Svalbard – en resa till det oförutsägbara
Det finns fortfarande miljöer som inte är formade av människan, landskap där människan alltjämt är en gäst på naturens villkor. De sista områdena på just den kartan lockar förstås både upptäckare och turister: en del av ett polaräventyr till Arktis är att som besökare medverka till att inte exploatera en känslig miljö, en miljö som egentligen inte är människans.
Dragning till polen
Skälen för att ta sig till Arktis är många och olika hos de jag möter under min resa till Svalbard: naturintresse, intresse för det okända, en långvarig fascination för upptäcktsresanden och polarfarare, eller helt enkelt pur nyfikenhet på precis allt som finns i världen. Min egen polarlust väcktes av ett spår i romanen jag skriver just nu; ett spår som går ännu längre tillbaka, till just min tonårsvurm för upptäckare och polarfarare.
- Författare, bosatt i Helsingfors.
- Skriver just färdigt sin fjärde roman In Transit; en roman om resande, rörelse, främlingskap och begär. Har utöver romanerna skrivit en novellsamling, ett par barnböcker och dramatik.
- Resan till Svalbard är kopplad till den kommande romanen In Transit. Dels som research för fiktionen, dels används samma loggbok från Arktisresan som förekommer i detta reportage också som material för romanen.
Och nu, plötsligt får jag för mig att jag måste se Arktis innan jag dör.
Bland yllestrumporna och de olika kalsonglagren och min dator packade jag för sakens och känslans skull ned min egen old school-svarta, hårdpärmade polarloggbok och penna.
1. Från Oslo till Longyearbyen, 21.06.2015,
kl. 21.00-24.00)
Nu sitter jag på flygplanet, och vi rullar ut i regnet, dimman, accelererar, trycks mot sätet, vattnet rinner vågrätt på fönstren, som i ett akvarium, och vi lyfter, kommer över vattenytan, är i luften.
På väg mot ett ställe som heter Longyearbyen, Svalbard, Spitsbergen. Dit flyger jag för att stänga in mig på en båt med lite på femton andra, för mig okända människor, dem har jag inte ens tänkt på. En vecka i en hytt med en främling. Utanför: polarhavet, främmande vatten. Omkring mig främlingar, och jag en främling. Det här måste vara vad som kallas ett äventyr, om än tryggt, välordnat.
Vi landar på Svalbard, i Longyearbyen, vid midnatt, 21 juni blir 22 juni, årets längsta dag. Solen går inte ned. Rör sig knappt på himmelen här kring midsommar. Det är ljust. Det är sublimt. Det är svårt att gå och lägga sig.
Landar i Longyearbyen – årets längsta dag
M/S Stockholm, ett litet, behändigt fartyg byggt på femtiotalet. Ett önskeskepp med sin gedigna känsla av marinkulturell romantik, en klassisk salong dekorerad i trä och mässing för europeiskimperialistiska aftondrinkar efter iskalla landstigningar eller adrenalinstinna nattspaningar på däck. Men dessutom också ett mycket praktiskt skepp, som kan ta sig fram på farvatten där större fartyg inte skulle kunna gå.
Rutten görs upp med tjugofyra timmars framförhållning, ibland med plötsliga ändringar, beroende på isen, vädret och rykten om hur djuren rör sig i området. Jag tycker om just det: allt öppet, som havet, allt är möjligt.
Landstigningarna görs med små gummibåtar och storleken på gruppen gör det möjligt att uppleva någonting av det stora med ishaven: Tystnaden. Hur liten en människa är. Känslan av total ensamhet bortom allt det som vi annars kallar världen.
2. Ombord på M/S Stockholm, 22.6.2015
Att vakna i Longyearbyen i samma sommarljus som när jag lade mig var mäktigt, magiskt och fantastiskt. Av någon märklig anledning känner jag inget annat än glädje. Genast när jag landar. Ingen känsla av: vad gör jag här. Det är ljust. Det är vackert. Det är snällt.
Efter Longyearbyen, isbjörnsgränsen och Svalbards universitet och Svalbards museum går vi ombord på M/S Stockholm.
Jag packar upp min väska i den trånga hytten, får den övre kojen; vi är båda nöjda, jag och den som har den andra damplatsen i hytten. Jag placerar mina böcker och loggboken i den lilla hyllan med kanter, och plötsligt bor jag där. Vi äter middag och spanar på däck, och jag ser ryggen av en blåval och vattenstrålen den blåser ut. Det här är en jättelik rygg, det är en rygg som räcker till. Jag är imponerad, solen skiner. Jag känner mig som en turist, men också som en naturmänniska. Det är jag knappast. Men det känns bra. Solen skiner, havet rör sig, men inte för mycket.
Svalbard, Nordens Arktis
- Svalbard är en ögrupp i Norra ishavet, i de norra polarområdena, Arktis, mellan 76º och 81º nordlig bredd norr om norska Nordkap.
- Spetsbergen är den största ön – internationellt används ofta Spitsbergen som benämning på hela ögruppen.
- Svalbard hör till Norge, men har en viss specialstatus.
- Longyearbyen är namnet på huvudorten med cirka 2 000 invånare och med flygplats.
- Utöver den finns en handfull betydligt mindre gruvsamhällen och forskningsstationer.
- Svalbard hör inte under Schengenavtalet, vilket betyder att även nordiska resenärer behöver pass och att också den som mellanlandar i Norge åker via utrikesterminalen till Longyearbyen.
Till och med som turist kan du nå utkanterna av det mänskligt konstruerade här i Nordens Arktis: villkoren är annorlunda, få områden är bebodda, transportmöjligheterna är begränsade, sträckorna är långa och svårforcerade, islandskapen föränderliga, isbjörnsrisken kräver att den som rör sig här är beväpnad och vår tids eviga följeslagare mobiltelefonen förvandlas till en simpel klocka eller fickkamera.
Under vår resa spanar alla ständigt efter djuren; djurlivet har ingen tidtabell, det finns inga löften om vad man får se och vad inte. Om besättningen får syn på någonting under natten betyder det väckning. Sömnburriga går guiderna runt, hård knackning på hyttdörren: "Isbjörn!" Vi sover halvt påklädda, i beredskap.
3. 24.6.2015. Jag är mitt i ett naturprogram, ongoing. Kl. 9.00
Frukost klockan åtta, som vanligt. Det här är bara för hardcore-vänner. Efter frukosten tänker jag duscha, äntligen. I min hytt tar jag av mig mina byxor, märker att det låter som om is skrapar mot skrovet. Jag tittar ut genom den runda ventilen och ser att vi är inne i vatten täckt av porös, trasig is, det som kallas rutten is. Jag tar av mig min tröja, står med den i handen när det knackar på dörren: "Valross!". Jag tar på mig min tröja igen, mina byxor, jacka och skor, tar mina saker och går ut på däck.
På ett isflak ligger två valrossar, två väldiga hannar, en yngre och en äldre. De ligger tätt tillsammans och orkar knappt titta upp på oss till först. Den äldre kliar sig på magen. Det ser skönt ut. Skeppet kommer rätt nära, vi ser dem bra, inga kikare behövs, den unga valrossen blir lite nervös, flyttar sin tunga kropp närmare isflakskanten. För säkerhets skull. Den gamla flyttar sig också, arrangerar sin massa, lägger sig bekvämt tätt mot sin vän. Vi passerar, utan att skrämma ner dem i vattnet.
Jag går ned för att duscha. Min kropp känns inte så stor.
Expeditionen
Att färdas tillsammans med en så liten grupp bestående av rätt olika människor, isolerade från omvärlden, skapar ett vi, ett tillsammans. I min loggbok ser jag en allt större ömhet också för människorna omkring mig växa fram, trots att det kanske var just människorna jag ville fly: "Vi har kommit till den punkt då man kan gå i kalsongerna i salongen om man vill, och till den punkt då alla hoppar över duschandet eller duschar hastigt utan att tvätta håret".
Resan är bara en vecka lång, men fylld av upplevelser och av tid, som om det förflutit en månad, minst. Vi har gått i land på Danskön, Virgohamna, basen för Andrées misslyckade polarexpedition med luftballong. Jag har tagit två polardopp i nollgradigt vatten i Norra ishavet, hoppat i från det förankrade skeppet; på andra sidan av det ett isberg. Jag har sett isbjörnar, valrossar, polarrenar, sälar och olika valarter. Och jag har till och med varit motvillig fågelskådare, trots loggbokens återkommande"dont know shit about birds".
4. 24.6.2015, kl. 23.30
Nej men vad ska man säga? ISBJÖRNSEXTAS!
Först en hona och en unge på avstånd. Sedan en hona och en unge, precis som vi drömt om, på nära håll, som kom ända fram till skeppet.
- Den veckolånga resa till havs som författaren gjorde med M/S Stockholm – elva passagerare, två guider samt besättningen – arrangerades av den svenska resebyrån PolarQuest (www.polarquest.se). Gruppen var till största delen svenskspråkig, men all viktig information gavs även på engelska. Eftersom flygresan till Svalbard inte ingår och expeditionen startar från Longyearbyen lämpar sig resan även för utomsvenska deltagare.
- Viktiga praktiska saker I: Svalbard är till absolut största delen arktisk vildmark. Om du inte själv råkar vara en erfaren vildmarksexpert som kan hantera skjutvapen kan du inte röra dig utan beväpnad guide utanför Longyearbyen. Rekommenderas alltså att man antingen åker med en resebyrå på en längre, arrangerad resa – se till att boka din resa i mycket god tid – eller att man flyger till Longyearbyen, bor där och anlitar guider för kortare dagsturer.
- Viktiga praktiska saker II: det är livsviktigt och nödvändigt att ha rätt utrustning och att vara passande klädd för klimatet. Följ den information du får, och glöm inte en bra kikare och kamera, samt extra batterier och laddare på grund av kylan.
- Viktiga praktiska saker III: Klimatet är trots allt rätt milt, medeltemperaturen rör sig från 6ºC till -14ºC, men om vintrarna kan temperaturen förstås sjunka ordentligt under -20ºC. Den vanligaste turistsäsongen är från maj till september.
- Den arktiska miljön och ekosystemet är mycket känsliga, också för de avtryck turisterna lämnar, så det är viktigt att kontrollera att den resebyrå man anlitar är medlem av någon organisation som verkar för ett ekologiskt hållbart resande och på andra sätt signalerar ett miljömedvetande – detta för att göra det möjligt för oss att uppleva Arktis utan att riskera att turismen blir en allvarlig miljöfara.
- För mer information om Svalbard som resmål: besök www.visitsvalbard.no eller kontakta per epost: info@visitsvalbard.com.
Honan står på bakbenen och slickar skrovet, ser rakt på oss, på mig. Ungen gnäller, vill inte vara nära dessa människor. Den förstår inte vad vi är. Men honan är intresserad, vädrar, undersöker. Framtassarna tungt mot skeppet, sträcker på sig i hela sin längd. Vi är oerhört tysta på däck. Jag står en meter från en best som kunde – trots att jag står på ett skepp och hon på isen – göra en rusch upp mot mig och slita av mig ett ben eller två.
Jag tittar mig snabbt omkring: alla stora ögon, alla munnar som är öppna, munnar som ler utan att veta att de ler.
Adrenalinyra och upphetsade går vi in, skålar i whisky för isbjörnarna. Vi har knappt hunnit slappna av, bli varma, skoja om isbjörnsselfien, innan guiden kommer in i salongen: Ѓ"Isbjörn!"
Vi går ut. Också den här isbjörnen kommer nära skeppet. Jag tar verkligen min isbjörnsselfie. På bilden är min mun vidöppen, och ögonen.
Det finns inga ord.
Hi mister Polar B, let’s be friends.
Jag är mållös.
Att resa är att längta. Att längta bort, att nära en lust att se någonting annat, att byta perspektiv – om än bara tillfälligt. För oss som redan bor nära polarcirkeln är en resa till Arktis inte nödvändigtvis en lång resa, rent geografiskt eller i tid, men det är en ändå en resa långt, långt bort: till det oförutsägbara, till någonting som i viss mån sträcker sig bortom civilisationen.
5. 25.06.2015, kl. 00.30, ensam, på däck.
Världen rör sig. Världen ligger stilla.
Isflak rör sig. Isflak ligger stilla.
6. kl. 09.30
A Fridtjof Nansen moment: I natt har vi förankrat oss i isen och drivit norrut med packisen.
7. kl. 16.00
Jag sitter ute på däck och ser på glaciärfronten. Längre bort höjer den sig, den fleråriga isen, över den ettåriga som håller på att försvinna.
Jag vet inte varför jag är kär i packiskanten, men jag är det.
Jag är faktiskt åter polarkär. Solen sken, att åka ut med gummibåten var bara lycka. Att stiga i land på en osäker iskant kändes som att vara levande. Att gå över snön och se spår av isbjörn på ön var mäktigt. Vi gick en bit uppåt, men hann inte gå långt innan vår hökögda guide såg en isbjörn ligga och vila uppe på glaciären. Vår lilla grupp och en isbjörn på ön. Gummibåten uppdragen på isen, M/S Stockholm en bit ute i vattnet, inom synhåll. Vi fick tysta gå tillbaka. Inte utmana ödet. Inte utmana isbjörnens öde. Det var inte en farlig situation. Eller rättare sagt: det blev inte en farlig situation. Isbjörnen sov, på tryggt avstånd. Vi vände. Lämnade ön. Vi rör oss på andras marker här. Det här är inte vårt hem.
Solen skiner. Jag sitter ensam på akterdäck och skriver. Framför mig vatten och snötäckta berg, spetsiga. Vattnet glittrar. Snön blänker orörd. Vi har lämnat isvattnet, här är det öppet. Bara enstaka flak seglar omkring här. På det här skeppet känns isen som skrapar skrovet utanför inte hotfull alls, inte ens när jag ligger i min koj, den övre, och ska somna. Motorn som dunkar känns hemma. Visst är jag en främling, men kanske en gäst.
Solen skiner, himlen är klarblå, molnen ligger lågt över bergstopparna. Allt är större än jag.