Konservatorn med hela världen som arbetsfält
– Laos, säger Eirik Granqvist. Möjligen blir Laos nästa projekt. Till franskspråkiga Afrika far vi åtminstone inte. Hustrun Danielle Granqvist håller med, trots att hon är fransyska. Eirik Granqvist är den ettrige konservatorn som aldrig gått i pension. Nu har han inte bara ett museum som arbetsplats, utan hela världen.
BONÄS, NYKARLEBY Det hela började med ett skämt på en konferens på det arktiska museet Nanoq i Jakobstad 2005.
– Jag skojade med två trevliga kinesiska delegater, två damer, och sade att om ni behöver en konservator som lär ut modern teknik, kontakta mig, berättar Eirik Granqvist.
Eirik som då var nyvald medlem i naturhistoriska kommittén vid internationella museirådet, ICOM, hade blivit ombedd att ordna konferensen och tillhörande årsmöte.
- Nationalitet: Finländsk, fransk.
- Familj: Franskfödda hustrun Danielle, två vuxna barn.
- Talar och skriver: Svenska, tyska, engelska, franska, norska och finska.
- Bor: Hus i Borgå, sommarstuga utan el eller vatten vid havet i Bonäs, Nykarleby.
- Utbildning: Naturhistorisk museikonservatorsexamen i Bremen 1964. Däremellan studier i fågeltaxidermi, naturhistorisk museiteknik, taxidermi, dermoplastik, dioramakonstruktion, bildhuggeri.
- Yrkeskarriär: Musée des Sciences Naturelles i Orléans, Zoologisk museum i Bergen, Helsingfors universitets zoologiska museum, skapade museet Préhistorama i Frankrike som överlämnades till regionförvaltningen.
- Uppdrag: Aktiv medlem av ICOM Nathist, har representerat Unesco vid ICOM Afrikas kongress i Niger.
- Projekt: Har bland annat konserverat en 36 000 år gammal stäppbison för Alaska University, rekonstruerat ”Madame Pataud” efter 22 000 år gammalt skelett för Musée de l’Abri Pataud i Dordogne.
- Undervisat: Museipersonal från de afrikanska länderna i samband med ICOM Rom i Italien, naturhistorisk museiteknik i Dalian och Shanghai, skapat en konservatorsskola vid Shanghai Science and Technology Museum, undervisat kinesiska studerande vid Naturhistoriska museet i Chongqing, inkallad av National Science Museum of Thailand för att skapa en konservatorskola.
- Utmärkelser: Hedersmedlemskap i en rad museer och internationella organisationer. Dioramahallen i museet i Orléans är döpt till Salle Eirik Granqvist, tre gånger dekorerad av franska staten, dekorerad i Italien, utnämnd till ”profet i egen stad” i Jakobstad. Professor på livstid vid Shanghai Science and Technology Museum.
- Böcker i urval: Botswanassa metsästämässä 1980 (om insamlingsexpeditionerna till Kalahari och Okawango 1973, Transvaal 1975), Nos Ancêtres 1989 (om människans evolution), Äventyret Människan 2009 (populärvetenskapligt om livets och människans evolution), My Zoological Museum – Eläinmuseoni - Mitt Zoologiska Museum 2012 (om byggandet av de numera nermonterade dioramorna vid Zoologiska museet i Helsingfors).
- Otaliga vetenskapliga artiklar och debattartiklar i dagspressen. Skribent för China Nature & Science Review, ordinarie utländsk redaktör för nygrundade kinesiska facktidskriften Science, Education and Museums.
– En dryg vecka i skogen i Fäboda, säger han belåtet. Inte i en storstad, för en gångs skull.
Följande år på hösten kom en förfrågan från Kina. Eirik och hustrun Danielle reste till Dalian (före detta Port Arthur) och Shanghai, han skulle hålla kurser i bägge städerna. Den första "lilla" kursen i Dalian visade sig ha 78 deltagare.
– Jag visste ingenting om Kina. Jag var fylld av alla de vanliga fördomarna. Det som mötte oss gjorde mig helt chockad, det var ett helt annat Kina.
Danielle håller med, det var en fantastisk upplevelse.
– Däremot visste jag att Kina höll på att begå en dundertabbe med sina naturhistoriska museer, fortsätter Eirik. Visst var de ålderdomliga, visst hade de halkat efter i utvecklingen. Men att avskaffa dem, som planerna då var, och ersätta dem med naturhistoriska sektioner i olika Science Centres: nej tack!
– ICOM hade bett mig försöka få kontakt med den högsta potentaten med ansvar för de naturhistoriska museerna. Uppdraget var att försöka tala förnuft med kineserna, få dem att ändra sig. Det är ett så stort land, naturen är så rik, det behövs ordentliga naturhistoriska museer. Rådet bad mig uppbåda all den diplomati jag har.
Diplomati, säger mannen som vi känner som en ettrig och rättfram debattör i skarv-, varg- och klimatfrågor.
Det visade sig att museerna löd under kulturministern, och han bjöd Eirik på middag med 32 rätter. Artigheten förutsätter att man smakar på alla, men det räcker med att ta lite.
– Det var en trevlig man, direkt sympatisk, säger Eirik. Han var på gott humör, och vi samtalade med tolkning mellan engelska och kinesiska. Sedan frågade han om jag talade ryska.
– Nä, sa jag på världens uslaste ryska, men jag svälter inte ihjäl. Kvällen fortsatte på ryska.
Det kom nya museidirektiv redan följande dag. Och på den vägen är det.
I Chongqing byggs som bäst ett naturhistoriskt museum med ofattbara 1,9 hektar utställningsyta, i Shanghai har ett nytt naturhistoriskt museum öppnat. Allt går snabbt och Eirik gläder sig över att han utbildat de människor som skall fylla museerna med innehåll.
Ett annorlunda Kina
Som avslutning på sin första vistelse, och med huset i Borgå köpt och betalt, bestämde sig Eirik och Danielle att sätta sprätt på de sista pengarna från försäljningen av anläggningarna i Frankrike. De reste runt i Kina, Tibet, Mongoliet. De hittade ett välkomnande land, långt ifrån nyhetsrapporteringens konflikter och elände.
– Vi upplevde att livet var väldigt fritt, säger Eirik och Danielle. Vi skulle snarast definiera Kinas system som nordisk socialdemokrati. Vi har umgåtts med alla sorters människor, fattiga och rika. Man ska bara komma ihåg att visa kameran, kolla att folk vill vara på bild. Då är de flesta glatt med, till och med militärer! Men om man försöker ta bilder i smyg, då upplever de att det är något lurt.
De skulle komma att tillbringa först sex månader, sedan åtta till, i Shanghai och ytterligare sex månader i Chongqing. Under den andra vistelsen i Shanghai uppvaktades Eirik av en delegation på nio personer från Bangkok, som ville övertala honom. Han lovade.
Förr fanns ingenting i Bangkok. Nu fyller deras naturhistoriska museum 10 år. Ja, på den vägen är det, där också.
För en utomstående ser det ut som om Eirik Granqvist skulle ha lyckats pressa in flera arbetsliv i sitt liv: utexaminerad i Bremen, jobb på museer i Orléans, Bergen, Helsingfors, har byggt det egna museet Préhistorama i Bidon, Ardeche, förestått Naturhistoriska museet i Borgå, genomfört projekt från Alaska (berättelsen om den berömda köttsoppan på nackkött från en istida bisonkalv finns för resten i Nanoqs 20-årsjubileumsskrift från 2007) till Sibirien, undervisat i Frankrike, Kina, Thailand, Afrika.
– Hittills har jag betraktat dioramorna i Zoologiska museet i Helsingfors som mitt livsverk. Att de monterades ner 2005 med hänvisning till att byggnaden grundligt skulle renoveras har jag inte kunnat smälta. Nedmonteringen leddes dessutom av en av mina forna elever.
När han klagade över detta för Alain Godonou, en annan tidigare elev och assistent från tiden i Frankrike, sade denne "Men Eirik, ditt livsverk finns i Kina och Thailand. Det är där det kommer att leva vidare".
Alain Godonou är i dag chef för Unescos avdelning för kulturarv och museisektorn lyder därför under honom.
Laos nästa?
– Det är i Thailand som Eiriks undervisning och arbete kommer att leva vidare, det är jag övertygad om, säger Danielle. Kursdeltagarna var otroligt intresserade, de antecknade, videofilmade, tog till sig. På kort tid hade de sammanställt en lärobok med grunderna i taxidermi med bilder och konkreta instruktioner.
Men Alain Godonou var ännu inte klar med sina önskemål och sade till Eirik: "Du måste ännu offra några månader av ditt liv för franskspråkiga Afrika. Undervisa, ge kurser."
– Vet du, det orkar jag inte, säger Eirik där han sitter i stugan i Bonäs. Jag har jobbat i Niger och jag känner till franskspråkiga Afrika, med allt vad det innebär av problem och korruption. Jag är för gammal för den striden.
Han erkänner att han ännu inte svarat sin gamla elev.
– Det finns thai jag utbildat som skulle kunna göra det jobbet. Knuten är förstås att de inte talar franska. Laos däremot, det skulle vi båda kunna tänka oss. Där är lugnt och behagligt.
Under vistelsen i Bangkok, där tre laotier deltog i hans kurs, blev han uppvaktad av en delegation från Laos.
– Jag sa till dem att jag är 71 år. Nu vill jag hem och vila. Ni får återkomma under vintern.
Frestelsen är stor. Laos har inget naturhistoriskt museum, men det skall byggas upp ett och det behövs utbildat folk.
Hur är det nu med skrönan som berättas i bekantskapskretsen om att du som ung tog din motorcykel och körde ner genom Frankrike och då träffade Danielle?
– Jo, jag körde ner och motorcykeln pajade i hennes trakter.
– Men vi visste om varandra från tidigare, förtydligar Danielle. Vi hade skrivit till varandra i två års tid.
På den vägen är det.