Ovissheten om familjens öde tyngst att bära
– De kommer, ni träffas i Sverige, svarade människosmugglarna till Mujtaba Attai när han upprepade gånger frågade efter sin familj under vandringen genom Grekland och Makedonien och resan vidare i Europa. Först långt senare fick han veta vad som hade hänt dem.
Svalöv
Det var när Mujtaba Attais bror dödades i strider i Afghanistan som pappan bestämde att det är dags att lämna landet. Familjen flydde till Turkiet och skulle därifrån ta sig vidare norrut, till Sverige.
Men de splittrades när människosmugglarna bestämde sig för att han och andra ungdomar skulle vandra genom Grekland och Makedonien och mamman och pappan transporteras på annat sätt.
– Vi sov i berg och i skogen. Smugglaren kom inte när han sade att han skulle komma och ljög för oss, men vi kunde inte göra något.
Den 27 november 2012 var de framme på Malmö centralstation. Mujtaba fick tag på en polis som pekade ut Migrationsverkets adress på en karta. Han var då 15 år.
I dag är han nästan 18 och vi träffar honom i hans hem, en träningslägenhet där han bor med två andra unga ensamkommande. Han har precis slutat skolan för dagen, samhällslinjen på gymnasiets första klass i Svalöv, den ort han blev anvisad till.
På ett boende här på landsbygden trekvart från Malmö fick han vänta på permanent uppehållstillstånd. Det tog ett halvår men kändes som en lång tid.
– Det var faktiskt jättesvårt. Man kan inte göra något. Jag ville spela fotboll men det går inte utan de sista siffrorna i personnumret, ger han som exempel.
Ovissheten om vad som hade hänt syskonen och föräldrarna tyngde, och besked om det dröjde betydligt längre.
– I början tänkte jag jättemycket på min familj. Var är min familj? Vad ska jag göra nu?
Han talade med en psykolog och med sin gode man, och kom till insikten att han måste gå vidare, lära sig svenska och svensk kultur, som han säger.
Och efter två år klarnade familjens öde. Av en vuxen på boendet hade han fått telefonnummer till flera personer i Afghanistan med faderns namn. Han ringde runt och till slut hörde han pappans röst: de hade tvingats tillbaka till Afghanistan från Turkiet.
Nu bor de i Kabul och Mujtaba Attai följer oroad med utvecklingen i landet. Eftersom han snart är myndig vet han att en familjeåterförening börjar vara omöjlig, och själv ser han inte att han skulle ha en framtid i Afghanistan. Men det smärtar att leva ifrån mamman, pappan, systrarna och brodern och han saknar dem. I hans röst hörs en ton av dåligt samvete. Han vet att de har det svårt.
Hård väg
Maten står på spisen efter gårdagens storkok i den nästan pedantiskt välstädade lägenheten. En kompis tittar in och bästisen Naib stannar för att läsa engelska med Mujtaba.
– Det är mycket för mig att lära mig två nya språk samtidigt, säger Mujtaba, som ändå har valt också ett tredje: spanska.
Det går bra i skolan, menar Attai, men speciellt i början var det svårt att få svenska vänner och att integreras med det svenska eftersom han gick i så kallad förberedande klass med enbart andra nyanlända.
Mest kontakter har han fått via föreningen för ensamkommande i Malmö som grundades för tre år sedan och som har nästan trehundra medlemmar. Attai blev fort vald till ordförande. Hans engagemang är stort och han berättar om aktiviteter de ordnar, läxhjälp och seminarier till exempel.
Han kan också intyga att många känner sig ensamma och har psykiska problem och han betonar vikten av att personalen på boenden har erfarenhet av ensamkommande barn. För han vet att vägen till och genom Europa är lång och hård.
– Det är havet, våldtäkter, säger han.
Mujtaba Attai känner också till anklagelser som florerar inte minst på internet om att en del av de som kommer inte är under 18 år trots att de hävdar det, för att de – som det påstås – lättare ska få stanna.
– Det finns folk som ser det så men de har inte varit i Afghanistan. Jag gick bara fem år i skola i en moské och sedan började jag jobba och hjälpa min pappa. Man jobbar jättehårt och ser lite äldre ut.
Politiker
Drömjobbet är att bli politiker i demokratin Sverige. Han skulle också vilja flytta till en egen bostad, gärna i Malmö där de flesta han känner bor. Svalöv är onekligen rätt litet där det ligger omgivet av böljande fält och nyskördade åkrar.
Fast allt har sin tid, först ska han gå ut skolan.
Han funderar också på att åka till Kabul för att hälsa på familjen. Om ett år kanske. Men han tvekar lite.
– Det skulle vara kul, men svårt att förstå sen när man kommer hem och är ensam.