Soroush Mehrabkhani, 26

"År 2000 var första gången jag flög. Som det säkert är för de flesta är man rädd, det slår lock för öronen, men det är häftigt att se på jorden uppifrån. Jag var ett väldigt naivt barn som bara tänkte positivt. Jag tänkte att allt skulle bli bra och kunde inte bärga mig tills jag fick se det nya landet och de nya människorna.

När vårt plan, som också transporterade nitton andra iranska flyktingar, landade på flygplatsen i Vasa var det helt mörkt och mitt i vintern. Vi trodde att vi skulle bo i Vasa. Kanske jag var för trött för att undra varför jag inte såg några ljus när vi sedan åkte buss. Det var som i en dröm. Det kändes som om man åkte in i molnen.

På morgonen när vi kollade ut ur fönstret undrade vi var vi var. Där fanns inget, bara en åker täckt av snö. Vi hade kommit till Petalax. Kanske vi måste bli bönder, skämtade vi. Men det var ganska chockerande. Vi kom från en stad nära Teheran i Iran med mer än en miljon invånare.

Vi har en annan religion än den som är accepterad i Iran, bahai'. I Iran har de inte yttrandefrihet, och vi bahaier får inte tro på det vi vill tro. Enligt min erfarenhet är de flesta i Iran inte så religiösa, de bryr sig inte. Problemet är den felaktiga information som sprids av regimen. Folk blir hjärntvättade. Det sprids propaganda, som att vi bränner koranen eller har ceremonier där vi äter små barn. De kallar oss för orena.

Pappa, som jobbade som svetsare, fick flera gånger sparken för att han är bahai'. Man kan ju få en dålig bild av Iran, men största delen av tiden hade jag det bra. Men om man ville yttra sig kunde det bli problem.

Bahai' är en väldigt jämlik religion. Den baserar sig på acceptans, förståelse, kärlek och familj. Mina föräldrar dolde aldrig sin religion, och om någon ställde frågan så berättade de. För mina föräldrar är utbildning väldigt viktigt, men när man ska komma in på universitetet i Iran frågar de vad man har för religion.

Mina föräldrar har sina principer och vill inte ljuga. För att vi ska få leva ett fritt liv bestämde de sig för att lämna Iran. Jag var då tio år gammal. Jag protesterade inte för jag förstod inte riktigt vad som händer. Det var som att åka på en resa.

I Iran hade jag gått i fyran, men jag hade missat nästan två år och fick börja om fyran på nytt i Petalax. Det var väldigt konstigt att börja skolan. Allt var så annorlunda. Som efter lektionen i idrott när alla duschade tillsammans, till och med gymnastikläraren. Eller när vi skulle åka skidor eller simma, jag kunde ingendera. Sedan skulle man i bastun. Och de sa att jag måste ta av mig kläderna, men jag ville inte. Varför det? Jag tyckte det var obekvämt, hett och svettigt. Du får samma upplevelse i Iran efter klockan 12 på dagen.

Min familj ville in till en stad. Så vi flyttade till stadsdelen Gamla Vasa i Vasa. Det var då vi insåg att vi inte förstår någon och att de inte förstår oss. I Petalax hade vi lärt oss svenska. Jag fortsatte gå i svensk skola, och det var ganska jobbigt där. Jag var en glad kille, positiv, men det kändes svårt att komma in. Alla hade lite fördomar och ville inte acceptera mig så lätt. När jag talade svenska kunde de härma och göra narr av mig. De var elaka. Jag säger inte att jag var perfekt, för ibland var det mitt fel. Men det kändes som om de alltid skyllde på mig.

En gång kunde jag inte bara ta mer, så jag slog till en av eleverna. Efter det var killarna på klassen plötsligt mina vänner. Kanske de tyckte jag var modig. Inte vet jag. En annan gång kom tre större elever från den finska skolan invid och bara började slå mig. De var tre mot en, och mina nya så kallade vänner stod bredvid och tittade på. Jag ropade hela tiden "varför gör ni inget?". Efter det blödde jag från näsan, men det händelsen främst lämnade efter sig är psykiska ärr.

Det blev inte bättre i högstadiet. Också där fanns fördomar och jag hade inga vänner. Ännu svårare var det för mina systrar. Tjejerna var väldigt elaka mot dem. De slängde mina systrars jackor i toaletten och spottade på dem. För mina systrar kändes det som om lärarna inte brydde sig. "Försök nu komma överens", sades det. Kanske kunde lärarna inte begripa att det kan förekomma rasism.

Läs också: Sanieh Sedighi var åtta när familjen flydde från Afghanistan

Vissa elever hade något slags hat inom sig som de ville få ut. Det är allra lättast att ge sig på den som är svagare. Kanske var det familjeproblem, dålig miljö eller uppfostran. Vi hade inte kapacitet att förstå det då, men nu gör man ju det. Då kändes det som om alla hatar oss.

Vi skulle flytta från Iran för att ha det bättre, men det kändes som en mardröm, var det inte meningen att vi skulle ha det bättre? Jag var ibland arg på mina föräldrar, varför åkte vi?

I Gamla Vasa var jag ett väldigt lätt mål för andra barn. Jag var utlänning och svenskspråkig. Andra barn slängde kvistar och småstenar. De kunde spotta och kalla en för hurri. Jag var inte en våldsam kille, jag ville vara ett barn. Men det var inte möjligt. Vi barn talade med våra föräldrar, sade att vi vill flytta, för det är ett helvete att vara där.

Så vi flyttade, till Olympiakvarteret nära centrum.

Även om Olympiakvarteret var ett dåligt område fanns det också finländska grannar som var väldigt trevliga. Men största delen som bodde där var problemfamiljer med barn i åldern 12 till 19 som var rasister. En del av dem skinheads.

Vi hade en parabol för att pappa ville se på persiska program. Gång på gång var det någon som klippte av kabeln nattetid. Tidigt om morgnarna började det ringa på dörrklockan. Vi hann aldrig se vem det var. Våra cyklar blev nedsparkade så att hjulen blev förstörda. Någon slängde snus på dörren och spottade på den. Skinheadsen kunde samlas bredvid vår dörr, bli fulla och ropa gång på gång: neger, neger, neger. Min pappa förstod inte riktigt språket. Men jag förstod vad de säger och att de är rasister. Jag fick både ångest och depression för attackerna var så kontinuerliga. En kväll slutade ett gräl mellan två skinheads utanför vår dörr med en knivhuggning. Efter det utvecklade jag fobi för att gå ut.

En annan gång var hela familjen i bilen och vi var på väg för att träffa släktingar i Danmark. Pappa körde 120 km/h. När vi stannade upptäckte han att ett hjul höll på att lossna helt. Först tänkte jag det var slumpen, men sedan började jag misstänka skinheadsen. Alltså samma grannar som saboterade parabolen.

Jag ville inte belasta mina föräldrar, för jag visste att de inte har någon annan. Det kändes som om det var mitt ansvar att skydda familjen. Jag kom aldrig på tanken att ringa polisen, för i Iran kan man inte göra det. De är korrupta och man kan inte lita på dem. Dessutom: hur skulle jag bevisa vem som var skyldig?

Läs också: Lan Le-Gävert överlevde tio dygn i en flyktingbåt

Jag hade blivit paranoid och det kändes som om jag höll på att bli helt galen. Under samma tid skolkade jag så mycket det bara gick. Jag hatade allt och alla finländare. Visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Det var så himla dystert och svårt med hatet. Jag kunde inte leva på det sättet. Det skulle ha slutat illa om jag fortsatte på det viset. Antingen skulle jag bli missbrukare, eller så skulle det leda till självmord.

Min syster sa till mig: "om du inte studerar har du inget liv här. Det enda sättet du kan förändra allt på är att genom att studera." Mitt drömyrke, redan som barn, var att bli läkare. Men jag drömde också om att ha någon jag älskar, en familj och att bo i ett vackert hus. I nian började jag studera hårt. Jag var motiverad, ville få bra betyg, få det bättre. Det var min utväg, himlen, därför orkade jag. Studierna fick mig sluta tänka på de negativa sakerna så att jag kunde koncentrera mig på något annat. Jag började få nior och tior.

Jag kom in till ett gymnasium. Där hjälpte speciellt en lärare mig väldigt mycket med lång matematik, fysik och kemi. Jag sög i mig så mycket information som det bara gick ur honom. Utan honom skulle jag inte vara där jag är i dag. Jag kom in på läkarlinjen på andra försöket. Det finns de som söker sex gånger.

Men alla föreläsningar var på finska, alla talade finska. Det är ett så himla svårt språk. Vi hade bara vissa timmar på svenska. Första året tappade jag hoppet, hur ska jag klara av det här? Men så träffade jag Kristina som är finskspråkig. Det jag inte förstod översatte hon, och hon påminde mig om saker jag annars hade missat på grund av finskan.

Hon var hela tiden vid min sida. Jag är väldigt tacksam. Hon är en av drömmarna, att hitta någon jag älskar. Någon som jag ska bilda familj med. Jag vill inte låta hatet och rädslorna ta över. Jag har märkt hur mycket det begränsar en, för när man hatar är man rädd. Jag har också vunnit. Jag har blivit öppnare sen jag kom till universitetet, och fått många nära vänner. Än finns det lite hat, men jag håller på att bearbeta det, och dag för dag blir det mindre."

För de här artiklarna inspirerades vi av gruppen Ennen olin pakolainen på Facebook.