Blogg: Lite mer om ensamhet
Ratata-bloggaren Sofie Adolfsson har redan tidigare skrivit om hur hon ibland känner sig utanför och ensam. Nu fortsätter hon på temat ensamhet.
Ja, jag känner mig ensam ganska ofta. Jag tycker att man talar mycket om singelhushåll nuförtiden, om faktumet att en allt större del av alla hushåll i Finland är singelhushåll. Men man fokuserar på det ekonomiska och på bristen av passliga bostäder för alla singlar (vilket såklart också är en viktig sak att diskutera) men sällan talar man om ensamheten. Jag somnar och vaknar ensam varje dag. Ibland går det tre fyra timmar åtminstone sedan jag vaknat innan jag ens talar med någon för första gången den dagen. Ingen önskar mig god natt precis innan jag somnar, ingen säger god morgon precis när jag har vaknat.
Jag vet att jag inte är i någon unik situation, och jag vet att det finns personer som klarar av mycket värre saker i livet, men för mig är det ändå svårt. Jag är en människa som älskar närhet, beröring och bekräftelse och därför blir det tungt för mig att hela tiden vara ensam och utan allt detta och jag hade gärna sett flera diskussioner om vad det gör med en människa att leva ensam. Jag kan helt bra erkänna att jag söker uppmärksamhet ganska ofta, att jag bloggar är ju en solklar del av det här, men jag ser inte det som något fult eller dåligt, bara som ett tecken på att jag känner mig ensam och vill bli bekräftad. Och det tycker jag att jag är värd.
Problemet med det är att jag ofta som sagt också väljer ensamhet själv. Speciellt om jag är på ett ställe med en massa människor, då behöver jag verkligen vara ensam en tid efter det för att hinna ta in alla känslor och händelser och upplevelser. Så när jag säger att jag vill höra till, att jag vill känna att jag är en del av en grupp, då vill jag egentligen ha något som jag väljer bort så fort jag får det. Och det betyder att jag lider av något som jag egentligen i alla fall delvis själv väljer. Den insikten suger. Och det är kanske det som jag menar då jag säger att det verkar som att alla andra har förstått något som jag inte har: Det känns som att många har hittat en hälsosam balans just mellan det här att vara ensam och att vara i grupp, för det förstår jag ju också att nästan alla har samma behov som jag av att både vara i grupp och av att ha egen tid för sig själv. Men som sagt, med balans.
Men så är det väl som en min studiekompis sa att hon hade hört i en diskussion på en vlogg: "Everybody in this whole wide world wants to portray they have their shit together but everyone has their own little war that they are fighting."
Och så är jag ju så jäkla stolt också och har ett behov av att klara saker själv och här uppstår den andra konflikten, konflikten mellan att vara sårbar och längta efter närhet, och viljan att göra och klara av allting själv.
Sofie Adolfsson
Flera inlägg finns på sofieerika.ratata.fi