En studie i nakenhet

Pepper Sparkles, eller Ane som hon heter på riktigt, sitter på golvet mitt i en cirkel av blickar. Hon håller kroppens linjer i exakt samma position medan pennorna för dem hela vägen till pappersarket.

Hon började jobba som nakenmodell för fyra år sedan och sedan dess har hon stått modell på tiotals skolor, för både teckningar, målningar och skulpturer. Bland eleverna finns till och med president Tarja Halonen – vem vet om en särskilt lyckad teckning fortfarande finns sparad i presidentens skissblock någonstans. Många har jämfört Ane med konstnären Modiglianis favoritmodell "kvinnan med det långa ansiktet" och visst är likheten slående.

Tio minuter passerar i tystnad. Sedan skräller en äggklocka. Eleverna rätar på sig, papper prasslar och modellen klär på sig sin japanska kimono. Någon har lyft på den väldiga glaskupan.

Jag är intresserad av vilka förhållningsregler som behövs i ett rum där en är avklädd och tio påklädda. Vad är det egentligen som gör en person så annorlunda när kläderna tagits av?

Nakenheten är inget problem alls om folk bara hade lite bondförnuft, tycker Ane. Men det har de inte alltid, fortsätter hon och skakar på huvudet.

– Om någon till exempel måste gå ut mitt i lektionen och ta ett samtal – då ska den stänga dörren efter sig. När en massa främlingar i korridoren sticker in huvudet och glor på mig känner jag mig som en möbel.

Några gånger har hon också upplevt att elever fotograferat henne i smyg.

– Det hörs ett klick bakom ryggen, det är väldigt obehagligt. Elevens förklaring är ofta att hon eller han inte hunnit teckna klart och vill fortsätta hemma. Men för mig är det en helt annan sak att självvalt stå modell i ett tryggt slutet rum – än att veta att en nakenbild av mig finns på en främlings telefon och kan spridas var som helst utan att jag har någon som helst kontroll över det.

Alla kroppar är välkomna

En nakenhet som känns trygg kräver att den avklädda har kontroll över situationen. Det är ingen självklarhet i ett samhälle som gärna objektifierar nakna kroppar.

– Kroki upplevs ofta befriande. Alla kroppar är lika välkomna och lika intressanta att rita av: gamla, unga, bulliga och pinnsmala, krokiga och symmetriska.

Efter att ha jobbat som burleskartist i flera år har Pepper Sparkles lärt sig mycket om att vara bekväm i sitt skinn. Det var den livfulla burleskscenen som fick henne att förälska sig i Finland när hon kom hit från Baskien för många år sedan. Hon ser burlesk som en konstform men också som en protestreaktion mot alla obarmhärtiga skönhetsideal. Bara handlingen att verkligen gilla sin kropp är nästan revolutionär, poängterar hon stillsamt.

– Jag avskyr när folk säger: "Alla kan göra det, det är bara att klä av sig". Burlesk är en konstform, någonting man behärskar först efter lång träning. Det kostar också avsevärda mängder pengar, och gud vet hur många hundratals timmar jag lagt ner på att göra koreografier, planera nummer och sy dräkter, säger hon.

Hennes avsky riktar sig också mot den tanke hon skymtar bakom uttalandet.

– Vi har lärt oss att nakna kroppar ska utvärderas som objekt utan vilja eller tanke. I förlängningen – när kläderna åker av försvinner också en del av människan.

Fokus från kropp till människa

Liksom i krokin representerar burlesken ett annorlunda kroppsideal – kroppar som inte bara visas upp utan som förmedlar en känsla, ett skämt eller en roll. Ane jämför den gärna med modevärldens catwalk, där modeller med minimala kroppar och glasartad blick marscherar fram utan att visa ett enda stråk av personlighet. På burleskscenen är det däremot personligheten och kontakten som river ner applåderna och visslingarna. Fokus skiftar från själva kroppen till personen och uttrycket i den.

Men även en nakenmodell får ibland kämpa för att behålla självbilden.

– Jag kan se på folks teckningar och tänka "men så där stor rumpa har jag väl inte?". Sedan påminner jag mig själv om ett gott råd jag fått av en burleskartist: "Om du är missnöjd med någon del av kroppen, strö extra mycket glitter på just det stället och skaka!".