VIDEO: Tonårsflickor riskerar livet vid Eurotunneln
Plötsligt dyker de fram ur snåren och rusar upp på banvallen, tre flickor och fyra pojkar. En yngling viker upp järnstaketet och en efter en ålar sig flickorna igenom. Hukande letar de efter gömställen under godsvagnarna som är på väg genom Eurotunneln till England.
CALAIS
– Jag gör ett försök varje natt. Här kan ingen människa leva, säger Ibrahim, 27, där han sitter bland sopor och tält tillverkade av svarta plastsäckar.
Vi är i "Djungeln", som det stora flyktinglägret kallas på ingenmanslandet i utkanterna av Calais på den franska sidan av Engelska kanalen.
– I England får jag bostad och jobb, min farbror bor där redan.
Ibrahim, liksom hundratals sudanesiska landsmän har en rosa bild av livet på andra sidan vattnet. Där finns jobb, värme och respekt. Tror de åtminstone.
Ibrahim och tiotals andra unga människor riskerar varje natt sitt liv för att ta sig till drömlandet. De klamrar sig fast under långtradarna eller tågvagnarna som susar genom Eurotunneln.
– De senaste två veckorna har tolv dödats när de inte längre orkat hålla sig kvar. En afrikansk flicka under tjugo år föll och bröt nacken, en annan hamnade under långtradarens hjul och dog på fläcken, säger en tysk tv-filmare som i veckor dokumenterat livet i Djungeln.
– Det är många tonårsflickor bland de döda. De har inte kraft nog att hålla sig fast, säger mannen.
Tre eritreanska tonårsflickor har passerat det första hindret för att borda en långtradare eller klamra sig fast under en godsvagn. Drömmen är att nå England. Tolv unga har förolyckats de senaste veckorna. Foto: Leif Weckström
Den hårda polisbevakningen har dämpat flyktingarnas iver att borda långtradare och tåg. De senaste dagarna har ett hundratal flyktingar varje natt försökt göra intrång på tunnelområdet mot över ettusen för några veckor sedan.
Absurda syner
Vi befinner oss i världens femte största ekonomi. I hjärtat av Europa. Men det här kunde lika gärna vara ett flyktingläger i Darfur i Sudan.
– Nej, säger Ibrahim, inte ens de är så här usla.
Synerna som möter oss bland sanddynerna är absurda. Tusentals flyktingar, som tagit sig över Medelhavet i gummibåtar från terror och fasor i Mellanöstern, Sudan och Nordafrika har de senaste månaderna bott på den gudsförgätna platsen.
De flesta i "Djungeln" vill absolut inte bli fotograferade eller ens uppträda med förnamn. Foto: Leif Weckström
De lyckligaste har ett riktigt tält, men de flesta har tejpat och bundit ihop plastbitar och säckar till något som påminner om tält. I ett sådant bygge trängs femton människor på några kvadratmeter.
Efter det nattliga regnet flyter matrester, plastflaskor och klädtrasor omkring i gyttjan. Allt emellanåt kilar stora råttor mellan tältrucklen. Stanken från soporna mildras av den täta röken från eldarna där invånarna lagar mat och värmer sig.
Mitt i allt detta rör sig unga män i joggingdräkter med Kappas och Nikes loggor och några kvinnor med vit Iphonesnäcka i örat, moderna jeans och moderiktiga kopior av Vans-skor. Antagligen lyssnar de på samma musik från Spotify som de halvsovande gendarmerna i den blåa piketen utanför lägret. En av flickorna stryker på ett lätt lager läppstift medan väninnan håller upp spegeln. De kunde komma från Rödbergen eller Esboviken. Men de här flickorna är inte på väg till nöjesparken nära färjehamnen i Calais och inte heller till de dunkande diskoteken inne i staden.
Målmedvetet, utan andra ägodelar än mobilen, läppstiftet, lite pengar och kläderna de går i, vandrar de längs vägrenarna mot Eurotunnelns jättelika terminalområde, drygt tio kilometer från lägret. Avsikten är att borda en långtradare eller ett tåg för den korta, men livsfarliga resan under kanalen.
Allt emellanåt ser vi en skymt av dem bland buskarna på de vidsträckta ingenmanslanden mellan motorvägar och industriområden. Så försvinner de igen in bland snåren. Man får intrycket av att de vandrar på savannen.
Längs vägarna står gendarmernas och polisernas piketer. Det gäller att hålla sig utom synhåll för dem. Det väldiga terminalområdet på hundratals hektar är avspärrat med dubbla taggtrådsstängsel. Att ta sig in här är som att bryta sig in i ett välbevakat fängelse.
Läs också: Drömmen om Europa slutar i likkista
Först här inser man vidden av den kris Europa står inför.
Tv-bilderna från de sydtyska städerna och järnvägsstationerna i Montenegro är skrämmande. Människor klänger sig fast i tågen, på taken, i fönstren, mellan vagnarna. Längs vägarna ser man dem i stora grupper dra norrut. Över tusen flyktingar strömmar nu in i Tyskland, varje dag. Förbundskansler Angela Merkel räknar med 750 000 människor i år.
Isabelle, vår pensionatsvärdinna i Calais, brister i gråt när hon hör att vi är här för att skriva om flyktingarna.
– Förlåt mig, men det här är så hemskt. Det kommer hela tiden till. Det kommer miljoner. Hela Afrika, Syrien ... Turisterna, mina gäster, överger oss. Folk vågar inte komma längre, de tror att här är otryggt.
– Men det är det inte, du ser aldrig flyktingarna inne i stan. De håller sig i sin "Djungel" tills de eventuellt lyckas ta sig vidare, säger hon hulkande.
Myndigheterna räknar med att mer än hundratusen Medelhavsflyktingar kommer att passera Calais.
Katt- och råttalek
I timmar har vi kört och vandrat längs de oändliga taggtrådsförsedda och kamerabevakade stängslen och passerat tiotals poliskontroller. Det verkar helt omöjligt för någon att ta sig igenom utan att bli upptäckt. Här och var hänger klädtrasor kvar i taggtråden där någon tagit sig över, eller blivit nedryckt av poliserna.
För några veckor sedan använde sig flyktingarna av en ny taktik. Över 1 700 av dem stormade området. Poliserna och vakterna klarade inte av att stoppa dem när alla kom på en gång. Nu har man bytt taktik och försöker ta sig igenom i små grupper och splittra polisens uppmärksamhet. Det är inte lätt, över sexhundra tungt utrustade kravallpoliser, gendarmer och väktare är enkom satta att bevaka Eurotunneln.
Men ändå lyckas några ta sig in varje natt.
En talesman för Eurotunneln säger att man sedan januari i år avvärjt 37 000 försök att ta sig illegalt igenom tunneln. Företaget har fått bistånd av den brittiska regeringen som satsat tiotals miljoner pund på att förbättra säkerheten kring tunnelmynningen i Coquelles utanför Calais. De brittiska myndigheterna vägrar av säkerhetsskäl uppge hur många som tagit sig genom tunneln illegalt.
De brittiska tullmyndigheterna har flyttat sin passkontroll till den franska sidan av tunneln för att kunna kontrollera dem innan de befinner sig på brittisk mark.
En del av flyktingarna koncentrerar sina försök till färjehamnen där bilfärjorna har tjugotre avgångar mot Dover dagligen. De försöker smyga ombord på någon av långtradarna och gömma sig bland lasten.
Polisen blundar?
De tre flickornas och pojkarnas intrång som vi bevittnar sker på ett vägavsnitt som tre patrullbilar ska hålla under uppsikt. Poliserna spanar längs vägen med kikare, men för tio–femton sekunder brister deras uppmärksamhet. Eller blundar de avsiktligt? Ungdomarna ser oss, blir förskräckta, ler brett, vinkar och försvinner mellan godsvagnarna. Myndigheterna befinner sig i en schizofren situation, de vill inte ha flyktingarna hit, men de kan inte heller låta dem åka vidare. Våldsamma scener mellan frustrerad polis och desperata flyktingar utspelar sig varje natt. Ungdomarna – det är de till 90 procent – får smaka både på tårgas, pepparspray och på batong.
– Du ser min kompis där, säger Abdu och pekar på en ung man med fruktansvärt blodsprängda ögon.
– Poliserna sprayade honom i natt.
Britterna kritiserar den franska polisen för att man griper fripassagerarna och kör dem tillbaka till lägret så att de kan göra ett nytt försök nästa natt igen.
De flesta är unga. De vill studera och jobba och skapa sig ett anständigt liv. Här finns lärare, läkare, köpmän och ingenjörer.
Polisen försvarar sig med att flyktingarna är alltför många. Man kan inte hålla dem alla i arresten. Ändå har över 18 000 suttit anhållna under årets första sex månader. Politikerna på bägge sidor om kanalen munhuggs och skyller på varandra. Den brittiska konservativa politikern Tim Loughton anklagar de franska myndigheterna för att göra ett "europeiskt problem till ett brittiskt".
Premiärminister David Cameron har åter kritiserats för sitt ordval när han bad brittiska turister om ursäkt för olägenheterna i samband med resorna genom Eurotunneln och kallade flyktingarna nedsättande för "en svärm av människor".
Kristna och muslimer
Sudaneserna har byggt en by i byn och har just kokat en stor gryta med höna och grönsaker av råvaror som de hämtat hos välgörenhetsorganisationen Salam som förser människorna här med ett mål mat per dag. Maten kommer från lokala affärer som skänker bort varor som blivit gamla.
Abdu hämtar ett glas vatten och tvättar min högra hand.
– Du är vår gäst, men här måste du äta med fingrarna.
Snart sitter vi till bords och doppar torra brödbitar i grytan och förbrödras på ett ögonblick.
Efter tre dagar bland de över tretusen invånarna (enligt vissa uppgifter är siffran mycket högre) inser vi att det naturligtvis inte är de mest utslagna i respektive samhälle som klarat av att fly hit. Att ta sig hit är ett extremt äventyr. Foto: Leif Weckström
De unga männen berättar om sin långa färd hit.
– Vi tog oss genom Sahara, det var många som dog på vägen. Sedan över Medelhavet. Alla av oss kom inte fram, säger min bordsgranne.
– I Italien trodde vi att det hemska var över, men så blev vi på nytt jagade av polisen. Nu är vi här och samma sak igen. Det här tar aldrig slut.
Abdu säger att han gett upp. Han tänker inte ta sig vidare.
– Jag blir kvar här. Jag måste vila mig efter allt jag varit med om, du vet inte vad allt vi har sett och upplevt. Hemma sköt regeringssoldaterna oss som om vi var kaniner. Jag har bara gymnasiet bakom mig, jag måste få en utbildning och lära mig franska, annars har jag ingen chans att få ett jobb.
Solidariteten bland flyktingarna är stark. Muslimer och kristna bor sida vid sida. Sudaneserna har byggt ett "gästhem" där de kan inkvartera nyanlända som inte har någonstans att ta vägen.
Efter middagen vandrar vi genom slumstaden. Adi, 30, med en universitetsexamen i politik och en i ekonomi vid universitetet i Khartoum, gör oss sällskap.
– Ni ser att vi lever som djur. Fransmännen borde visa oss lite respekt. Deras landslag som vann EM och VM i fotboll bestod till största delen av invandrare: Zidane, Thierry, Djorkaeff, Karembeu, Vieira, räknar han upp.
Adis föräldrar och syskon lever kvar i Sudan och han tänker också återvända, när det blir möjligt.
– Människor som jag, med universitetsexamen, är en fara för vår diktator al-Bashir. Han är en korkad människa. Sudan har enorma naturtillgångar och vi kunde vara ett rikt och välmående land, men allt förstörs av korruption och krig.
– Men en gång kommer vi att återvända, lovar Adi.
Inne i byn hittar vi till vår överraskning en liten butik, med en enarmad afghansk innehavare. Det visar sig snart att här finns ett dussin små butiker, som de afghanska flyktingarna flinkt har stampat fram. Utbudet är Coca-cola, tvättmedel, godis, frukt, grönsaker. Samma sortiment som i de små kvartersbutikerna inne i stan.
Inte nog med det. Här finns också ett halvdussin restauranger. Allt från ett par enkla pizzerior till etablissemang från vilka det strömmar ut förföriska, exotiska kryddofter.
– Det är gott, kan jag lova, säger en man som efter middagen tar igen sig på den trasiga soffan utanför.
Vi blir lätt omtumlade av kontrasterna i lägret. Somliga har ingenting, andra kan unna sig en middag på någon av tältkrogarna. Driften att etablera ett normalt liv är så stark hos människan att man till och med i de värsta förhållandena vill åstadkomma "normalitet".
Därför blir vi inte längre förvånade när vi ser den höga kyrkan av plast resa sig högt över byn. Inne hittar vi bedjande kristna barn och tonåringar.
En liten pojke räcker mig ett kexpaket och ber mig hålla det medan han tar en paus i bedjandet för att springa på utedasset.
Jag väntar snällt på honom, han återvänder, tar sitt paket och återgår till bedjandet.
Läs också: Stopp – ni är från fel land
Andra trosriktningar har byggt egna små anspråkslösa helgedomar och här har inrättats små klassrum för såväl barn som vuxna.
Krögarna har försett sig med bensindrivna elgeneratorer och på marken ligger grannarnas mobiler för laddning. Allt tecken på att lägret håller på att bli en permanent del av samhället.
Brittiska tidningar skrev nyligen om hur två representanter för det högerextrema partiet Britain First vid ett besök i Djungeln lät sig uppröras av att invånarna var försedda med smarttelefoner och surfplattor, att de var välfriserade och hade hela kläder och till och med bar kvalitetsklockor.
Flyktingar borde gå i trasiga kläder, svälta och vara utarmade, ansåg de.
Medelklass på flykt
Efter tre dagar bland de över tretusen invånarna (enligt vissa uppgifter är siffran mycket högre) inser vi att det naturligtvis inte är de mest utslagna i respektive samhälle som klarat av att fly hit. Att ta sig hit är ett extremt äventyr.
– I våra länder är det ofta mobben som tar makten. Det är de som blir terrorister eller diktatorernas trogna tjänare. Det är medelklassen och de utbildade som blir deras måltavlor, det är vi som är hotet, säger Adi.
De flesta här vill absolut inte bli fotograferade eller ens uppträda med förnamn.
– Vi har alla anhöriga där hemma. Det är de som får lida om makthavarna får veta att deras barn eller syskon har flytt från landet, säger en av sudaneserna.
Utanför välgörenhetsorganisationen Médecines du Mondes tält mitt i byn står en liten afghansk pojke. En av organisationens representanter intervjuar honom. Det framgår att pojken är 13 år och att han vare sig har familj eller vänner i lägret. Den kvinnliga hjälparbetaren lägger armen om honom och leder in honom i tältet.
Vi möter bara ett fåtal kvinnor. De bär slöjor och låter sig inte tilltalas. I en före detta sommarkoloni invid Djungeln har Salam inrättat ett slutet läger för kvinnor och barn.
– Vi skyddar dem, hit har ingen utomstående tillträde, säger Stephane Duval som basar för centret. Ni kan inte intervjua dem, tyvärr.
En kvinnlig hjälparbetare säger att ensamstående kvinnor känner sig otrygga och inte vill bo i det mansdominerade lägret där det av naturliga orsaker förekommer mycket drickande.
England lockar
Flyktingkrisen i Calais är i själva verket bara en utlöpare av den stora kris som Europa nu drabbas av. Orsaken till att Calais blivit attraktivt är att Storbritannien fått rykte om sig att ha en mjukare inställning till flyktingarna, att det är lättare att få svartjobb och att socialstöden är frikostigare. Uppfattningen har stärkts när auktoriteter såsom borgmästaren i Calais påstått samma sak.
Därför var Calais populärt redan före den nuvarande krisen. I början av 90-talet fanns här ett stort tältläger som först beboddes av flyktingar från det forna Jugoslavien och som myndigheterna senare jämnade med marken.
Läs också: Lång dags väntan bakom stängd port
The Guardian jämförde nyligen Frankrike och Storbritannien visavi fördelarna ur flyktingarnas synvinkel, men kom fram till att det är hugget som stucket vilketdera landet som är "bättre".
Socialstöden var i vissa fall till och med högre i Frankrike. Ett stort plus är att arbetslösheten är mycket lägre än i Frankrike och att många flyktingar talar engelska. Efter tre dagar i lägret får jag en känsla av att människorna här inte är intresserade av socialstöd eller förmåner.
De flesta är unga. De vill studera och jobba och skapa sig ett anständigt liv. Här finns lärare, läkare, köpmän och ingenjörer.
Vi söker oss tillbaka mot Calais nattstilla gator och passerar de stora betongbunkrarna som minner om hur tusentals unga män dog på de här stränderna när de befriade Europa för sjuttio år sedan. Nu dör igen unga när de försöker ta sig bort härifrån. Vilar det en förbannelse över dessa vackra dyner?
På natten hörs ambulans och polissirener oupphörligt. Är det "våra" tonåringar som gripits? Har de skadats? Har någon av dem fallit av ett tåg och brutit nacken?
Sirenerna tystnar och en kyrkklocka slår sju slag. En ny dag har grytt.