Frihetens höga pris
Att downshifta i Ryssland är ett mycket radikalare val än i något västeuropeiskt land. Landsbygden är underutvecklad, vägnätet uruselt, infrastrukturen ofta obefintlig. Den som väljer att trappa ner och flytta ut till landet ändrar sina livsbetingelser i grunden, som Ljubov och Aleksej Viljanskij.
En fläkt av rå höstluft slår emot oss då vi stiger av båten i sällskap med ett gäng kvinnor i pensionsåldern. Utrustade med korgar för att plocka bär och svamp går de målmedvetet upp mot stranden över den höga, slitna bron i betong. På strandbanken vinkar Ljubov Viljanskaja åt oss, klädd i en snitsig grön anorak och med tvåårige Lev vid handen.
- Downshifting betyder att ändra livsstil genom att trappa ner sin konsumtion, minska tempot och leva så miljövänligt man kan. I Ryssland är det ett så nytt fenomen att ytterst liten forskning existerar på området.
- Avfolkningen av den ryska landsbygden har pågått sedan 1920-talet. År 1926 bodde 18 procent av den ryska befolkningen i städer, år 1965 var andelen 53 procent och år 2014 hade den stigit till 74 procent.
- Historiskt finns en gammal tradition i Ryssland av att folk lämnar städerna och drar ut i vildmarken i jakt på frihet undan en förtryckande centralregim. Från 1200-talet flydde livegna bönder till ingenmansland södra Ryssland och dagens centrala Ukraina, där de bildade grupper som så småningom kom att bli kosackerna. I mitten av 1600-talet flydde tusentals så kallade gammaltroende undan patriarken Nikons reformer och bosatte sig i rikets utkanter, bland annat i Estland.
Fotografen och jag släpar på plastkassar med bröd, ost, korv, kaffe, te, choklad, kex och aluminiumförpackad fisk. Trots att ön har fyra byar med fast befolkning finns här ingen affär.
– Här finns ingen avfallshantering heller. Vi transporterar våra sopor till fastlandet vintertid med vår snöskoter, säger Ljubov Viljanskaja när vi har hälsat och klivit upp på flaket till hennes så kallade motoblok, ett slags terrängfordon på två hjul som tillverkas i Vitryssland och tar sig fram i vilken terräng som helst.
Volgaflodens stilla, blanka yta, ändlös som ett hav, breder ut sig på ömse sidor av ön. Den heter Jursjinskij och ligger ett tiotal kilometer utanför staden Rybinsk.
Före år 1940 var området en del av fastlandet. Sedan byggdes Rybinsks vattenkraftverk, många hektar land lades under vatten och halvön blev en ö.
Lämnade framgångsrik karriär
Ljubov Viljanskaja är 31 år gammal och ett typiskt exempel på en framgångsrik person i det moderna Ryssland. Hon är utbildad sociolog och jobbade i tio år på en rekryteringsfirma i Moskva, med en lön på flera tusen euro i månaden. Nu är hon hemmamamma och bor i ett hus utan rinnande vatten i en by där kor står tjudrade längs vägen.
– Det gick väldigt bra för mig på jobbet. På fem år tog jag mig från att vara assistent till avdelningschef. Jag tjänade bra och använde större delen av mina pengar på att resa. Jag åkte snowboard i Alperna, turistade på Irland och besökte de europeiska huvudstäderna. På jobbet hade jag stort ansvar, arbetsdagarna var långa. Jag älskade det, men till sist blev jag också väldigt trött på det, säger Ljubov.
I likhet med många unga ryssar planerade hon att flytta utomlands.
– Min dröm var att bo på Nya Zeeland. Jag sparade pengar för att flytta dit. Sedan träffade jag min man och i stället köpte vi ett hus på den här ön. Nu lever vi på mina sparpengar tills vi har kommit i gång med våra företagaridéer.
Där tiden står stilla
Resan till familjen Viljanskijs hem går genom mörka granskogar och öppna fält som doftar av ljung, längs sandiga vägar och förbi kurande små byar av trähus, omgivna av hallonbuskar, potatisland och gammaldags gärdesgårdar.
Betande getter, grånande stugor. Jag grips av samma känsla som alltid på den ryska landsbygden – denna märkliga upplevelse av att befinna sig mitt i en tid som har stått stilla, i ett landskap som är som taget ur Tjechovs eller Bunins noveller.
Men det här är ingen idyll. Det är efterbliven landsbygd med urusel infrastruktur och dåliga kommunikationer. För den som bor här är vardagen fyllt av hårt arbete med allt från att bära vatten till att planera veckans livsmedelskonsumtion. De flesta av öborna saknar märkligt nog båt. Förklaringen är enkel: har man en båt måste den låsas in för att inte bli stulen.
– Vi skulle gärna bygga en egen brygga som man kunde ha gemensamt med andra båtägare på ön. Min man är en ivrig seglare, vi har både båt och katamaran. Men det är ingen som är intresserad. Bygger man en brygga måste man också bevaka den, annars är tjuvarna framme direkt, säger Ljubov Viljanskaja.
Ny trend i Ryssland
I den ryska litteraturen och samhällshistorien är flytten från landet till staden lika med strävan efter något bättre; utbildning, förvärvsarbete, frihet. Det är ingen slump att orden "Till Moskva! Till Moskva" i Tjechovs Tre systrar har blivit bevingade.
Nu ser vi en motsatt trend – visserligen en mycket liten och obetydlig sådan, men i varje fall. Ryskan har fått ett nytt ord: dounsjifting.
– Jag vill vara fri. Vara min egen chef. Segla min katamaran, bo i mitt eget hus. I Moskva kändes det som att livet ständigt flöt förbi en eftersom man aldrig hann göra något man egentligen ville. Men det är klart att vi får betala ett pris. Inkomsterna rasar och vi köper ingenting annat än det absolut nödvändiga, säger Ljubovs man Aleksej Viljanskij (34).
Han är it-ingenjör och jobbade på samma företag som sin fru. Uttalandet är ovanligt för ryssar i hans ålder. De flesta personer under femtio som jag själv möter i Ryssland prioriterar framför allt att få det materiellt bättre. Traumat efter sovjetsamhällets brist på allt sitter så djupt att många har överfört det till en ny generation som aldrig ens har upplevt Sovjetunionen men fortfarande lägger ner nästan alla sina inkomster på konsumtion.
– I Ryssland avgör det materiella allt. Jag är så trött på det. Folk är besatta av fina bilar, märkeskläder... När man reser i väst märker man att det inte alls är lika viktigt där, säger Ljubov Viljanskaja.
Ljubov och Aleksej Viljanskij har ändå inte tänkt sig att de resten av livet ska bo i ett hus utan toalett och rinnande vatten.
– Vi vill inte tillbaka till naturen. Vi vill ha dusch, tvättmaskin, alla bekvämligheter. Men det tar tid. Först ska jag bygga min verkstad, sedan tar vi itu med det nya huset. Planen är att jag ska livnära familjen genom att bygga möbler, träleksaker och annat i min verkstad, säger Aleksej Viljanskij.
Arbete från morgon till kväll
Aleksej Viljanskij hinner inte prata så mycket medan det är ljust. Han håller på med att bygga en duschkabin ute på gården och vill utnyttja dagens ljusa timmar ända tills solen försvinner.
På kvällen sitter vi i det minimala köket i familjens lilla izba eller ryska trähus. Korkskruven är försvunnen men Andrej öppnar en vinflaska med hjälp av sin borrmaskin. En granne tittar in och bjuder oss på några spett sjasjlyk, kött grillat över glödande kol.
Huset är byggt efter andra världskriget med vackert utsirade, himmelsblå fönsterkarmar, trånga små rum med lågt i tak, golv som lutar betänkligt och en enorm traditionell rysk ugn som tar upp nästan halva bottenvåningen.
– Ugnen värmer hela huset. Den har enorm kapacitet. Vi hade inte en aning om hur den ryska ugnen fungerar när vi flyttade hit och lade ner en massa tid på att värma vatten på gasspisen. Nu vet vi att man helt enkelt kan ställa en hink vatten på spishällen på kvällen. Nästa morgon har man varmt vatten att tvätta sig med, säger Aleksej.
Nybörjare på landet
Han konstaterar att både Ljubov och han är totalt okunniga om en massa detaljer i allt från hur traditionella ugnar fungerar till hur man odlar potatis. De lär sig genom att läsa böcker, konsultera internet och försök och misstag.
– Vissa av våra grannar tror att vi tillhör en sekt. De förstår inte varför vi vill bo här och på vilka pengar vi lever. När de fick veta att vi inte ens har tv blev de helt övertygade om att vi måste tillhöra någon mystisk religiös gruppering, säger Aleksej.
Vi skrattar högt. Men faktum är att man delvis kan förstå varifrån missförståndet kommer. I Ryssland är det en sekelgammal tradition att den som inte drar jämnt med makten i Kreml drar ut i vildmarken. Genom historien tillhörde många av dem som gjorde det frikyrkliga rörelser.
Aleksej medger att flytten ut till ön delvis är ett frigörelseprojekt från en inkompetent och förtryckande statsmakt.
– Garaget i Moskva där jag har min katamaran har rivits två gånger av Putins vänner för att ge plats för elitbostäder. Överallt möts man av byråkrati och korruption. Jag har en massa tankar och idéer jag vill förverkliga och jag är trött på att ständigt bli hindrad i mina projekt. Helst av allt skulle jag inte ha något med staten att göra över huvud taget. Men korruptionen går förstås inte att undvika här heller. Jag skulle vilja köpa fältet bakom vårt hus, men kommunen påstår att det är utarrenderat. Samtidigt vägrar de visa upp dokument som bevisar detta. Det handlar förstås om något gammalt inofficiellt avtal som någon bybo har ingått med kommunen.
Motgångarna
Ljubov och Aleksej visste att flytten ut till ön skulle innebära ett liv fyllt med arbete. Ändå hade de inte räknat med vissa problem som de själva inte kan påverka. För att till exempel införa avfallshantering borde hela ön vara med på noterna, vilket har visat sig vara omöjligt.
– Trots att ön är en del av ett naturskyddsområde saknar den avfallshantering. Folk bara dumpar sitt skräp i skogen. Vi komposterar och bränner allt brännbart, resten transporterar vi till fastlandet över isarna när det blir vinter. Vi har bett byborna lämna sina sopor till oss i stället för att kasta dem i skogen. Somliga gör det, andra anser att vi är galna. Det är svårt att få till stånd några gemensamma projekt, trots att vi har försökt. Somliga blir provocerade av vår idéer, konstaterar Ljubov.
Hon medger att flytten ut till ön i Volga eventuellt inte är definitiv.
– Jag är mammaledig och har kvar mitt jobb i Moskva. Vi vet ju inte om vi ska klara oss här i längden. Men vi kämpar tillsammans. Att bo här ute har fått vårt äktenskap att hålla samman därför att vi jobbar ihop som ett lag. När vi plöjde upp vårt potatisland var vi tvungna att göra det för hand, det tog tre dagar. Tre dagar medan vi var tillsammans och kunde tala om allt. Vilka samtal vi hade!
Stöld
Några veckor senare sände jag Ljubov ett mejl precis innan artikeln ska publiceras. Då får jag vet att familjens motoblok och båt har blivit stulna, och att de nu för tiden sover med ett gevär under sängen.
– Den här stölden var en katastrof för oss eftersom vi inte klarar oss utan fortskaffningsmedel. Jag funderade allvarligt på att flytta tillbaka till Moskva. Men när Ljosja och jag pratade om saken kom vi båda fram till samma sak: Det är inte lättare att bo i en stad, där finns andra problem – rattfyllerister, vilda hundar, hemsk trafik. Framför allt kan man inte kontrollera sin egen tid i Moskva, man kan inte påverka trafikstockningar till exempel.
Därför, skriver Ljubov, tänker de inte ge sig.
– Vi stannar här. Och skaffar oss en stor vakthund.