Efter självmordet kommer frågorna och skammen
Varje vecka tar i medeltal 17 finländare sitt liv. Siffran är högre i Finland än i de övriga nordiska länderna. Därför kräver bland annat Föreningen för mental hälsa nu ett åtgärdsprogram för att minska självmorden. Samtidigt behöver de efterlevande både akut krishjälp och kamratstöd.
Daniela och hennes tonåriga dotter fick beskedet om självmordet fredagen innan skolan skulle börja i fjol höstas. Dotterns far hade tagit sitt liv.
– Vi skildes redan när flickan var liten, men under alla dessa år har hon varit sin pappas ögonsten och älskat honom. Jag och han var goda vänner hela tiden, säger Daniela, som kände till de återkommande och allt svårare depressionerna hos sin före detta make.
- År 2013 begick 887 finländare självmord. För varje självmord beräknar myndigheterna dessutom att det görs ytterligare 10–20 försök.
- I dag firas den internationella suicidpreventiva dagen. I Finland drar cykelmarscher genom Helsingfors, Tammerfors, Uleåborg, Nyslott och Rovaniemi för att påminna om vikten av förebyggande arbete.
- I Helsingfors arrangeras cykelmarschen av Föreningen för mental hälsa i Finland tillsammans med bland annat Sorgbandet, föreningen som erbjuder kamratstöd för de efterlevande både genom gruppsamtal, diskussionsforum på nätet och jourtelefon (på finska).
- Cykelmarschen i Helsingfors startar klockan 10.00 från Lappviken och åker längs Banan mot Medborgartorget, där ett förslag till ett nationellt självmordspreventivt program överlämnas till en representant för Social- och hälsovårdsministeriet. I programmet räknas konkreta preventiva åtgärder upp: stöd till dem som försökt ta sitt liv en gång, bättre vård vid alkoholproblem och depression, stöd och hjälp vid svår fysisk sjukdom och livskriser samt åtgärder för att minska unga mäns risk att bli utslagna.
– Jag vet nu att han hade planer på att lämna allt redan tidigare och att han skrev ett avskedsbrev som han aldrig gav mig medan vi levde tillsammans, säger hon och beskriver vardagen med en baby och en deprimerad make, som hölls på benen tack vare sin hustrus närvaro, rutiner och uppmuntran.
Frågorna snurrar
I fjol på våren förstod Danielas före detta make själv hur dåligt han mådde och sökte hjälp.
– Under tiden han var intagen på sjukhus hälsade vi på en gång. Han tog på något vis avstånd från vår dotter och jag ville skydda henne, inte tvinga en ung flicka att bära oron över en vuxen – som jag ändå hade tänkt att skulle bli frisk.
Beslutet att beskydda hänger ihop med frågorna som plågat efteråt.
– Hade han överlevt om jag inte hade skyddat barnet? Hade han beslutat annorlunda om han haft henne för ögonen?
I slutet av sommaren åkte Danielas förra make hem från sjukhuset.
– Till en tom och tyst lägenhet, något som aldrig är bra för den som varit så deprimerad som han, säger Daniela.
Där en satte punkt, började resten av livet för dem som blev kvar. Bland de frågor som ansatt Daniela efteråt finns den om hur vården kunde ha sett ut.
– Varför bad jag aldrig om ett vårdmöte där släkt och vänner kunde ha tilldelats stöduppgifter? En person i det här skicket får aldrig lämnas ensam. Jag hörde ju honom säga att han inte längre känner något. Han hade helt enkelt gett upp.
Krishjälp hemma
Dagen då beskedet om självmordet kom gick både mor och dotter i chock.
– Tanken att det kan hända hade ju funnits, men nu tänkte jag bara att det inte kan vara sant.
Daniela och hennes dotter fick krishjälp med en gång. Kommunens krisarbetare kom hem till familjen de två första dagarna. Den tredje ringde de upp.
– För mig var min dotters sorg oändligt plågsam att se. Jag kommer aldrig att glömma hennes chockade skrik när hon fick höra vad som hänt. Själv hade jag redan ett stabilt nytt förhållande att luta mig mot, men flickan har varit sin fars enda barn och de var viktiga för varandra. Hon grät och räknade upp alla saker hennes far aldrig skulle få se henne vara med om.
Efter ett dygns vakande och en dos lugnande medel däckade Daniela. Hennes nuvarande make tog över och vakade med det otröstliga barnet.
– Vi ordinerades sömnpiller och lugnande och det behövde vi. Medicineringen tillät åtminstone mig att sova.
"Ni klarar det"
De två veckorna till begravningen sov mor och dotter sedan i samma säng, nära varandra, och mitt i den perioden kom också dagen när de åkte till sjukhuset för att ta avsked.
– Det var hemskt, men vi klarade också det.
Daniela säger att det som burit henne under hela året är en krisarbetares ord under de första smärtsamma dagarna.
– Hon sa att hon ser på oss att vi kommer att klara det här. Genast i början tar man inte in så mycket av vad som sägs. Det man behöver är empatiska lyssnare som tar sig tid att stanna kvar hos en. De behöver inte säga mer än just korta positivt laddade meningar.
Fotografierna av flickans far är undanstädade.
– Bilder av honom plågar flickan och vi pratar inte om honom. Just nu löper vardagen och min dotter har haft stor hjälp av en privat terapi med djur, en terapi hon gått i varannan vecka hela året och som fortsätter med lite färre besök nu. I något skede tänkte jag på att skapa rutiner, gå med henne till graven till pappas födelsedag och jul, men så har jag tänkt att hon inte blir bättre av att umgås med en gravsten. Pappa har hon i hjärtat.
För Daniela själv har sorgen ibland tagit oväntade vägar.
– Arga och cyniska tankar har kommit och gått. Jag märker att jag har börjat betrakta världen genom självmordsglasögon. Klagar någon på något har jag lust att jämföra och vara ironisk. Jaså, spritproblem? Ja, men min dotters far tog sitt liv! I sin egen sorg plöjer man igenom tankar som helt enkelt inte tål dagsljus. Därför förstår jag att anhöriga är i riskzonen efter ett självmord. Jag har sett hur mörkt det kan bli i världen. Sorgen förminskar allt annats betydelse, men det är inte friska och rediga tankar man har då.
Respekt
Dotterns skola får beröm. Där fanns beredskapen att ställa upp, men på Danielas begäran informerades dotterns klasskompisar om dödsfallet, om att klasskamraten får hjälp, om att hon inte vill tala om saken och om att hon är fri att komma och gå som hon vill.
Själv har Daniela haft hjälp av kolleger och make. De har lyssnat.
– Jag hade haft nytta av kamratstöd redan i fjol, men då fanns ingen grupp. Nu ska jag gå med i en som föreningen Sorgbandet ordnar. Jag tror kamratstöd är oslagbart för att bearbeta de där känslorna av skam, skuld och smärta som finns. Skammen är svår. Den hänger ihop med att ett självmord är en så förfärligt ful, hemsk och onaturlig handling. På något plan är det ett fullständigt misslyckande, även om jag förstår att det var depressionen som drev honom. Det här är mitt livs största tragedi.
Orsaken till att dottern inte vill tala om självmordet med andra än sina närmaste är också skamrelaterat.
– Hon säger att de som inte känner oss skulle betrakta hennes pappa som fullkomligt galen, en som kanske också skadat andra. Ingendera av oss tänker så. Min dotter anser sig ha haft en omhändertagande och älskande pappa, som bara inte klarade sin depression. Så är det också för mig.
Personerna i texten är anonymiserade av hänsyn till dotterns ålder och hennes rädsla för att pappan ska stämplas.