Gunni njuter av pilgrimsvandringen
Efter första dagen var Gunni Eriksson, 63, nära att ge upp, men efter det har pilgrimsvandringen genom den spanska landsbygden varit en njutning.
– Jag kan varmt rekommendera det här för alla!
Men, som sagt, första dagen var jobbig.
- Gunni Eriksson blev pensionär och fann sig plötsligt i en helt ny livssituation. (HBL 3.6 2015).
- Grim Wickholm sadlade om, blev hästmassör och är snart färdig veterinär. (HBL 4.6 2015).
- Familjen Linda, Kjell, Lucas och Oliver Carlström bygger sitt drömhus. (HBL 5.6 2015).
- Olavi Mensio är hobbybryggaren som designar artesanöl och tänker öppna eget i år. (HBL 2.6 2015).
- Vi mötte dem på vårvintern och inför sommaren. Nästa gång blir det bokslut över året som gick.
– Jag hade anlänt med tåg från Paris till startpunkten St Jean-Pied-de-Port. De första åtta kilometrarna till fots mot byn Orisson bar rakt uppåt. Det tog musten ur en och jag var nära att ge upp.
Lyckligtvis glömmer människan fort sina umbäranden och nästa dag var Gunni Eriksson "på banan" igen.
– Jag blev bekant med fyrtio andra vandrare redan första kvällen. Efter det har vi träffat på varandra dagligen. Vi kan gå tillsammans ett stycke, vi äter gemensamma middagar på kvällarna. Det är hur man vill. Själv har jag vandrat ganska mycket tillsammans med en mexikanska.
– Mina dagsetapper har legat kring tjugo kilometer, men en ung spanjor och en litauiska berättade att de går femtio kilometer per dag. Jag vet inte vad de har för brådska.
Gunnis dagsrytm är lugnare. Efter frukosten startar hon vid åttatiden, första pausen i närmaste by, sedan en lätt lunch.
– Kafeteriorna ligger tätt, aldrig mer än fem kilometer från varandra. Klientelet är nästan uteslutande pilgrimer.
Enligt Gunni är det lätt att få sällskap, man behöver bara sätta sig ner på ett kafé så blir man tilltalad av någon annan vandrare. Men man behöver inte hela tiden gå tillsammans och pladdra.
– Det är upp till en själv. När man går talar man inte så mycket. Då har man tid för sina egna tankar och betraktelser.
När HBL får tag på Gunni genomlider hon just nu fjärde dagen av en ilsken flunsa. För att inte smitta ner andra har hon övergett sovsalslivet för några dagar och bor därför på ett pensionat i staden Leon för tjugo euro natten.
– Tre gäster kom på morgonen och erbjöd mig medicin och då förstod jag att mitt hostande hade väckt uppmärksamhet. Därför har jag nu valt att isolera mig några dagar.
Öronproppar ett måste
För att hålla tidtabellen bestämde sig Gunni för att "fuska" lite genom att hoppa på tåget från Burgos till Leon.
– Jag fick samtidigt vila upp mig, jag har hunnit gå 240 kilometer vid det här laget. Returflyget går den 12 oktober så jag vill hinna fram till dess, för tre dagar senare ska jag vara med på ett bröllop i Polen.
– Jag tänker gå Burgos-Leonavsnittet i ett senare skede.
Sovsalslivet är inte alldeles enkelt. Gunni medger att hon ännu inte helt har vant sig vid att sova tillsammans med ett dussin andra människor, men att det börjar gå.
– Öronproppar måste man absolut ha med sig. Alla karlar verkar snarka. Så har vi de som ser mardrömmar och andra som ska i väg väldigt tidigt på morgnarna.
Att starta tidigt är att föredra av två orsaker: dels är det svalare då, dels är det bra att komma tidigt fram till nästa härbärge.
– Det är mycket folk i gång just nu och man får kämpa om sovplatserna. Bäst är det om man reserverar en plats redan klockan 13 på eftermiddagen, och det är inte så roligt.
– Ibland känns det helt enkelt så att man vill bo enskilt.
Enligt Gunnis erfarenhet är majoriteten av pilgrimerna kvinnor och medelåldern nu på hösten är hög.
– Det verkar som om pensionärerna väljer den här årstiden. En kväll konstaterade vi att nästan alla var i pensionsåldern och den äldsta var 73 år.
Några problem med att gå med packning på ryggen har Gunni inte känt av.
– Jag tyckte först att jag hade för mycket varma kläder med mig, men nu börjar det bli svalare och det känns som om jag har alldeles lämpligt med kläder med mig.
– Många här har problem med sina fötter, de får blåsor och sådant, men jag har klarat mig hyfsat, lite ont ibland, det är allt.
Vandringen över Pyrenéerna gick ställvis på 1 400 meters höjd, men något obehag av den tunna luften kände hon inte.
– Att gå neråt är lite knepigt. Det tar på knän och tår, men jag har lärt mig att man ska gå sicksack. Vägen blir lite längre, men det sparar på kroppen.
Vädret har varit perfekt ända sedan starten den 8 september.
– Lite sol och lite moln, regnat har det gjort ibland, men bara på kvällarna när vi redan kommit fram till nästa ställe.