Ett hopp tillbaka till 70-talet

Förut fanns de överallt i centrum, specialbutikerna. De som sålde mjölk och de som sålde bröd, de som sålde kläder och de som sålde järnvaror. Men tiderna har förändrats, säger Liisa Heinonen som förestått Elintarvike Heinonen alltsedan hon grundade butiken 1974.

– Förut fanns här på Museigatan köttbutiker och klädbutiker, tre banker och ett apotek. Nu för tiden är det mycket tystare. Kundklientelet har också förändrats mycket: tidigare var största delen av mina kunder äldre människor, nu har de flyttat eller gått bort. De yngre handlar oftare i större butiker.

Trots att Heinonen målar upp en aningen sorglig bild av småbutikernas vardag går dörren i ett. Eller egentligen går den inte alls för den är öppen när vädret tillåter. En kvinna lämnar sin barnvagn utanför och kommer snabbt in för att köpa persikor.

– Persikorna i fönstret såg så goda ut att jag bara måste köpa dem. Det är en så söt liten butik, så annorlunda, säger kvinnan och skyndar ut.

– Har ni hundmat? frågar följande kund. Tyvärr, leverlåda finns, men det passar inte för kvinnan som rastar en bekants hund.

Den tredje kunden köper en kvällstidning.

– De här butikerna börjar vara sällsynta. Bra att ni skriver om dem. Liisa, hon är så human, så vänlig. Man kommer väldigt gärna hit.

Helsingforsbo i 50 år

Liisa Heinonen är född i Sammatti men flyttade till storstaden i början av 1960-talet. Först jobbade hon som barnflicka, sedan i boktryckarbranschen. 1974 bestämde hon sig för att byta inriktning och bli butiksägare. Elintarvike Heinonen föddes.

– Fast det står fel i skyltfönstret. Där står Elintarvikeliike Heinonen men det heter egentligen Elintarvike Heinonen. Men jag har inte förmått mig att ändra på det.

– Tidigare hade jag alltid tänkt att det vore ljuvligt att ha ett riktigt yrke och inte vara butiksförsäljare. Men det har bara varit roligt. Man träffar trevliga människor.

Hyllorna i Heinonens lilla matbutik dignar av olika färggranna paket. Här finns lite av det mesta: frukt, torkad frukt, grönsaker, nötter, honung, gryn, kemikalier, karameller, choklad, te, kaffe, kakao, flingor, konserver. Allt snyggt uppradat på hyllor. På den gamla kassadisken står en röd, fin, gammal våg med texten Peltiteos Oy Helsinki.

Vad kan man inte köpa här?

– Jag har inte kött och fisk. Har inte plats för dem. Och inte kan man ju sälja kött och fisk i förpackningar, de måste vara i lösvikt!

Liisa Heinonen berättar att butiken har en del stamkunder som bor eller jobbar i trakten. En av dem, Pia Stoor, kommer på jordgubbs- och kvarkinköp.

– Visste du att Merete Mazzarella nämner den här butiken i en av sina böcker? Liisa är ganska känd, säger Stoor och lägger till två Kermalehmä-karameller bland inköpen.

– De här är helt fantastiska, pröva dem!

Mera nöjda kunder

Vi talar om kvartersbutiker i allmänhet och samtalet glider in på Avikaisen leipomo på Torkelsbacken.

– Har du varit där? Alldeles underbart ställe. Dit går jag ofta, hon är så positiv, säger Heinonen om den 88-åriga Elvi Avikainen som sin respektabla ålder till trots leder det lilla bageriet.

Heinonen berättar om hur tufft det är att ha en liten butik i livsmedelsbranschen. Redan 6–7-tiden på morgonen drar hon i väg till partitorget på inköp, sedan till butiken i Tölö och hem brukar hon komma 20–21-tiden på kvällen. Trots att hyrorna är höga säger hon att det går runt ekonomiskt, bara man inte slösar.

– Allt går som kommer in. Men jag behöver inte gå hungrig.

Igen kommer det kunder, den här gången två unga tjejer. Tilda Tiljander och Marjut Mulari ska gunga i en närbelägen park och förser sig med varsin glass.

– Det ser så trevligt ut här. Ingenstans läggs matvaror fram så lockande som här. Dessutom sponsorerar vi gärna småföretagare.

Liisa Heinonen har inga direkta planer på att lägga av med verksamheten men visst har hon funderat på framtiden och insett att den dagen kommer då hon inte orkar dra lasset.

– Jag hoppas att någon köper upp butiken i något skede. Så att man inte skulle behöva frakta allt till sophögen. Jag vill inte bli bortburen härifrån, säger Heinonen med ett illmarigt smil.

En timme går snabbt i Elintar­vike Heinonen. Innan jag går drar jag mitt lilla strå till stacken: köper tandpasta och – som jag lovade Pia Stoor – en läcker gräddko-karamell.