Ett paradis till högt pris
De europeiska turisterna flockas till det ljuva livet på Maldiverna. Men i skuggan av de isolerade resorterna håller landet på att förvandlas till en renodlad diktatur som styrs med mutor, våld och hot. En diktatur som många turister omedvetet bidrar till att upprätthålla.
Det är en kliché att beskriva en vacker plats som ett vykort. Men jag kan inte komma på något bättre ord när jag sitter i vattenbrynet och ser ut över stranden på den lilla ön Embudu. Den kristallvita sanden, det turkosa havet, och de vajande palmerna som ger lite behövlig skugga från den gassande solen. En halvsovande fransman flyter förbi på en uppblåsbar madrass med två små hajfiskar simmandes kring fotknölarna.
Det är den här sidan av Maldiverna som över en miljon turister förtrollas av varje år. Från att i slutet av 1960-talet främst varit ett resmål för tyska hippies har turismen i dag växt till en mångmiljonbransch som utgör nittio procent av statens inkomster. Isolerade på någon av de runt hundra turistöarna får de välbärgade resenärerna njuta av en paradisliknande tillvaro där de största kriserna som kan uppstå är att simfenorna är uthyrda eller att sololjan tar slut.
Men det som turisterna ser är inte hela sanningen. För bortom lyxhotellen är Maldiverna inte en plats som går att beskriva som ett paradis. Långt därifrån.
- 1100-talet: Islam introduceras på öarna. Än i dag har endast sunnimuslimer medborgerliga rättigheter på Maldiverna.
- 1965: Erhåller självständighet från Storbritannien.
- 1968: Sultanatet slopas i en folkomröstning och Ibrahim Nasir väljs till republikens första president.
- 1972: Den första resorten öppnar sina dörrar. I syftet att avskärma befolkningen från kristna värderingar förläggs alla hotell på obebodda öar.
- 1978: Efter att Nasir flytt till Indonesien väljs Maumoon Abdul Gayoom till president. Kort därefter förbjuds alla politiska partier.
- 1988: Ett misslyckat kuppförsök äger rum.
- 2003: I exil grundar Mohamed Nasheed Maldivian Democratic Party.
- 2004: I december slår tsunamin till och många öar i utkanten av landet drabbas hårt. Maldiverna får internationell uppmärksamhet och trycket på att Gayoom ska införa demokrati ökar.
- 2008: Gayoom klubbar igenom landets första demokratiska grundlag. I presidentvalet i oktober får den gamla diktatorn flest röster – men Nasheed blir valets vinnare tack vare stöd från samtliga oppositionspartier.
- 2012: Polisen gör myteri och Nasheed avsätts i en statskupp.
- 2013: Gayooms halvbror Abdulla Yameen väljs till president i ett val som fördöms av EU:s valobservatörer.
- 2015: I mars döms Mohamed Nasheed till 13 års fängelse för terrorism. Under våren äger flera demonstrationer rum i huvudstaden Malé.
Enpartistat
– När jag lämnar mitt hem på morgonen vet jag aldrig om jag kommer återvända på kvällen. De kan komma och arrestera mig precis när de vill. Eller hugga en kniv i min rygg.
Shauna Aminath spricker upp i ett uppgivet leende. Vi sitter på ett kafé inhägnat av lummiga klängväxter ett stenkast från den stora moskén i Malé. Huvudstaden ligger bara en halvtimmes båtfärd från Embudu, men kontrasten kunde inte vara större. Malé är med sina drygt 100 000 invånare inklämda på 1,8 kvadratkilometer en av världens mest tätbefolkade städer. Nerifrån gatan ekar ljudet av tutande scootrar som förgäves försöker ta sig fram längs med de smala gatorna. En unken lukt från soporna längs med vägrenen blandar sig i glaset med limejuice.
Shauna är talesperson för oppositionspartiet Maldivian Democratic Party (MDP). För några år sedan bestod hennes vardag av att vara partiledaren och dåvarande presidenten Mohamed Nasheeds högra hand. Idag går den ut på att överleva.
– Maldiverna har blivit en enpartistat som med våld och mutor styrs som en maffia. Demokratiska värderingar begravs och regimen driver igenom nya lagförändringar över en natt. Det här är värre än under diktaturen.
Rikare turister
Med 1192 öar utspridda på 300 kvadratkilometer i Indiska oceanen har Maldiverna aldrig varit ett lätt område att styra. Efter att den unga republikens första president Ibrahim Nasir 1978 flytt till Singapore tillsammans med miljontals kronor ur statskassan tog tidigare transportministern Maumoon Abdul Gayoom över presidentposten. Där skulle han stanna i 30 år.
Gayoom lärde sig av sin föregångares misstag. Eftersom det var oppositionen som fällt Nasir beslöt Gayoom att förbjuda alla politiska partier. Samtidigt som de tyska hippieresenärerna stegvis ersattes av mer välbärgade turister led den maldiviska befolkningen under ett skräckvälde där de som gick emot regimen torterades, fängslades eller försvann.
En av dessa var den unga journalisten Mohamed Nasheed. År 2003 grundade han i exil MDP som landets första politiska parti. Bara fem år senare kunde han med stöd av samtliga oppositionspartier titulera sig president efter att den framväxande demokratirörelsen tvingat Gayoom att klubba igenom en demokratisk grundlag och hålla fria val.
Den maldiviska kampen för demokrati var så långt en framgångssaga. Men att fortsättningen inte blev lika lyckad var kanske ändå inte särskilt förvånande. Domstolarna förblev under kontroll av Gayooms sympatisörer och det totalitära tänket som diktatorn under flera decennier indoktrinerat folket med var ingen god grogrund för en demokrati. Eller som Nasheed själv uttryckte det: En diktatur försvinner inte när diktatorn lämnar kontoret.
Militärkupp
Den sjunde februari 2012 vaknade Shauna och märkte att hon hade över femtio missade samtal på sin telefon. Hon hade nyligen flyttat till en ny lägenhet och hade varken tv eller fungerande internet. Men när hon tog sig ut på gatan dröjde det inte länge förrän hon förstod vad som var på väg att hända.
– Det var totalt kaos. Polisen gav sköldar och vapen till civila som slog ner folk på öppen gata. Vi försökte desperat få tag på presidenten för att kungöra att en statskupp höll på att äga rum. När vi äntligen fick tag i honom var det för sent.
Omringad av militärer, varav flera som Shauna aldrig hade sett förut, förkunnade Nasheed sin avgång på nationell tv. Officiellt kallades statskuppen "en laglig maktöverföring". Till den avsatte presidentens stora besvikelse var det internationella samfundet snabba med att gratulera den nya regeringen, troligtvis med syftet att få lugn i regionen.
Under övervakning av soldater packade Shauna ihop sitt skrivbord och gick ut tillsammans med presidenten.
– Jag minns att det var totalt tyst ute på gatan. Inga glada sånger, ingen som firade. Det stod klart att det inte var en kupp som stöddes av folket, utan att det var den tidigare regimens sympatisörer understödda av militären och polisen som noga planerat den.
Efter ett farsaktigt presidentval, som togs om hela tre gånger innan de nya makthavarna var nöjda med resultatet, leds Maldiverna i dag av Gayooms halvbror Abdulla Yameen. Första gången som den nyvalde presidenten fångades på bild efter valresultatet var det på en restaurang tillsammans med ett gäng gangsterledare. Samtidigt sitter Nasheed i fängelset efter att i mars dömts till 13 år för terrorism. MDP försöker fortsätta arbeta som normalt, men Shaunas dagar på kontoret är kaotiska.
– Det finns inga oberoende institutioner och polisens resurser används för att förtrycka oppositionen. Som det är nu är Maldiverna på väg rätt in i en återvändsgränd.
Sista bloggaren
De var fyra från början. Fyra bloggare som offentligt kritiserade landets politiker och den religiösa ledningen. Sedan dess har Simon flytt landet, Ismail fått halsen uppskuren och Rilwan spårlöst försvunnit.
– Det är väl bara jag kvar, säger Yameen Rasheed, sittandes med en kopp te i restaurangen under kontoret där han arbetar som datatekniker.
– Men efter tiden i fängelset funderar jag nog ibland om det är värt att fortsätta.
Yameen drog igång bloggandet redan under studietiden i Indien, men det var när ministeriet för islamiska frågor drev igenom ett förbud av DJ:s som han på allvar ilsknade till. Inte för att han älskar DJ:s, tvärtom så gillar han inte ens fester, utan för att han såg förbudet som första steget mot ett samhälle som skulle bli allt mer sårbart för religiös fundamentalism.
– Vid den här tiden kunde du inte kritisera ministeriet. De hade förtryckts hårt av Gayoom, som själv ville porträttera sig som en religiös frälsare, men när den demokratiska rörelsen slog igenom fick de mycket gehör. Att kritisera dem sågs som att håna religionen.
I dag har våld med religiösa motiv blivit allt vanligare på Malés gator. De rivaliserade gatugängen som tidigare främst slogs om flickor har blivit religiöst radikaliserade och militanta islamister ryktas ha upprättat en lista på personer som ska dödas.
– När Gayoom kastade islamister i fängelset sattes dessa i samma celler som tonåringar som var inne för gängvåld. Så du har samhällets mest sårbara tillsammans med de mest karismatiska. Inte förvånande att det blir som det blir.
Yameen minns inte när kritiken mot honom övergick till dödshot, men det har förvärrats under den nya regimen. När han talar om sin namne, president Yameen, har han svårt att hålla sig för skratt.
– Enda orsaken till att Yameen kan leda landet är att han mutat de människor han behöver. Gayoom hade åtminstone en vision som han arbetade för. Han var en "riktig" diktator som brydde sig om sin image och att framstå som en vis ledare. Men Yameen bryr sig inte ett skit.
Efter att Mohamed Nasheed dragits iväg till fängelset hölls under våren flera demonstrationer i Malé. I samband med en protestmarsch den första maj greps 200 demonstranter. En av dessa var Yameen, trots att han vid gripandet redan lämnat platsen för att träffa en kompis.
– Medan jag väntade på honom sprang några demonstranter förbi, jagade av kravallpolis. Jag såg en gammal man som hade fallit och skadat sig, och samtidigt som jag försökte hjälpa honom twittrade jag om det jag såg. Plötsligt hörde jag en röst som ropade "Ta alla som står här". Kort därefter satt jag inklämd i en polisbil.
Först fick han höra att han skulle släppas redan följande morgon. Så blev det inte. Emedan de flesta gripna en efter en fick gå hölls Yameen och en bloggarkollega kvar, anklagade för att ha anfallit polisen. Två vittnen hade bekvämligen trollats fram.
– När det blev tydligt att de höll oss kvar på grund av vem vi var slutade jag oroa mig. Det sporrade mig snarare till att tänka: "Tror ni faktiskt att det här är nog för att bryta ner mig?".
21 dagar fick han tillbringa tillsammans med 25 personer i en trång cell som såg ut att vara inredd för höns. Inga sängar, fläktar, bord eller stolar – bara kala gröna väggar och ett grått golv. Längst bak fanns två toaletter som inte gick att spola. Det fanns inget att göra förutom att lyssna till vågorna som slog mot stranden utanför fönstret.
Jämfört med de flesta därinne ansåg sig Yameen ändå vara lyckligt lottad.
– Jag visste att mitt jobb var säkrat, eftersom jag har en klausul i mitt kontrakt som tillåter mig att delta i demonstrationer. Många var säkra på att deras jobb skulle ryka.
Men när Yameen återvände till arbetet hänvisade några av cheferna på företaget till en paragraf som ger dem rätt att sparka en anställd om hen är olovligt borta från jobbet i mer än femton dagar. Av en kollega fick han reda på vad hela härvan egentligen handlade om.
– Tydligen är det så att regimen ser mig som en förebild för proteströrelsen, och om jag skulle få fortsätta på mitt jobb efter att ha varit i fängelset skulle andra kanske ta efter. Deras mål var helt enkelt att få mig sparkad för att visa vad som händer när man går över gränsen.
Yameen räddades av att han innan fängslandet tagit ut tio dagars ledighet för en resa till Sri Lanka som skulle ha ägt rum kort efter demonstrationen. Trots upprepade försök lyckades inte cheferna hitta några hållbara motargument och Yameen fick behålla sitt jobb. Men han kände sig lurad av sin förman och har sedan dess medvetet sänkt sin produktivitet.
– Tidigare brukade jag få utlopp för min frustration genom att arbeta, men nu när det strulade på jobbet började jag få panikattacker. Till sist fick jag gå till en terapeut.
Makt och resorter
Bland de som stöttar den sittande regimen finns flera ägare till lyxresorter. Fram tills nyligen var turismen skattefri, och miljonerna från branschen hamnar fortfarande i fickan på enbart en handfull personer. Någon inkomstskatt finns inte, trots att landet har högst BNP i Sydasien. På antikorruptionsbyrån Transperancy Maldives säger projektledaren Thoriq Hamid att de inte har några slutgiltiga bevis för korruption inom turismsektorn, men att det förmodligen är utbrett.
Röster har höjts för att turisterna helt borde bojkotta Maldiverna för att sätta press på regimen. Shauna Aminath vill inte gå så långt, men säger att det är viktigt att turisterna är medvetna om var de spenderar sina pengar.
– Vi har bett EU-länderna att informera sina invånare om vilka resorter som har kopplingar till kriminalitet eller bryter mot mänskliga rättigheter. Det finns många mindre gästhus där pengarna går direkt till vanliga maldivier. Vi är ett litet land som är beroende av omvärlden, så om rätt personer placeras på en sanktionslista kan det få stor effekt.
Thoriq Hamid hoppas att det internationella samfundet ska öka sitt finansiella stöd till de demokratiska institutionerna.
– Vi har en ung befolkning som är öppen för världen, men deras erfarenhet av demokrati är dålig. Man glömmer lätt bort att vi var en totalitär stat fram till 2008 och att de demokratiska institutionerna fortfarande är unga. Just nu är den politiska aktiviteten hög, men den riskerar slå om i cynism om inget händer. Och då kommer det bli ännu lättare för auktoritära krafter att kontrollera landet.
Yameen Rasheed tömmer sin tekopp och gör sig redo för att gå upp och motvilligt lata sig vid sitt arbetsbord.
– Ibland känner jag att jag inte borde slösa mitt liv på det här. Diplomater har hört av sig till mig och uppmuntrat mig att flytta utomlands. Men jag tror ändå jag kommer stanna. Här finns en bra kamp att utkämpa.
Några timmar senare åker en av Nasheeds advokater, Mahfooz Saaed, på sin scooter genom staden när han plötsligt blir anfallen av fyra maskerade män. Knivhugget träffar bara några centimeter från hans öga.
Ännu en dag i paradiset år 2015.