"Jobbet isolerade mig från familjen"
Med anledning av fars dag publicerar vi journalisten Jeanette Östmans intervju med författaren Lars Huldén, 89, ur antologin Mäns längtan efter barn. I intervjun talar Huldén om att retroaktivt längta efter sina barn när de var små, och om sorgen efter sonen Mårten som dog 2013.
Orsaken till att jag vill intervjua dig var en sak som du, till synes i förbifarten, nämnde i Yle Femmans program Bakom bilden (sändes i juli 2014). Du sade att det enda du ångrar är att du inte tillbringade mer tid med familjen utan gick så upp i ditt arbete när barnen var små. Vad tänker du på då?
– Nå, det finns väl mycket att ångra. Men framför allt det att jag, eller både jag och min fru, jobbade mycket och långa dagar samtidigt som vi skulle få barn. Jag skulle speciminera och skriva avhandling för att bli kompentent och kunna söka och få en professur. På 1950-talet började jag också skriva dikter. Inte tog det alltid så lång tid men det fanns där som ett moment. Från och med slutet av 1950-talet framåt kom jag in i styrelser. Det finns nästan inte en styrelse som jag inte har suttit i. Jag trivdes med det också. Men allt det här tog tid och det var naturligtvis familjelivet som fick lida. Jag brukar ibland räkna procent på vad jag sysslat med: mitt ordinarie jobb tog kanske 40 procent av tiden, skönlitterär verksamhet 10–20 procent, föreningsverksamhet 30 procent. Det blir inte mycket tid kvar för familjen.
– Jag kan minnas enskilda saker som har varit minnesvärda. Till exempel var jag ute med en fiskare och hade mina två äldsta pojkar som då var små med mig. Jag minns hur glada de blev när de såg varifrån fisken kom när den vällde ut ur ryssjan och in över bottnen på båten. Och jo, jag var ett helt läsår i Uppsala, 1967–68. På sportlovet tog jag över Bojen och barnen till Uppsala och hyrde en tv. När Bojen och jag blev bjudna till mina Uppsalavänner var barnen ensamma. Men de roade sig med att titta på tv och det där kommer de ihåg, sådana där enstaka gånger. Men det borde ju ha varit så mycket mer.
Hur såg ditt och ert liv ut när ni fick barn?
– Vi var 23 år när vi fick vår första son, 1949. Vi förlovade oss i Lövånger i Norrland 1947, gifte oss i augusti 1948 och Mats kom i oktober 1949. Då bodde vi i Gamlakarleby. Sen flyttade vi till Esse där vi bodde från 1949 ett par år framåt. Sen flyttade vi tillbaka till Gamlakarleby 1952. Då föddes vår andra son.
– Hösten 1956 blev jag assistent på Helsingfors universitet men efter två veckor blev jag tillförordnad lektor. Då var jag i Helsingfors. Familjen var i Gamlakarleby ända till 1958 då vi flyttade till Munkshöjden där vi fått köpa ett radhus. Knappt hade vi flyttat till Helsingfors så blev jag vidtalad att sköta professuren i Jyväskylä så då fick jag börja pendla dit i ett par år. Jag var samtidigt docent här i Helsingfors. Från och med 1960 skötte jag en tf professur här och var inte längre i Jyväskylä. 1964 fick jag en professur i Helsingfors.
Hur upplever du att ditt arbete påverkade familjens vardag?
– Inte vet jag hur mycket jag upplevde det men det är klart att det påverkade för jag jobbade ju vinter och sommar. Vi byggde oss ett sommarhus i Monå. 1961 flyttade vi in där. Flera somrar satt jag och jobbade vid skrivmaskinen, gav ut en upplaga av Fredmans epistlar med kommentarer. Jag satt låst vid skrivmaskinen och gjorde just ingenting annat. Det var arbete och åter arbete.
Hur blev det så?
– Ja säg det. Det var inte så mycket frågan om vilja. Det var viss automatik i det där. Jag sattes i skola. Förutsättningarna eller självklarheten var att jag skulle arbeta och klara mig. Det ifrågasattes aldrig. Om jag slarvade blev det reaktioner och jag fick dåliga betyg och min farbror övervakade mig medan jag bodde hos honom i Nykarleby. Jag hade fått det i kroppen från början, att jag skulle vara flitig och jobba. Så jag vet inte om det var så mycket val. Nå jo, nog var det ju det. Men linjen var utstakad från början.
Skulle det ha varit möjligt att prioritera mer tid med familjen?
– Det var nästan inte möjligt. Det behövdes ju pengar. Bojen jobbade också. Från 1958 och lite in på 60-talet, Niklas föddes 1960, var hon hemmafru. Hon tyckte att hon skulle vara hemma medan Niklas var bebis. Men så kontaktades hon av och började skriva tv-kritik i Hufvudstadsbladet. Och det gick ju tid till det där. Tv:n stod på nästan hela tiden, hon skrev om olika program och gjorde det bra.
– 1968, tror jag att det var, blev hon anställd på Husis och fick ta hand om weekend-läsningen, ensam. När hon efter några år slutade och gick över till Veckan med radio och tv, som redaktionssekreterare, så blev det tre karlar som ersatte henne på den gamla posten. Det var typiskt. Hon slet nog mycket med det där.
Vad kommer du ihåg av tiden när barnen var små? Umgicks ni?
– En gång minns jag. Vi samlade ihop pojkarna på Björneborgsvägen 5, det var ett sådant här svenskhus som byggdes och det var bara svenska familjer som flyttade in. Där fanns ett pojkgäng. Vi tog oss till Djurgårdens sportplan. Vi hade klocka med oss så vi hade lite tävlingar och träning. Det var enda gången som jag var ledare för ett gäng av småpojkar.
– Min då yngsta son Jockum var tre fyra år. Han benade också iväg på ett hundra meters lopp. Sprang hundra meter på 25 sekunder eller något. Jag minns hur han satte iväg, liten parvel. Hundra meter. Men det blev bara den enda gången.
Men du minns den enda gången. Är det något som dina barn också hänvisar till, att de kommer ihåg de gånger som du tog dig tid att göra någonting tillsammans med dem?
– Jag har aldrig frågat.
Har du längtat efter barn?
– Det kan jag inte säga. De har kommit. Och varit välkomna, förstås. Vi fick ju barn så tidigt så vi var ju nästan barn själva. Och det kanske man helst inte ska vara utan vara lite äldre och förståndigare, och ta emot barnen med ännu större ömhet och kärlek. Men det är klart att de var välkomna och vi hade från början glädje av dem.
Kommer du ihåg att du skulle ha gjort medvetna val då du valt eller valt bort att vara med dina barn?
– Ja, jag minns en gång, någon enstaka scen. Det måste ha varit sommaren 1961 eller -62. Vi var i grannbyn Kantlax i Österbotten och hälsade på hos min farbror som hade sommarviste där. Vi hade fyra pojkar. Vår yngsta, Niklas, låg i barnvagn. Jag höll på och sökte professur och hade fått speciminationstid, ett år på mig att producera någonting.
– Det här var i början av augusti. Och jag hade bestämt att jag skulle åka till Helsingfors för att arbeta med det där på institutionen, dels för att ha så mycket som möjligt av en föreläsningsserie färdig när terminen började och dels för att få ett arbete att lämna in. Så jag var i valet och kvalet, ska jag åka eller ska jag strunta i det och stanna med familjen i stugan. Nå, jag valde att åka. Och Bojen var ju lojal och tog hand om de fyra pojkarna. Jag minns inte, kanske var jag ändå inte borta i mer än några veckor men det var en situation där jag valde arbetet.
- Född: 1926 i Jakobstad
- Gör: Författare, forskare, lyriker, översättare, fil.dr och professor emeritus i nordiska språk.
- Bor: I Helsingfors och på Nörråkers i Munsala.
- Familj: Bojen (f. 1926, d. 2004), sönerna Mats (f. 1949), Mårten (f. 1952, d. 2013), Jockum (f. 1955) och Niklas (f. 1960), svärdöttrar, barnbarn och barnbarnsbarn.
- Förtroendeuppdrag, ett urval från slutet av 1950-talet och framåt: Ordförande i Finlands svenska författareföreningens styrelse och i Svenska litteratursällskapets styrelse. Medlem i Svenska Teaterns, Lilla Teaterns och Svenska folkskolans vänners styrelser.
Hur har din relation sett ut med barnen?
– Alla är ju sina personligheter. I dag har vi mer eller mindre tät kontakt. Jockum hjälpte mig flytta hit, tog faktiskt ledigt flera veckor. Och han går här och sköter mina blommor minst en gång i veckan. Så har det varit alla dessa åtta år som jag har bott här. Mats kommer med sin son då och då. Han lagar också mat när han kommer hit. Både Mats och Jockum ingriper när jag har problem med datorn. Niklas bor i Åbo men på somrarna och på jularna är de på Nörråkers.
– Mårten bodde tjugo år i Skåne. Men vi hade telefonkontakt väldigt ofta och jag hälsade på dem. De hade köpt ett hus mycket nära hemgården på Nörråkers i Österbotten, och tänkte flytta hem. Mårten skulle gå i pension. Men han blev sjuk och dog. Och det var förfärligt sorgligt. Jag kommer aldrig över det.
Det var 2013. Han blev sämre på höstsidan 2012. Jag hörde i telefon att han inte mådde bra och vi har fortfarande kameror på gården så jag såg ju det också. Han var så rask, Mårten, och var hela tiden igång med olika arbeten. Men han blev långsammare. Jag sade att han borde åka till hälsocentralen i Nykarleby och visa upp sig för det är någonting som inte är bra. Han hostade lite i telefon också. Men nej, det blev inte av.
– Den 5 december såg jag i rutan här hemma när bilen försvann bakom husen och jag greps av en sådan beklämning. Jag visste att han aldrig kommer tillbaka. Och så gick det också. I slutet av januari kom han in på sjukhuset i Ystad. Jag hälsade på honom i februari och var nog beredd att åka flera gånger men han tyckte inte att jag skulle komma. Det var stressande för oss båda. Jag blev också sjuk på hemvägen så jag var förkyld genom mars. Men Niklas och hans söner hälsade på honom flera gånger.
Jag vet inte ens hur jag ska ställa frågan. Men vad gör man som pappa när ett vuxet barn går bort?
– Ja vad gör man. Hans e-postadress byggde på namnet Untamo. Det finns två Untamo i Kalevala. Den ena, en allvetare, som finns under jord och vatten och som Väinämöinen frågar när han letar efter Aino som gått i sjön. Det finns också en Untamo i Kullervoberättelsen men det var den här första som låg bakom Mårtens val av adress, Allvetaren Untamo. Mårten var oerhört lärd på flera områden men hans huvudämne var botanik och genetik. Jag tänker att Untamo har tagit emot all lärdom som hans bärare har samlat ihop.
Kan man säga att du längtar efter ditt barn som har gått bort?
– Javisst.
Vad tänker du på eller känner då?
– Ja-a. Våra långa telefonsamtal. Vi kunde ju inte träffas så ofta när de bodde i Skåne och sällan var hemma på sommaren. Men jag var där flera gånger och de kom till teatern och vi åt ute. Vi träffades också i Lund någon gång när jag var där. Men det är nog mest telefonsamtalen som jag saknar. Det var så roligt att tala med honom för han visste så mycket.
Längtar du efter dina vuxna barn som du ännu har kvar?
– Visst. Vi ringer varandra ofta. Jockum i synnerhet ringer regelbundet, ett par gånger i veckan, och minst en gång i veckan kommer han hit och vattnar blommorna. Mats var här i går kväll och Niklas talade jag med igår när han ringde.
Skulle du säga att ni står varandra nära?
– Nåja. De är ju självständiga människor. Inte vet jag allt om vad de tänker eller gör. Men vi har kontinuerlig kontakt.
För mig som lyssnar när du redogör för hur mycket kontakt ni har och hur mycket de rår om dig, så känns det som att även om du själv ångrar att du inte tillbringade så mycket tid med familjen så verkar dina barn i alla fall, i vuxen ålder, välja att umgås väldigt mycket med dig?
– Jo, det är väldigt roligt att de tycker om hembacken i Munsala och att de ringer och hör sig för hur det är med mig. Det är klart att de har sina liv som de måste sköta men inte känner jag mig utelämnad på något sätt. Mats har komponerat en vitamindryck åt mig som är väldigt välgörande. Jag vet inte vad som ingår i den. Många nyttiga växter. Jag drack ett glas av den för en stund sedan. Jag tror att den är nyttig.
– Jag är kroniskt sjuk, börjande med prostatacancer men nu är den spridd. Jag var i ganska dålig kondition i juni–juli (2014 red.anm). Men märkligt nog var mina värden för ett par dagar sedan alldeles utmärkta, eller hade förbättrats radikalt. Jag vet inte om det beror på Mats vitamindryck. Sannolikt. Inte vet jag om någonting annat som skulle kunna inverka. Den är påtagligt uppiggande.
Vad är viktigast för dig om du tänker på dig själv, ditt arbete, familjen och hälsan i dag?
– Ja, jag vet ju inte hur lång tid jag har kvar. Men jag jobbar så länge jag kan. Och jag trivs med att bo här, det är ett servicehus så jag får hjälp om jag ringer. Sedan länge är alla dagar likadana för mig. Det bästa med söndagen är att det blir måndag sen för helgerna är så tråkiga. På fredag kväll slutar e-posten komma och ingen ringer. Världen är som död runt mig ända tills måndag förmiddag. Jag lider inte av ensamhet. Jag är van att vara ensam. Jag skrev om att vara ensam redan medan familjen var fulltalig. Och det var väl för att arbete och jobb å ena sidan gav mig kontakter men å andra sidan isolerade mig från familjen.
Upplever du familjen som viktigare nu än tidigare?
– Jag vet inte. Det var en självklarhet att vi fick en familj, vi bildade en och den fanns där. Jag reflekterade inte så mycket över lyckan eller problemen med att ha en familj. Det gick som det skulle, mer eller mindre. Nu tycker jag nog att den här, så gott som dagliga, kontakten med sönerna är viktig. Det är egentligen den som ger innehåll åt dagarna. Jag har några vänner också fast de glesnar och dör bort.
Vad ger kontakten med dina barn?
–Vi pratar om allt möjligt. Barnbarnen har jag också kontakt med. Ännu för några år sedan bjöd jag ibland in alla till soppdagar här hemma men jag blir äldre och har inte orkat koka någon soppa på sista tiden. På Nörråkers brukar vi samlas ett par gånger under sommarsäsongen till allmän middag i hemgården.
Finns det något som du velat föra vidare till dina barn? Har du haft förhoppningar, drömmar eller krav på dem när de vuxit upp?
– Jag har sett det som alltför självklart att de skulle gestalta sina liv ungefär som jag. Jag ser mycket av mig själv i bland andra Mats, vi har samarbetat kring översättning. Men han är nog mer skärpt än jag. Pojkarna är väldigt skärpta allihop. Bojen var också den typen.
Men om både du och Bojen jobbade så mycket när barnen var små. Var fanns barnen under den tiden?
– Ja, någonstans var de ju. Nog var de väl hemma för det mesta.
Var det värt det?
– Ja det kan man fråga sig. Det har nog tagit en mycket stor del av mitt liv, att sitta i sammanträden. För stunden kan det ju ha varit viktigt att man satt där och var vald att göra någonting men efteråt är det ju borta, alltihop.
Många pappor gör också i dag aktiva val där de väljer bort tid med barnen till förmån för exempelvis jobb eller fritidsintressen. Vad tänker du om dem som gör liknande val som du gjorde då?
– Det var ju det att jag blev vald och inte kunde säga nej. Jag saknar den förmågan. Jag har låtit mig fösas av omständigheterna och egentligen inte gjort bruk av en egen vilja.
Kan man längta retroaktivt efter de barn som man haft men som sedan länge är vuxna och utflugna?
– "Jag tänker på den tiden, jag längtar ner till dem, de är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem", som Evert Taube skrev. Javisst tänker jag på den tiden, att den kunde ha varit annorlunda. Men då skulle jag kanske inte ha suttit här som en någorlunda bärgad pensionär. Man vet inte. Det blir som det blir. Jag tror inte att man kan göra så mycket åt det, det far som det far.
– Jag tror inte att jag behöver önska någonting utöver det som jag har i min relation till barnen och barnbarnen. Jag har kontakt med dem och det är kanske inte alla som har en sådan kontinuerlig kontakt varje vecka. Och jag kan ju inte och vill inte påverka deras liv så mycket. De sköter sig själva. Det kunde vara mycket sämre.