Lan Le-Gävert, 30

"Ingen flyr över Medelhavet för sitt höga nöjes skull. Man gör det för att man måste. Många ställer frågan om varför det alltid är män som flyr. Men det var också så man gjorde i Vietnam. Först flydde männen, sedan försökte de få sina familjer i trygghet. För min familj var situationen så desperat att döden på land eller till havs inte hade någon betydelse. Det fanns inte längre några möjligheter.

Jag kommer inte ihåg min egen familjs flyktresa, men jag har hört den berättas många gånger.

Vi betalade en fiskare för platser i hans båt. Att fiska nära stranden det kunde han, men att bege sig ut på öppet hav, det var en annan sak. Han var inte bra på att navigera. Nästan ingen ombord var simkunnig. Jag var den enda babyn och jag grät oavbrutet. Det höll på att driva alla ombord till vansinne. Till slut greppade pappa tag i mig och tryckte mig under havsytan. Alla tystnade i skräck för de trodde att han kastade mig i för att dö. Men det han gjorde var att doppa mig i ett försök att kyla ned mig. Jag var varm och uttorkad av hettan. Efter några dagar tog vattnet slut och vi hade knappt någon mat kvar heller. Flyktingarna ombord på båten kom på att man kan destillera havsvatten genom att hetta upp det i plåtburkar och sedan låta det svalna av. Under resans lopp gick båtmotorn sönder och det uppstod nästan handgemäng när min pappa och farbror krävde att få reparera den. Till slut gick fiskaren med på det. På något sätt lyckades de både reparera motorn och framställa nytt bränsle. Efter tio dagar nådde båten Malaysia och vi flyttades till ett flyktingläger. Jag var en skallig baby då vi kom fram. Huden på huvudet var täckt av soleksem jag fått efter många dagar i den heta båten.

Jag har fått höra att min historia är mycket välkommen och att "ni vietnameser tar finländarna gärna emot, för att ni är så flitiga och ödmjuka, men de andra, dem vill vi inte ha". Det är en förolämpning både mot oss och mot andra. Inom alla folkgrupper finns rötägg. Jag känner också till vietnameser som utnyttjar systemet. Dem skäms vi ögonen ur oss för. Jag vill inte svartmåla vietnameser, utan i stället understryka att det i alla grupper finns de som lyckas. Även om vi asiater ser annorlunda ut, ser vi inte lika annorlunda ut som dem med mörkare hud. Det är orättvist att vi accepteras lättare bara på grund av det.

Vi anlände till Kråkkärret i Åbo år 1987 med den första lasten vietnamesiska båtflyktingar. I slutet av 80-talet var Kråkkärret en av Åbos mest illa beryktade förorter. Där var det billigt att bo och följaktligen fanns där en hög koncentration av fattiga, arbetslösa och alkoholister.

I Kråkkärret möttes vi mest av nyfikenhet. Sociologistuderanden från universitetet kunde ringa på dörren och fråga om de fick komma och se hur vi lever. På den tiden var också skinheads i rörelse i Kråkkärret, fast i mycket mindre skala än på ställen som Reso och Pemar. Där kunde invandrare trakasseras till självmordets brant.

Läs också: Soroush Mehrabkhani kom som flykting till Petalax

I Kråkkärret fanns ungdomsgården och ishallen i samma utrymmen. Det var dit vi vietnamesiska barn gick för att åka skridskor en gång i veckan. I aulan brukade unga skinheads sitta. Det hände att de spottade på oss och rev oss i håret när vi gick förbi. En gång snärtade de till någon av oss i ansiktet också. Vi var kanske sju eller åtta år gamla. De var tonåringar. Min pappa lärde mig två saker: att jag inte är sämre än någon annan och att jag måste ha distans.

Läs också: Sanieh Sedighi lärde sig svenska och övervann depressionen

Jag visade alltså aldrig att jag blev ledsen eller rädd för skinheadsen. När vi själva blev tonåringar blev vi bekanta med de här personerna. Vi talade aldrig om det som inträffat men jag insåg att deras beteende berodde på att de mår dåligt. Att det inte var just mig personligen de avskydde. De tog ut sitt illamående på allt. Och en invandrare som inte kan språket så bra blir då ett lätt byte. Just mig kanske de mobbade mindre, för jag hade lärt mig en god finska."

För de här artiklarna inspirerades vi av gruppen Ennen olin pakolainen på Facebook.