"Att be betyder inte att få"
När man talar om rätten till en god död och lindringsvård kommer vanligen också frågan om eutanasi på tapeten. Den belgiska geriatrikern Ilse Verhaeverbeke ändrade åsikt om dödshjälp för ungefär tio år sedan, när lagstiftningen kring eutanasi fortfarande var rätt färsk i Belgien.
Ilse Verhaeverbeke (bilden) läkare specialiserad på åldrandets sjukdomar och palliativ medicin, arbetar på sjukhuset Sint-Maria i Halle i Belgien. Till dags dato har hon personligen hjälpt sex obotligt sjuka patienter att dö på deras egen begäran.
Läs också: God vård, God död
– Men hade du frågat mig för tjugo år sedan hade jag sagt absolut nej till eutanasi. Jag är ju katolik och har fått min tankevärld i arv av mina föräldrar. I den ingår att inte döda någon. Religiös övertygelse spelar starkt in i den här frågan, säger hon.
Verhaeverbeke tänkte om när hennes egen svärfar bad om eutanasi och fick hjälp av sin husläkare.
Läs också: Avdelning 11 – den goda döden
- Eutanasi (ibland läkarassisterad död) är att på medicinsk väg, på en persons egen begäran, bidra till att hans eller hennes liv avslutas.
- Aktiv dödshjälp är en handling som i Finland kan ge ett långt fängelsestraff.
- Passiv dödshjälp innebär att man avstår från att förlänga en döende patients liv med hjälp av medicinering eller tekniska metoder.
- Begreppet är omdebatterat. Där en del talar om passiv dödshjälp föredrar andra att tala om att man accepterat den förestående döden och väljer att i stället ge lindrande – palliativ – vård i livets slutskede.
- Läkarassisterat självmord innebär att en läkare till exempel skriver ut ett recept på ett läkemedel i dödligt stor dos och att patienten tar medlet själv. Detta är olagligt i stora delar av världen, med tillåtet i Schweiz, Nederländerna, Belgien samt i delstaterna Washington och Oregon i USA.
– Svärfar var en klartänkt människa som varit van vid att fatta stora beslut och nu ville han fatta också detta sista. Han hade en sjukdom i benmärgen och svår värk. Han fick dessutom problem med lungorna och var rädd för att bli en svår börda för sin hustru.
Kriterier stöder läkare
Sedan eutanasi blev laglig i Belgien 2002 har geriatriker som Verhaeverbeke fått vänja sig vid att begäran om eutanasi kan komma vilken dag som helst.
– Det är aldrig roligt. I själva verket går jag omkring och gruvar mig för att få frågan mest hela tiden. Att utföra eutanasi är verkligen ingen dussinhandling. Det är inte en normal medicinsk procedur och läkarna har olika åsikter i frågan. En del av kollegerna låtsas helt enkelt inte höra frågan när de får den, andra vägrar blankt att delta i eutanasi. Jag tänker att varje begäran måste behandlas med omsorg. Dessutom måste alla involverade vara överens. Ingen kan tvingas i processen mot sin vilja, säger hon.
Verhaeverbeke följer ett utstakat protokoll när en patient ber om hjälp av dö. Protokollet börjar med en motfråga: Vad menar du?
Med frågan söker Verhaeverbeke svar på om den som begär egentligen vet vad eutanasi betyder och får samtidigt chansen att tala om alternativet: palliativ medicin med allt vad det betyder av effektiv smärtlindring och mer.
– När jag lyssnar på svaren inser jag att det i majoriteten av fallen handlar om något annat än om behov av eutanasi, men så finns en undergrupp som framhärdar och ställer om frågan om och om igen. Då börjar vi utvärdera. Först måste lagens krav uppfyllas: patienten måste ha en obotlig sjukdom som gör att döden är på väg inom kort.
– När alla som är involverade i behandlingar och vård hör frågan upprepade gånger och vi ser att vi inte kan lösa patientens problem på annat sätt startar vi en diskussion om eutanasins praktiska sidor med tidtabeller och sådant. Här involveras flera läkare, ergoterapeuten, psykologen, eventuellt husläkaren och förstås den sjukas anhöriga. Sedan går dagar och veckor, kanske månader, tills eutanasin utförs.
Sättet att släcka livet på varierar. Vissa läkare söver ner patienten och stannar sedan hjärtat, medan andra väljer andra sätt.
– Jag gillar det inte, men vetskapen om att alla kriterier uppfylls och att det finns ett samförstånd om det rätta med handlingen både hos patient och personal gör att man klarar det. Tacksamheten i den döendes ögon när stunden är kommen gör att man vet att det som sker är rätt, säger Verhaeverbeke.
En demenssjuks vilja
Efter den första eutanasin hon utförde var Verhaeverbeke upprörd.
– Jag hade svårt att tala om det i många veckor, men jag vet att det jag gjorde för den gamla, sjuka kvinnan var rätt. Innan hon dog hade hon med sig sitt gravida barnbarn. Det sista hon gjorde var att lägga handen på den runda magen och säga: "Nu ger jag mitt liv till dig!"
Verhaeverbeke talar om lugnet i det planlagda.
– När datum är bestämt kan alla ta avsked i lugn och ro. Visst är det sorgligt, men här uppstår ett ordentligt tillfälle att ta farväl och det är viktigt, säger hon.
När eutanasi diskuteras som om det var en lika vardaglig handling som att gå och köpa mjölk, blir Verhaeverbeke upprörd.
– Alla andra möjligheter måste utredas först. Eutanasi är inget lättvindigt, men om alla läkare vägrar hjälpa patienterna med det här, trots att det finns laglig grund, får man problem. De katolska sjukhusen i Belgien har varit långsamma i processen, men trycket från samhället är stort.
I februari i år tillät Belgien även eutanasi för barn under förutsättning att barnets egen vilja kan verifieras, vårdnadshavarna är överens och de medicinska kriterierna uppfylls. De patienterna möter Verhaeverbeke aldrig i sitt arbete, däremot en helt ny grupp som vill tala om eutanasi.
– De levnadströtta. De som blivit så gamla att de inte har något att göra, ingen som hälsar på. De säger "Hördu doktorn, jag skulle inte idas längre, har du något att ge mig för att få slut på det här?"
Verhaeverbeke påminner om lagens innehåll.
– Den ger dig rätt att be om eutanasi och läkarna rätt att utföra eutanasi, men den ger ingen en subjektiv rätt till eutanasi.
De livströtta är ändå ett av de mindre problemen för läkarkåren.
– Men den dag vi börjar tillåta eutanasi för personer med demenssjukdomar, den är jag rädd för. Hur ska vi kunna avgöra om det verkligen är en egen vilja som uttryckts? Hur ska jag veta om den dementa som skrattar utan att ha något i blicken har det bra eller om hon nu är i det tillstånd som hon tidigare önskat att hon inte ska behöva leva i? Var går gränsen? Vem ska dra den? Det här är etiska frågor som i praktiken landar på läkarens bord.