Livet går på högvarv i polarmörkret
I polarnattens mörker går livet på sparlåga, brukar det heta. Men det är en falsk bild.
Forskare har i en ny studie upptäckt en anmärkningsvärt hög aktivitet i de arktiska vattnen under vintern.
Tvärt emot vad alla trott går livet på högvarv i det iskalla mörkret. I de nattsvarta vattnen rör sig stim av jagande fiskar, stora mängder kräftdjur, varav några märkligt nog tycks fortplanta sig under vintern, och förbluffande många övervintrande havsfåglar.
– Det här är något som vi inte har haft en aning om tidigare. Det kommer att fullständigt förändra vår uppfattning om de marina ekosystemen i Arktis, säger Jørgen Berge, marinbiolog vid universitetet i Tromsø i Norge och ledare för studien.
Cirka 100 forskare från sju länder har medverkat i arbetet som bedrivits i Kongsfjorden vid Ny-Ålesund på Svalbard tre vintrar i följd. Från ett speciellt forskningsfartyg har dykare skickats ner i fjorden. Man har också använt sig av autonoma undervattensfarkoster i studierna.
Fyra månaders mörker
Under fyra månaders tid, 117 dagar varje år, är det ständig natt på Svalbard. Solen befinner sig då konstant under horisonten och även om det syns en svag skymt av ljus på himlen mitt på dagen är mörkret allenarådande under denna tid.
Vattnet i havet är becksvart – och ändå är djuren fullt aktiva. Ingen sover i polarnatten.
Precis som förväntat var aktiviteten bland planktonalgerna, växtplankton, mycket låg, en effekt av avsaknaden av solljus. Trots detta var vattnet fullt av djurplankton, främst olika arter av hoppkräftor.
Märkligt nog var några av dessa i full gång med att reproducera sig. Forskarna tror att polarnatten kan vara parningssäsong för vissa arter – men hur de klarar av all denna aktivitet utan solljus och innan det finns gott om föda i vattnet, är okänt.
Även lysräkor, eller krill, tycks förekomma i rikliga mängder, främst i ytvattnet.
– Det finns tillräckligt med krill för att föda stora valar, säger Berge.
Jagar i becksvart vatten
På bottnarna, bland musslor och andra skaldjur, rådde heller ingen stiltje. Den vanliga musselarten Chlamysislandica hade samma tillväxt under polarnatten som på sommaren. Troligen klarar den sig bra genom att filtrera dött biologiskt material från havsbottnen när inte levande växtplankton finns tillgängligt.
Bland brunalgerna på bottnen förekom stora mängder snäckor, ringmaskar, märlkräftor och krabbor. I genomsnitt hittades 60 000 ryggradslösa djur per kvadratmeter, en täthet som, säreget nog, är långt högre än vad man kan hitta under sommarhalvåret.
Fiskfaunan bjöd också på överraskningar. Hälften av alla polartorskar, koljor och vanlig torskar som forskarna granskade hade fulla magsäckar. Detta är märkligt med tanke på att alla dessa arter är kända för att jaga sina byten med synens hjälp. Så hur gör de när vattnet är becksvart? Ingen vet.
Nytt forskningsfält
Ännu märkligare är kanske att det är relativt gott om havsfåglar i Kongsfjorden under vintern. Stormfåglar, alkekungar, tobisgrisslor, spetsbergsgrisslor, tretåiga måsar och vittrutar kunde alla observeras när de födosökte i fjorden. Födan består av krill, fisk och märlkräftor.
– De måste fånga en del av sina byten i totalt mörker. Det behövs fler studier för att utröna hur de bär sig åt när de inte kan använda synen, säger Berge.
Uppenbart är att Berge och hans kollegor har upptäckt ett helt nytt forskningsfält. Studierna har hittills gett betydligt fler frågor än svar.
En grupp som inte granskats alls är däggdjuren. Ingen vet särskilt mycket om hur sälar och isbjörnar lever på vintern.
– Vi har inga data på dem. Storsäl och vikare finns året om runt Svalbard, liksom isbjörn, men egentligen vet ingen hur de beter sig i polarnatten, säger Berge.