Skärgårdsmuseet på Pentala öppnar våren 2018
Esbo har i många årtionden planerat ett skärgårdsmuseum. Nu är man närmare än någonsin, fiskarhemmanet på Pentala ska vara renoverat om tre år och öppnar då sina dörrar.
Det är lite av Saltkråkan över Pentala i Esbo skärgård. Vågor sköljer över strandklipporna, de röda husen med vita knutar har inte längre lodräta väggar och man förväntar sig nästan att Tjorven ska dyka upp med Båtsman i släptåg på den bastanta bryggan intill strandboden. Men bilden stämmer inte helt, det är för städat och tomt. Här saknas båtar, fiskenät, arbetsredskap och den här dagen också solglittret på havet. På plats finns bara museichef Timo Tuomi och museimästare Konsta Nikkanen.
– Vi har fört bort allt lösöre till fastlandet för att restaurera och arkivera föremålen. Byggnaderna var proppfulla med saker när Esbo stad köpte upp Nyholms fiskehemman år 1988. Allt lösöre förs tillbaka när byggnaderna är renoverade om ett par år, försäkrar Tuomi.
Här på norrsidan av Pentala, helt intill Esbo Segelförenings paviljong Paven, kommer Esbo stadsmuseum att öppna sitt länge efterlängtade skärgårdsmuseum inför sommarsäsongen 2018.
Projektet har pågått länge, redan 1974 köpte Esbo stad de första husen som tillhörde fiskarfamiljen Nyholm. När släktens sista medlem Gurli Nyholm dog skaffade man resten av egendomen.
– Det här stället är på många sätt unikt. Visst finns det skärgårdsmuseer längs hela kusten och i grannländerna runt Östersjön. Men här kan vi presentera hela ensemblen, hemmanet består av tolv byggnader, från den gamla strandboden med sitt halmtak till Gurlis hus som kommer att återställas i det skick som det var när hon levde.
Trafiken från Sökö ut mot havet går över Aisarfjärden och förbi Skärgårdsmuseets fönster på Pentala.
Känslig skärgårdsnatur
Museichefen guidar oss runt längs de splitternya grusvägar som man byggt i sommar. Naturen på Pentala är känslig för slitage och när sjöbussarna börjar stanna här om några år kommer stället att vara tillgängligt också för andra än båtägare.
– Vi har funderat på hur miljön kommer att klara av alla nya besökare och försöker styra dem att gå längs samma stigar. Här ovanför strandklipporna blommar gräsmattan lila av violer under högsommaren, berättar Tuomi.
Öns äldsta byggnad, Fiskarstugan som ligger närmast den brygga där förbindelsebåten kommer att ta iland, är betydligt äldre än vad museifolket först trodde.
– Dendrologiska undersökningar visar att de äldsta stockarna i byggnaden är fällda 1798. Då var stugan mycket mindre, Nyholms har byggt ut den allt efter behov.
Fiskarstugan visade sig vara äldre än museipersonalen först kunde ana, från sent 1700-tal. – Här inne kommer vi att ordna utställningar över hur renoveringsarbetet har gått till. Besökare kan också äta sin matsäck här under regniga dagar, säger Timo Tuomi.
Stugan är redan renoverad, men väggarna är fortfarande sneda, dörrarna skarvade för att fylla hela öppningen och golvet sviktar på sina ställen.
– Vi har fört långa och intensiva diskussioner om hur husen ska renoveras. Ska vi riva mellanväggar som satts upp i ett senare skede? Vilken är den tidsålder vi vill visa upp? Det här blir inte ett museum där dyrbara saker förvaras i glasvitriner, utan vi vill visa upp livet såsom det var i skärgården. Bruksföremålen ska vara i sina rätta miljöer.
Intill den mindre bryggan står Strandboden, som härstammar från 1800-talet. Den har brunnit invändigt i början av 1980-talet och innerväggarna är fortfarande svarta av sot. Så får det förbli, stadsmuseet tänker inte renovera något så att det blir finare än vad det har varit.
– Halmtaket är nytt, det är monterat av estländska proffs. Vi har ett nära samarbete med Estland, speciellt med deras motsvarande projekt Rannarahva muuseum, vår historia är gemensam. Fiskarna på båda sidorna om viken har använt sig av likadana metoder och redskap under många århundraden.
Många olika stugor
Under 1900-talet blev det populärt bland stadsborna att åka ut i skärgården över sommaren. Det här gav fiskarfamiljerna en välkommen inkomstkälla då de hyrde ut sina hem och kunde sälja såväl mjölk och ägg som örter och fisk direkt till sommargästerna.
– Nyholms tog tidigt emot stadsbor från Helsingfors. Sommargästerna var en så viktig inkomstkälla att man började bygga hus uttryckligen för uthyrning. Rosengården, Lilla Villan och Gula Villan har kommit till på det sättet.
Några fiskebåtar finns inte bevarade, de ligger antingen på havets botten eller så har träet vittrat sönder. Stadsmuseet kommer inte heller att aktivt försöka skaffa tidsenliga skärgårdsbåtar, de skulle bli för arbetskrävande att hålla i sjödugligt skick.
När vi går runt på museiområdet och tittar in i det som en gång var en ladugård för två kor får vi äntligen se något av den sakrikedom som museichefen pratat om. Här finns höga staplar med fiskelådor i trä, skidor, sparkstöttingar, bruna medicinflaskor, pulsatortvättmaskiner, mängder av fiskenät och där, längst inne i ett hörn, ligger faktiskt en upp-och-nedvänd roddbåt.
– Invånarna har varit bra på att återanvända allt. Vi har hittat en gammal ladugårdsdörr som använts som en del av innertaket i Fiskarstugan (den får bli kvar där) och på vinden fanns säkert hundra par skor i olika storlekar från olika tidsperioder. Man har sparat allt, för det var brist på råmaterial och då slänger man inte bort något.
Ladugården med plats för två kor har med tiden förvandlats till förvaringsutrymme. Här står hemmanets enda bevarade båt bland skidor, kälkar, ankare och två pulsatortvättmaskiner.
Bakom ladugården gömmer sig ytterligare ett hus, en bastu. Den står på ett i finländska förhållanden ovanligt ställe, av alla byggnader är bastun längst borta från stranden.
– Här har det gått en klar kulturell gräns. På svenskt håll har bastun inte bara använts som tvättställe, man har troligtvis torkat humle och kött där. Nyholms har knappast eldat bastu här varje veckoslut för det traditionella lördagsbadet, misstänker Tuomi.