Press födde stressbok
Hjärtat bankade vilt, blodtrycket steg och nattsömnen blev allt sämre. Länge spjärnade professorn i arbetshälsa emot, men sedan medgav hon att också hon, experten, stod på randen till utbrändhet. – Också den som älskar sitt arbete, måste vila mellan varven, säger Marja-Liisa Manka.
I bästa bärtid för några år sedan drog professorn i arbetshälsa, Marja-Liisa Manka, på sig skorna och satte i väg. Att springa var skön avkoppling i vardagen där känslan av att inte riktigt ha kontroll hade blivit en allt större källa till irritation. Universitetet krävde ständigt nya ansökningar för bidrag, professorn själv visste inte hur hennes budget såg ut och hon oroade sig för sina medarbetare: skulle de ha jobb eller inte i framtiden?
Plötsligt steg Manka fel.
– Jag hade sprungit i en grop och slitit sönder ledbanden.
Gick Manka till läkaren? Nej, de följande veckorna spjälade hon vristen, drog på sig stövlarna och gick ut i skogen.
– Skogen var ju full av blåbär som skulle plockas, säger hon.
"Förlorad kontroll sliter"
En månad senare krävde foten ändå att bli opererad. Men skam den som ger sig. Manka tänkte att det inte är med foten hon tänker, utan med huvudet, och tog reda på att hon visst kan arbeta under sjukledigheten.
Utom att hon inte kunde. En av nerverna i foten hade töjt en aning och svarade med att kräva uppmärksamhet och värka svårt.
Manka fick lov att plocka fram kalendern. Möten måste avbokas. Det var då hon såg det, att kalendern vuxit igen som en djungel. Där fanns inga tomma rutor: inga utsiktsplatser, varken ljus eller syre och ingen tid för eftertanke. Faktum var att företagsläkaren hade sagt till om arbetstakten redan några månader innan. Den normalt friska professorns blodtryck hade farit i taket och hjärtat bankade vilt i störd rytm när det inte borde det.
– Att jag, professorn i arbetshälsa, skulle stå på gränsen till utbrändhet? Folk skulle ju skratta om de hörde att jag som föreläste i ämnet inte klarade av att ta vara på mig själv. Jag skulle ju förlora all trovärdighet i och med en sjukskrivning, tänkte jag. Ändå var allt tydligt – jag hade förvandlats till en irriterad, otrevlig och cynisk person som släppt mina hobbyer och ägnat mig allt mer åt arbetet, säger hon.
Manka hade också spjärnat emot tanken på alterneringsledighet.
– Dels är jag ambitiös och vill göra saker, dels ville jag inte lämna mitt team vind för våg. Dessutom har jag sedan barnsben fått höra att den som inte arbetar inte klarar sig. Ständigt arbete har blivit en vana.
Under sjukledigheten satt Manka och tänkte. Varför kunde hon inte göra som hon lärde – fokusera på de goda sidorna i jobbet som hon verkligen gillade?
– För att det inte längre räckte att tycka om jobbet när strukturerna som styrde det hade blivit så klumpiga och styva.
"Håll ett öga på sömnen"
Manka visste utifrån sin egen forskning att det finns en koppling mellan att kunna påverka sitt arbete och produktivitet. Den erfarenheten gjorde hon redan i början av 1990-talet som konsult på ett broilerslakteri. När personalen fick utveckla sina arbetsuppgifter själv, minskade sjukfrånvaron samtidigt som slakteriets inkomster ökade.
Ett år efter fotskadan var irritationen tillbaka och Manka bad om ledigt från universitetet. På den vägen är hon.
– Nu föreläser jag över hela landet och har hur mycket arbete som helst, men kan styra över det och mår bra.
Hur kan vi motarbeta att stressen tar överhanden?
– Genom att reagera på varningssignaler som sömproblem. När de blir kroniska och arbetet inte löper hur man än försöker ska man se upp. Det är inte friskt att bli bedrövad av att högarna på skrivbordet bara växer och inte orka engagera sig. Att släppa sina hobbyer är också en signal. Att se sin egen situation är inte lätt, men lagstiftningen kräver faktiskt att ens närmaste chefer håller ett öga på sina underlydandes ork. Också ett roligt och inspirerande arbete kräver att man tar paus för att ladda batterierna.
Manka talar om förändrade arbetsbeskrivningar.
– När folk får nya uppgifter i en organisation är man inne i ett brytningsskede som kan vara avslöjande. Får en arbetstagare inte stöd för att klara av det nya blir det också tungt.
Vad gör den vars arbetsplats trots allt inte ger utrymme för delaktighet?
– Fokuserar på att få sin energi ur hobbyer och njuta av fritiden, svarar Manka pragmatiskt.
Hon säger också att långa sjukledigheter är av ondo.
– Några veckors sjukskrivningar ger dig en möjlighet att vila och samla dig, men månadslånga pass gör att du alienerar dig från arbetet. Att du är utmattad är dessutom sällan ditt eget fel, utan ett tecken på att något görs fel på arbetsplatsen. Den blir inte frisk av att du blir sjukskriven.
När regeringen i början av september började tala om att tvinga fram längre arbetsdagar, kortare semestrar och minskade helgpåslag på lönen, reste sig nackhåren på Manka.
– Jag tror på morötter, inte på piskor. Det finns forskning som visar att man ökar produktiviteten genom att gjuta mod och inspiration i arbetstagarna och låta dem vara innovativa. Varför använder man sig inte av den kunskapen? Diktat föder bara motstånd. Också under tuffa tider måste man lita på personalen, inte utgå från att den helst smiter från ansvar.
Manka säger att 20 procent av produktiviteten beror på flit och intelligens, 80 procent på inspiration och kreativitet.
"Träna optimism"
Nyligen sade professorn i innovationsvetenskap vid Aalto-univeristetet och Hanken, Liisa Välikangas, att vi får glömma tanken om långvariga trygga anställningsförhållanden och se möjligheterna i egenföretagande, visstidsjobb och osäkra tider. Hur reagerar du på det?
– Man kan träna sig i optimism och lära sig tro på att livet bär. Vi kan också öva oss i seghet och skapa tro på att vi själva kan påverka vårt liv. Många kommer att arbeta på nya sätt. Det lyckas om man vågar lugna sig, leva i nuet och tro på att det går att skapa nytt.
Hur hanterar vi all information som väller över oss?
– Genom att tillsammans arbeta fram strategier för att inte bli avbrutna i det vi gör precis hela tiden. Multitasking är faktiskt svårt för de flesta eftersom våra hjärnor inte har utvecklats i samma takt som all teknik. Stress är en fysisk grej och kroppen reagerar automatiskt i pressade lägen hur vi än skulle önska annat.
Stressproblematiken gisslar i själva verket hela Europa. Just nu pågår kampanjen Friska arbetsplatser, som Europeiska arbetsmiljöbyrån lanserade i fjol. Kampanjen är svaret på att var fjärde arbetstagare i Europa alltid eller för det mesta uppges känna sig stressad på arbetet. I en rapport som kom ut i fjol höstas anges den osäkra situationen på arbetsmarknaden och hög arbetsintensitet som orsaker. Samtidigt uppger merparten av företagen i rapporten att de inte har kunskap och verktyg för att hantera problemet. Byråns chef Christa Sedlatschek krävde i fjol att psykosociala risker på arbetet tas på samma allvar som traditionella, fysiska, risker.
Läs också om karoshi - det japanska ordet för att bokstavligen jobba ihjäl sig.