Den långa resans mål
Två skolklasser – ungefär så många ensamkommande flyktingbarn anländer bara till Malmö varje dag. Sverige är det land i EU som tar emot flest minderåriga asylsökande och på kort tid har ökningen varit kraftig.
Malmö
Han kommer in i kanslirummet och tittar på tavlan. Under vart och ett av de trettiofem namnen står rumsnummer, ankomstdatum, kön – och för en del också den kommun som Migrationsverket har bestämt är nästa etapp på resan i det nya landet.
Men nej, i hans ruta står fortfarande ingen ort. Han går ut utan ett ord.
– Han undrar varför han inte kommer vidare. Han mår inte alls bra, säger Tina Rosén.
Hon är föreståndare på Aleris transitboende för ensamkommande barn och unga i stadsdelen Rosengård i Malmö. Här får de en säng, mat, en tandborste och en första kontakt med en vuxen i Sverige.
Vistelsen ska vara kort, bara några dagar, men så är inte fallet i staden som fyrtio minderåriga nu anländer till per dag. Tonårspojken har väntat i över tio dagar på besked om var han ska få ett mer långvarigt boende i väntan på att hans asylansökan behandlas.
Största mottagarlandet
Sedan länge tar Sverige emot flest minderåriga i hela EU. Men nu handlar det om en plötslig kraftig ökning som beror på att allt fler är på flykt i världen.
Migrationsverkets prognos för i år har varit att 8 000 ensamkommande barn tar sig till Sverige, men den uppdaterades nyligen till 12 000. Skolstartsveckan kom nästan sjuhundra barn, och nära hälften av dem över Öresundsbron till just Malmö.
Som socialborgarrådet Carina Nilsson i Malmö säger: Antalet per dag är nu detsamma som det tidigare varit per vecka.
– Vi har ett ganska katastrofalt läge, säger hon.
Under två veckor har staden behövt anställa sjuttio personer och omplacerat folk. Sex nya akutboenden har öppnats.
Krishantering
På transitboendet i Rosengård återspeglar sig pressen delvis på praktiska saker. Rummen för sex personer rymmer nu tio. Ansvarige chefen Torbjörn Wiik får köpa in betydligt mer mat, tandkräm och ombyten än tidigare – de flesta har inget alls med sig när de anländer. Mer personal behövs också, bara för att skjutsa barnen och ungdomarna för registrering och till läkare.
Men så är det de djupare följderna av att Migrationsverket släpar efter i att placera barnen i kommuner runtom i Sverige, effekter som kan drabba dem på djupet.
– Här är det en bemanning och en organisation som är inriktad på att man ska landa, få tak över huvudet och komma vidare, säger Tina Rosén.
– När adrenalinet sjunker kan minnen och tankar poppa upp. Då behövs ett helt annat kunnande, både tiden och färdigheten. Om det lättar här måste de ta om allt igen och det är inte gynnsamt i krishantering.
Det finns de som är traumatiserade, andra kan ha upplevt tortyr, en del har ett akut skyddsbehov.
Fler registreringsorter?
Samma dag som vi besöker Malmö är också migrationsministern här, efter att politiker och tjänstemän har slagit larm om läget.
– Våra politiker på nationell nivå eller Migrationsverket måste avlasta Malmö i ankomstdelen så att barnen kommer vidare till anvisningskommunerna, säger förvaltningsdirektör Annelie Larsson.
Carina Nilsson betonar att staden gör allt för att situationen inte ska gå ut över barnen, men menar att det är orimligt att en kommun ska ta ett så stort ansvar. Malmö är en av tio så kallade ankomstkommuner, eftersom Migrationsverket finns i staden.
– Eftersom barnen lämnas i Malmö måste de registreras här. I och med att de har åkt halva världen runt kunde man kanske tänka sig att de kan åka vidare och registreras på den orten.
Också Migrationsverket har kallat till ett krismöte, generaldirektör Anders Danielsson säger till Svenska Dagbladet att det nu behövs snabba beslut.
Som första åtgärd har verket satt in personal som registrerar asylsökande också under helgerna. De som ska ordna med platser i kommunerna jobbar däremot enbart under vardagarna och det leder till att veckoslutet blir en flaskhals på transitboendena.
– Man skulle kanske önska att de hade agerat lite mer, säger Tina Rosén.
Påtaglig ensamhet
En pojke tittar tecknade Tom & Jerry-filmer på Youtube. Några tjejer lackar naglarna, någon sover, andra spelar tv-spel. En flicka i tonåren sitter tyst och snurrar på ett äpple. Runt, runt.
Det är lite trångt men annars märks rusningen inte av, det vinnlägger sig personalen på Rosengårdsboendet om.
– Du ska få information i dag, säger Tina Rosén till en pojke och trycker honom till sig.
Till en annan letar hon fram kläder i storlek 150, lämpliga för en 10-åring.
Barnens resrutter varierar.
Av dem som har kommit via Grekland och Turkiet har många enligt Rosén splittrats från sina familjer när de har placerats i olika båtar. I andra fall kan familjen ha valt ut ett barn att skicka i väg.
– Kan man rädda ett barn är det bättre än inget, tänker man.
På boendet får den som vill låna en telefon för att ringa anhöriga och många har också egna mobiltelefoner. Senast i det skedet blir ensamheten påtaglig för dem som inte har någon att kontakta.
Ny boendeform
Rosén får ett samtal från en kommun som ska ta emot ett av barnen. Den ligger sexhundra kilometer bort och hon frågar om den unga får ta flyg i stället för tåg, för att minska risken för att något går fel under färden.
Också i kommunerna kräver situationen en hel del arrangemang. Barnen ska bo i antingen familjehem eller så kallat HVB-hem, hem för vård och boende, och alla har rätt till en god man, vårdnadshavare. I drygt ett år har Sverige haft en lag om tvångsanvisning, för att alla kommuner faktiskt ska ta emot barn.
Migrationsminister Morgan Johansson har tidigare sagt att Migrationsverket och kommunerna måste sköta den akuta situationen sinsemellan, men på plats i Malmö utlovar han åtgärder på lite länge sikt: mer pengar till kommunerna i nästa års budget och så en ny boendeform, stödboenden, som inte är en lika tung och dyr boendeform som de som nu finns. En del av dem kunde vara statliga.
Se drivkraften
Varför kommer då så många minderåriga till just Sverige? Helena Carlestam, omvärldsanalytiker på Migrationsverket, säger att Sverige uppfattas som ett land med en trygg lagstiftning och möjlighet till socialt stöd och skolgång.
Barnombudsmannen Fredrik Malmberg menar att det för de flesta barn är "ohyggligt mycket bättre att vara i trygghet än i krig och konflikt" men pekar också på brister i mottagandet i Sverige – många av dem har han påtalat i flera år.
Ett stort problem är att fem–tio procent av alla ensamkommande helt enkelt försvinner. Det handlar också om boenden som varit dåligt anpassade för barnen – det har rapporterats om hem med stora missförhållanden och sådana som saknat tillstånd – och barn som tvingats flytta runt.
Enligt Malmberg handlar ändå debatten alltför ofta om enbart kostnader. Många av barnen är ivriga i att komma i gång och har en stark drivkraft, men för samhället kan det bli en missad chans om de inte ges tillfälle till det.
– I grunden handlar det om att se möjligheterna med barnen.
Den tanken får stöd också i forskningen. Eskil Wadensjö, professor vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet, har kommit till att det har gått bättre för de ensamkommande barnen både på arbetsmarknaden och hälsomässigt än vad han trodde före han inledde sin kartläggning av nästan 10 000 barn och unga.
Det facto har fler pojkar som kommit ensamma fått jobb senare än pojkar som kommit med sina föräldrar. För flickorna har det däremot gått sämre och de har oftare psykiatriska problem.
I Rosengård har lunchen höjt energinivåerna och personalen planerar program för eftermiddagen. Kanske blir det fotboll, eller en tur till stranden, museet.
– De behöver den distraktionen, säger Tina Rosén.