Kriget är inte slut i Vietnam
Trots att Vietnamkriget tog slut för 40 år sedan skördar kriget fortfarande nya offer i Vietnam. Bröderna Tri, 16, och Hau, 15, är två av fler än en halv miljon barn som fötts med skador orsakade av den kemiska krigföringen under kriget. Vi har träffat några av offren för Agent Orange.
Det är tidig morgon i byn Hoa Vang utanför staden Da Nang i mellersta Vietnam. Solen har ännu inte gått upp över de omgivande risfälten när mamma Nham stiger upp ur sängen. Innan resten av familjen vaknar måste hon hinna till den närliggande marknaden för att köpa frukost.
Runt halv sex vaknar de andra i familjen. När Tri och Hau vaknat ropar de på sin mamma. Båda behöver bäras till toaletten som ligger i ett skjul ute på gården. Så är det varje dag.Den äldsta dottern har gift sig och flyttat hem till makens föräldrar. Numera är de fem personer som bor under samma tak. Dottern Hun, 23, sönerna Tri, 16, och Hau, 15, samt maken Dong.
Deras ben är pinnsmala och förvridna och har aldrig burit deras kroppar. I stället hasar de sig fram på två plattor med hjul under.
– Ibland känner jag att min rygg inte orkar bära dem. Då kissar och bajsar de på sig. Det är fruktansvärt att inte räcka till. Men det går alltid att städa och tvätta kläderna, säger Nham.
Under Vietnamkriget följde Dong med sin pappa ut på fältet. Han minns hur törstiga de var när de låg i buskarna vid flygbasen i Da Nang och att de fyllde sina fältflaskor med vatten från sjön vid landningsbanorna.
När Tri föddes 1999 förstod de först inte att något var fel. Efter en månad förklarade läkarna att han var funktionshindrad. Nham och Dong bestämde sig då för att försöka skaffa en son till, som kunde ta hand om den äldre brodern och dem själva när de blev gamla.
– Därför blev vi så otroligt ledsna när även Hau visade sig vara sjuk, säger Dong.
Efter ytterligare några sjukhusbesök fick de reda på orsaken till sönernas funktionsnedsättning: Agent Orange.
Enligt officiella siffror spreds runt 72 miljoner liter Agent Orange under kriget. De senaste åren har obekräftade uppgifter dykt upp om att mer än dubbelt så mycket användes. Medlet sprutades ut från flygplan, helikoptrar, flodbåtar och för hand.
Tri och Hau är båda födda med fosterskador som beror på användningen av Agent Orange under Vietnamkriget. Deras pappa Doug hoppas att hans två döttrar kan ta hand om dem i framtiden. Foto: Quinn Mattingly
Innehållet bestod av de två fenoxisyrorna 2,4,-D (2,4-diklorfenoxiättiksyra) och 2,4,5-T (2,4,5-triklorfenoxiättiksyra). Vid framställningen uppstod dioxin som biprodukt.
Enligt Världshälsoorganisationen WHO är dioxin mycket cancerframkallande och kan också ge upphov till olika fosterskador. Dioxin skapar en mutation på DNA-kedjan som sedan kan föras vidare till framtida generationer.
– Eftersom fostren i det här fallet blir kontinuerligt exponerade under hela graviditeten kan det i princip ta sig vilka uttryck som helst. Men alla som blir exponerade blir inte skadade. Det betyder i sin tur inte att de är friska. De kan mycket väl föra vidare giftet till nästa generation, säger den svenske onkologen Lennart Hardell som under 1970-talet forskade i dioxin och dess konsekvenser.
Under kriget var flygbasen i Da Nang en av världens mest trafikerade flygplatser. Här hade de amerikanska trupperna sin nordliga utpost.
Hela familjen samlas runt lunchen. Dottern Hun hjälper sina föräldrar med att laga mat och ta hand om bröderna de dagar hon inte behöver vara på universitetet. Foto: Quinn Mattingly
I dag har flygbasen förvandlats till en internationell flygplats som tar emot mängder med turister på väg till de närliggande stränderna och till grannstaden Hoi An, vars stadskärna sedan 1999 är uppsatt på Unescos världsarvslista.
Den 9 augusti 2012 var stora delar av världspressen på plats i Da Nang. USA:s dåvarande Vietnamambassadör David Shear klippte banden när ett fyraårsprojekt som syftar till att städa bort Agent Orange från området invigdes.
Här samlar man ihop kontaminerad jord i en gigantisk betongbehållare och låter det värmas upp till 800 grader Celsius. Efter 28 dagar har 95 procent av dioxinet brutits ner. Prislappen är beräknad till runt 85 miljoner dollar och notan står USA för.
Flygplatsen i Da Nang är en av sammanlagt 28 platser runt om i Vietnam där man har kunnat lokalisera höga halter av dioxin i jord och bottensediment av vattendrag. Många områden utgörs av platser där de amerikanska trupperna förvarat Agent Orange.
Det cirkulerar också rykten om att amerikanska soldater fick order att dumpa stora mängder i sjöar och vattendrag innan krigsslutet.
Den kanadensiske forskaren Wayne Dwernychuk ingick i forskarlaget som ligger bakom kartläggningen. I dag är han pensionär men följer noggrant saneringsarbetet i Vietnam från arbetsrummet i sitt hem på Vancouver Island i västra Kanada.
Wayne Dwernychuk är försiktigt positiv till de senaste årens politiska utveckling som gjort det möjligt att påbörja saneringen av den vietnamesiska marken.
– Vi måste sluta diskutera skuldfrågan. USA skickar bistånd till Vietnam men erkänner inte kopplingen mellan användandet av Agent Orange och förekomsten av sjuka människor och barn, säger han.
Wayne Dwernychuk anser att saneringsprojektet i Da Nang i sig är ett tyst erkännande.
– Jag har förstått att det finns ett starkt intresse i USA för att knyta nära band med Vietnam på grund av Kinas snabba framväxt i regionen. Jag skulle inte bli förvånad ifall det kan gynna och påskynda utvecklingen av uppstädningen, säger han.
Av de 28 platser som Wayne Dwernychuk och kollegorna pekade ut anses tre vara extra kontaminerade. Förutom flygplatsen i Da Nang är också läget akut vid de före detta militärbaserna i Bien Hoa och Phu Cat. Ännu är det inte bestämt om, eller när, sanering ska inledas vid de 27 resterande platserna.
Wayne Dwernychuk vågar inte sia om hur länge giftet finns kvar i jorden och våtmarkerna.
– Min personliga åsikt är att omvärlden bör investera hundratals miljoner amerikanska dollar som ska gå till personerna som sedan kriget helt har lämnats i sticket. Vi måste fortsätta att arbeta för att hjälpa de drabbade människorna. De som lever i de kontaminerade områdena i Vietnam får en helt annan exponering av Agent Orange än de amerikanska veteranerna som deltog i kriget, säger han.
Mamma Nham oroar sig för vad som ska hända med hennes söner när hon och Dong blir gamla. ”Ofta ligger jag vaken på kvällarna och grubblar över framtiden”. Foto: Quinn Mattingly
Ibland ligger jag vaken på nätterna och undrar vad som ska hända när jag dör, säger 77-åriga Huang Thi The och tittar på sin son Nghia.
– Vem ska ta hand om mina barn då?
Vi befinner oss i Thes hem i utkanten av Da Nang. Här bor hon tillsammans med sonen Nghia, 40, och dottern Nga, 35.
The började den här dagen tidigt med att laga frukost och borsta tänderna på sina barn. Nu är det eftermiddag och solen står högt. Inne i huset går fläktarna för fullt och sprider svalka.
Båda barnen har svåra missbildningar och intellektuell funktionsnedsättning orsakade av dioxin.
Nghia är sängliggande och behöver hjälp med allt. The försöker mata honom och bära honom till toaletten. Men den gamla kroppen värker och därför har The lagt en flaska mellan hans ben.
– Jag orkar inte bära honom till toaletten varje gång han behöver gå. Det är hemskt, säger hon.
Dottern Nga har intellektuell funktionsnedsättning och har problem med sina förvridna ben. Hon har också problem med ämnesomsättningen och är överviktig.
77-åriga Huang Thi The i utkanten av Da Nang med sonen Nghia, 40, och dottern Nga, 35. Foto: Quinn Mattingly
Problemen stegrades i takt med att barnen blev äldre. I Nghias fall blev han gradvis sämre från femårsåldern medan Nga tappade stora delar av talförmågan när hon var runt 14 år.
Under kriget reste Thes man mellan Da Nang och Quang Tri med bud och brev för Viet Cong. Han blev fängslad av amerikanarna men släpptes när kriget var slut.
– Jag är väldigt arg över hur livet har blivit. Min man, barnens far, var aldrig i strid och deltog knappt i kriget. Jag tycker det här är så fruktansvärt orättvist, säger The.
Men varken på sjukhusen eller i templen fick de svar.Hon berättar att de tog med sig barnen och reste runt i södra Vietnam för att hitta ett botemedel. De varvade sjukhusbesök med tempelbesök där de bad till Buddha om hjälp.
Det var först när de träffade en utländsk läkare i Ho Chi Minh-staden som de fick svar på sina frågor. Han förklarade att barnens skador berodde på den kemiska krigföringen och att det inte fanns något botemedel.
Strax efter hemkomsten dog Thes man.
För föräldrarna Nham och Dong har det varit svårt att försonas med tanken på att båda sönerna är funktionshindrade. Foto: Quinn Mattingly
– Han klarade inte av beskedet att våra barn aldrig skulle bli friska. Jag glömmer aldrig dagen när han dog. Han stod och tittade på vår son med en blick av hopplöshet. Sedan kollapsade han. Vi tog honom till sjukhuset men där sade de att han redan var död, säger The.
Hennes kropp värker efter alla år då hon burit, släpat och lyft sina barn. För att hjälpa henne har den 73-åriga kusinen Chanh flyttat in till familjen.
– I den bästa av världar hade jag kunnat anställa någon som kan lyfta min son, säger The.
Hennes ögon tåras.
– Jag orkar inte länge till, säger hon.
The berättar att hon får sammanlagt motsvarande cirka 60 euro i månaden från staten för att ta hand om sina barn. För att dryga ut pengarna försökte hon länge sälja cigaretter och godis i en liten kiosk vid stora vägen.
– Men jag orkar inte längre. Mina ben och armar klarar inte av att arbeta, säger The.
Pengarna räcker till mat men inte så mycket mer. När barnen blir sjuka och måste tas till sjukhuset brukar grannar ställa upp och skänka lite pengar.
The kommer ihåg hur det var de där dagarna när planen kom och sprutade Agent Orange.
– Jag orkar inte länge till, säger Huang Thi The. Foto: Quinn Mattingly
– Alla växter dog med en gång. Till och med kokospalmerna dog. Jag minns hur giftet var överallt och att jag gömde mig i ett hörn av huset, säger hon och fortsätter:
– Jag kan inte låta bli att vara bitter. Jag tycker faktiskt att USA borde kompensera oss för skadorna de har åstadkommit. Mina barn är helt oskyldiga! Titta på dem!
Hemma hos Nham och Dongs familj står dottern Hun i köket medan föräldrarna tar hand om hennes bröder.
– Jag är väldigt ledsen för hur mina söners liv har blivit. Vi är fattiga men jag försöker se till så att våra döttrar kan utbilda sig och tjäna pengar och ta hand om sina bröder, säger Dong.
I ersättning från staten får de cirka 60 euro per månad. Dong och Nham har ett litet grönsaksland på baksidan av huset där de odlar grönsaker som de ibland säljer på marknaden. De dagarna brukar de tjäna ett par euro extra.
Huang Thi The med sin 35-åriga dotter Nga. Foto: Quinn Mattingly
Då och då får Dong också erbjudande om att rycka in när det behövs folk på någon av de större gårdarna i närheten.
– Ofta ligger jag vaken på kvällarna och grubblar över framtiden. Ibland kan jag inte somna. Jag oroar mig för vad som ska hända när vår yngsta dotter skaffar familj. Vem ska då hjälpa oss? Vem kommer att ta hand om mina söner när jag blir gammal? Tänk om våra svärsöner inte vill hjälpa till? Jag blir så ledsen när jag tänker på framtiden, säger Nham.
För några år sedan kollapsade Dong på grund av en depression. På akutmottagningen i Da Nang hade paret ett långt samtal med varandra.
– Vi höll varandra i handen och kom överens om att hjälpas åt så länge vi lever. Vi måste helt enkelt acceptera att det blivit så här, säger Nham och tillägger:
– Vi har inget annat val.