Pyrenéerna är vandrarens Spanien
Spanien är inte bara soliga stränder och tapasbarer. Det är vilt också. Packa med kängorna för några dagars vandring i spanska Pyrenéerna!
Den lilla bergsstaden Torla har omkring 400 invånare och marknadsför sig själv som "porten till Pyrenéerna". Dess modernaste hus sägs vara från 1700-talet. Färgstarka blomlådor pryder gråbruna stenväggar och ingen skulle bli förvånad om det på de smala gränderna dök upp några riddare till häst.
- Resa dit: Flyg till Barcelona. Vidare med buss från Estació de Sants. Tidtabeller, priser: www.alosa.es. Eller hyr bil.
- Bo och äta: En del berghyttor har en egen hemsida, andra endast telefon. Vanligaste paketet är middag, övernattning och frukost för omkring 55 euro per person. Endast kontant gäller på de flesta hyttor.
- Vandringsleder: Det finns över tusen kilometer vandringsleder. Långlederna GR10 och GR11 sträcker sig längs hela bergskedjan, men man kan självklart välja valda delar. Läs på innan, för på sina håll är det långt mellan hyttorna och om man vill göra annat än dagsturer behöver rutten planeras i förväg.
- Säsong: Augusti och september är högsäsong men även i juni och juli är hyttorna ofta fullbelagda – förboka! Beroende på vintern kan snön ligga kvar in i juli. Då behövs stegjärn och erfarenhet.
- Kartor: Relevanta vandringskartor beställer man enklast på nätet.
- Guide: Trekking in the Pyrenees av Douglas Stratfield-James.
Stämningen är lite sömnig, doften av ladugård är påtaglig och utbudet av matvaror i de två små snabbköpen förefaller mycket begränsat. Mängden och variationen i de betydligt fler butikerna med friluftsprylar imponerar desto mer. I fonden vakar lodräta bergväggar, nära men ändå oåtkomliga. Torla är lite mystiskt.
I stadens utkant ligger en rejäl campingplats och en bussparkering i stormarknadsformat, redo att ta emot sensommarens många besökare. I slutet av juni är de dock precis som stadens kullerstensgator påtagligt folktomma.
Äldsta nationalparken
Ordesa Monte Perdido nationalpark ligger ganska precis mitt i spanska Pyrenéerna. En kort taxiresa från Torla börjar vildmarken med en välmarkerad stig in i en vacker bokskog. Helt nära hörs ljudet av ett brusande vattenfall.
Ordesa är Spaniens äldsta nationalpark med över nittio år på nacken och dessutom utnämnd till Världsarv av UNESCO.
Hit vallfärdar varje år drygt en halv miljon mer eller mindre vana vandrare. Inom parken finns flera vandringsleder och några väl spridda bergshyttor där man kan äta middag och övernatta. Med en ryggsäck utan tält, sovsäck och kök är det inte tungt att gå, trots att leden smygstiger några höjdmeter i taget.
Plötsligt pinglar en koskälla någonstans i närheten. Leden har omärkligt förvandlats till en stenlagd väg på botten av dalgången. Ett gäng fågelskådare med guide har slagit sig ned i gräset för lunchpicknick. Längre fram på stigen möter en familj med små barn i både bärstol och vagn. Vi är ute på expedition i en trakt som sannerligen är hisnande, men omgivningen beter sig som om detta vore en söndagspromenad i parken!
En man med isyxa och stegjärn utanpå ryggsäcken hälsar vänligt och nyanserar bilden av söndagspromenad något. Att många besökare nöjer sig med en vacker dagstur nere på botten av Ordesadalen är tydligt, men för den som söker längre och brantare turer finns här mycket att välja på.
Lammgamar och murmeldjur
Bergshyttan Goriz ligger på 2 200 meters höjd och är omgiven av blommande alpängar och berg där snön ligger kvar i fläckar. Hit kommer man, utan barnvagn, längs en smal och brant stig som går i sicksack uppför berget. Om man bortser från lammgamarna som majestätiskt vingseglar i skyn, och murmeldjuret som nyfiket betraktar oss från sitt gömsle bland några stora stenblock, påminner Pyrenéerna just här faktiskt lite om den nordiska fjällvärlden sent om våren.
Starka berättelser
Gästerna på Goriz är en skön samling vandrare i olika åldrar, som i eftermiddagssolen unnar sig en kall öl eller läsk i gräset utanför hyttan. Trötta fötter som släppts ut ur sina kängor får vila i knallrosa plasttofflor som lånas ut till alla besökare, ett avväpnande inslag bland svettiga strumpor och underställ som fladdrande hänger på tork i vinden. Goriz är en mötesplats för spännande berättelser om stora upplevelser.
Meterdjup snö! Ganska brant. Otroligt vacker dalgång!
Det gäller att komma iväg innan soluppgången och att ha stegjärn för att få fäste, frampå dagen blir snön som sorbet.
Goda råd byter ägare, rutter ändras och planer finslipas. När middagen, fyrarätters, serveras i två sittningar klockan 19.00 och 20.00 är stämningen påtagligt uppsluppen och det talas varmt och högljutt mellan borden. Någon plockar fram en gitarr och ingen har längre en tanke på att mobilerna för länge sedan förlorat sin täckning.
I snarkofagen
Vi döper sovsalen till snarkofagen.Tio madrasser ligger tätt intill varandra i tre våningar, där 30 personer av båda könen prasslar, fnissar, fiser, hostar, snusar och snarkar. Man har ju sovit bättre. Men det är ändå rätt mysigt.
Följande morgon konstaterar vi besviket att frukosten inte håller samma höga kvalité som middagen. Söta muffins i trist plastförpackning, mjölk med corn flakes och torra korvbröd med sylt är vad som bjuds. Att göra lunchmackor är inte att tänka på och vi är tacksamma över våra medhavda ölkorvar och Varma koppen.
Naturen är desto mer tilltalande. Snöklädda Monte Perdido, 3 352 meter, vakar i fonden. Leden ringlar över snöfält och gröna ängar, genom barrskog och över knaggliga stenpartier. Det är kargt och lummigt om vartannat och det doftar timjan. Små naturliga pooler med klart vatten ser inbjudande ut, men är förstås isande kalla.
Nio personers by
Pyrenéerna är vilt, men det är befolkat också. Nerin är en liten samling grova stenhus, belägen ovanför en dal som ser ut som sinnebilden av en ståtlig bergstrakt. Nio personer sägs bo i Nerin året om. Vintertid finns flera längdskidspår i trakten, vilket är den främsta anledningen till att Nerin överlevt som beboelig by.
Det känns inte som om tiden stått stilla här, snarare som att den aldrig riktigt funnits. Här finns ett par små pensionat, och ett för omgivningarna orimligt stort hotell. Varje besökare sticker ut, men det är samtidigt ingenting som de få invånarna gör någon större affär av.
Gränderna mellan husen ligger märkligt öde i eftermiddagssolens skarpa skuggor, och atmosfären är pittoresk och brutal på samma gång. Precis som landskapet är uppe i bergen, idylliskt och storslaget vackert.