för då jag ändå kan komma på besök. När jag flyttade tillbaka till Finland förra året hade jag dock inte en tanke på att komma tillbaka - jag var färdig med snorkiga flamländare, den stökiga konstskolan och allt annat jobbigt jag inte stod ut med. Min kille började till och med studera i Finland, men inte ens det höll mig kvar i mitt hemland.
Hur vet man egentligen när det är dags att börja rota sig någonstans?
Nanó Wallenius
Fler inlägg av skribenten finns på nano.ratata.fi