Dödens karneval

I oktober kommer mörkret och döden närmare. Ljuset krymper dag för dag, löven vissnar och trädstammarna blottar sina skelett.

Förr var det här en tid då man firade skördefest, och även om jordbruket inte längre dikterar livsrytmen finns betydelsen kvar. Årets slit och arbete är till ända och resultatet blev vad det blev. Nu är det tid för vila.

Alla kulturer har sitt eget sätt att möta det oundvikliga mörkret. I Norden tänder vi ljus och minns de döda på alla helgons dag. Men också här blir det allt vanligare att fira amerikanska halloween, en maskeradaktig fest där man distanserar sig från döden med hjälp av humor, skämt, skräck och fejkat blod.

Halloween är inte De dödas dag

Halloween antas ha migrerat till USA tillsammans med irländarna, som hämtade med sig den keltiska skördefesten Samhain. På många sätt påminner den om den nordiska skördefesttraditionen Kekri, även om denna inte var knuten till någon speciell dag utan helt enkelt ordnades när man var klar med sin skörd.

Den gamla irländska traditionen har ändå ett tydligt datum. Under tre dagar i månadsskiftet oktober-november tunnas gränsen mellan den levande och den dödas världar ut. Det menar man också på andra sidan jordklotet, i Mexiko där man likaså firar sin Día de los Muertos med en tanke om att de döda under tre dagar är extra närvarande bland de levande.

Fest, blommor, skratt

Men i stället för att möta de döda med allvarsam sorg och saknad ställer mexikanerna till med fest. Día de los Muertos är en karneval och till firandet hör klara färger, glitter, blommor, mat, ljus, skratt, dans, musik och oerhört vackert utsmyckade altare där man lämnar mat och gåvor till de döda så att de säkert ska närvara på festen.

Festen är också till för de levande. De vackra sockerskallarna som dekoreras till de dödas ära kan lika gärna ges till en fullt levande vän eller familjemedlem. Att fira döden är samtidigt att fira livet, och i den mexikanska traditionen strävar man efter att avdramatisera döden genom att göra den till en fest, till en del av livet. De skelettfigurer som symboliserar de döda är oftast uppklädda, utsmyckade och redo för att gå på fest – som vore de mitt i det glada livet.

Rädslan för döden hanteras också med humor. På Día de los Muertos presenteras Döden som en skranglig skelettkvinna som lite fräckt kallas "den svaga", "den beniga" eller "den skalliga" – i slutändan en ganska ofarlig typ som inte alls kan bära iväg med en fullt levnadskraftig människa.