Sanieh Sedighi, 26

"Jag var åtta år. Mamma kommer inte ihåg alla detaljer, men jag minns. Det var fint att bo i Kabul. Men så tog talibanerna makten. Flickorna fick inte gå i skola längre. Kvinnorna måste börja bära slöja ute. Det fanns inga jobb, inga skolor, ingen el, ingenting. Kabul bombarderades kraftigt. Jag minns rädslan i mina föräldrars ögon. Hur ska det gå? Överlever vi natten?

Vi sålde allt vi hade. Sista natten tillbringade vi hos faster. Det var hemskt, alla var så oroliga. Vi hyrde en stor lastbil och packade med mattor och annat man behövde. Kvinnorna hade täckande svarta kläder på sig för att inte väcka uppmärksamhet. Jag satt i mammas famn.

Mamma, jag, min syster och bror kom till Kristinestad 2001 tillsammans med tre andra afghanska familjer. Vi tilldelades vänfamiljer från orten. Mamma köpte en svensk-persisk ordbok. Så försökte vi kommunicera med varandra.

Jag som aldrig gått i lågstadiet började i högstadiet.

Vi fick ljuvliga klasskamrater och lärare, men jag hade aldrig på det sättet kompisar. Vi fick inte så mycket kontakt med andra barn i skolan. Kanske vi delvis inte vågade komma i kontakt med dem. Samtidigt hade jag inte den sociala kompetensen, jag hade ju aldrig gått i skola. Alla andra vet allt, själv är man efter. Vi försökte massor. Det är ju svårt och ingens fel.

Jag och mina syskon läste det mesta med en speciallärare. En gång dök vi upp på en modersmålslektion och läraren sa: nej, kom inte hit, det här är för dem som kan någonting. Läraren kanske inte menade illa, men för en person med dålig självkänsla som jag så kändes det inte bra. Jag tänkte: varför kan inte jag som andra barn?

Vi flyttade till Åbo och jag fortsatte i svensk skola. Där fick vi syskon klara oss utan specialläraren och det var då som vi började lära oss språket på riktigt.

Jag minns första presentationen. Där stod jag framför trettio elever som kunde, och själv kunde jag ingenting. Jag hade just kommit in i det finska samhället. Jag darrade i händer och ben och svettades över hela kroppen. Jag skulle presentera en bok på svenska som jag förstått kanske 25 procent av. Ibland börjar mamma gråta när hon hör allt jag gått igenom, men det finns säkert många andra som också gått igenom samma sak.

Jag gick gymnasiet i Pargas, för att börja om från början. Det blev lite bättre, men jag var fortfarande utanför. Alla där hade vuxit upp tillsammans. I vår kultur varken röker eller dricker en 15-åring. Inte går man heller ut sent på kvällarna. På måndagarna visste jag inte vad de andra eleverna talade om, för jag hade inte varit med. Jag var inte en del av dem. På tvåan drabbades jag av depression. Är man 15 år gammal har man så mycket att gå igenom med sig själv, dessutom hade jag mitt eget bagage.

Men jag bestämde mig för att ta mig igenom det. Jag tänkte på hur svårt andra kan ha det. Hur ska den människan klara sig om jag sitter här och är deprimerad för att jag inte har kompisar? När man tänker på den människan, så orkar man.

Läs också: Soroush Mehrabkhani kom som flykting till Petalax

Det som jag har berättat nu är den officiella historien. Men det finns också en inofficiell historia. Den handlar om pappa. När Unicef öppnade en mottagning i Teheran i Iran dit vi flytt från Kabul fick vi höra att det är lättare för kvinnor och barn att få asyl. Så vi var tvungna att lämna vår pappa i Iran och komma med mamma. Jag vill inte att ni finländare ska tro att vi utnyttjade er, men tänk er in i den situationen. Vad skulle du göra om ditt eget barn inte får mat för dagen?

Vi försökte sedan få hit pappa genom familjeåterförening, men fick avslag tre gånger. Till slut betalade han en smugglare för att ta honom till Finland och han fick slutligen asyl.

Jag fick en dotter 2011 och en son 2014. Sedan jag blev mamma förändrades hela min personlighet. Det var då jag bestämde mig för att sluta bry mig om vad andra tänker om mig. Jag kände att nu är jag en del av det här samhället. Jag är gift, studerar, jobbar och betalar skatt.

Ibland när jag sitter på bussen undrar jag vad kvinnan framför tänker. Tänker hon att jag tar hennes skattepengar?

Hon känner varken mig eller min bakgrund. Om hon vågar säga första ordet så förklarar jag. Efter första barnet var jag mammaledig 10 månader och efter andra 8 månader. Året innan mitt andra barn föddes jobbade jag så mycket att mammaledigheten inte kommer från någons skattepengar.

Läs också: Lan Le-Gävert överlevde tio dygn i en flyktingbåt

Jag bara förstår inte när folk klagar. Jag tar ingenting för givet, det går inte. Då är man körd. Och vem säger att det inte finns jobb? Det är bara att våga söka. Arbetstillfället kommer inte till dig. Jag kan hitta ett jobb på en vecka. Mitt förra jobb hittade jag på två dagar.

Jag vet hur det känns att läsa alla de där kommentarerna på nätet. Sluta. Alla kan inte vara terrorister, tjuvar, extremister. De flyktingar som kommer hit behöver stöd och jag som en del av det här samhället har ansvar för att ta hand om dem. Vi behöver speciellt ta hand om kvinnorna som känner sig som en börda för samhället. Kom ihåg att flyktingarna kommer hit för att jobba och de kommer att betala tillbaka det som vi betalar för dem nu.

Jag förstår sannfinländarna som människor men inte deras ideologi. De har skapat ett fint land, men de är panikslagna för sitt lands framtid. När utlänningar kommer hit är det bra för samhället. Finländarna borde lära sig av dem och deras kultur."

För de här artiklarna inspirerades vi av gruppen Ennen olin pakolainen på Facebook.