San Sebastian är Spaniens matmecka
Sorlet tilltar i styrka och tränger sig in genom fönstret på vårt pensionat. De många barerna och kaféerna längs med gatan håller på att explodera av folk och många ställer sig ute på gatan, pratar och skrattar. Det är torsdag kväll i San Sebastian och det betyder Pintxo-pote.
Den baskiska staden San Sebastian – eller Donostia på baskiska – ligger saltstänkt vid Biskayabukten. Hit söker sig turister av många slag, mest iögonenfallande de som gillar surfing och de som gillar god mat. Men de långa mjuka sandstränderna precis i centrum av staden lockar också soldyrkare under högsommaren.
San Sebastian som ligger vid foten av Pyrenéerna är definitivt värt ett besök. Under senhöst- och vintermånaderna skall man nog inte vänta sig sol och värme. De nyckfulla lågtrycken som sveper in från Atlanten gör att vädret snabbt ändras. Men tack vare att det regnar mycket i regionen hålls naturen grön och frodig.
I april brukar det ändå bli skapligare, även om man bör hålla sig beredd med paraply. Sirimiri kallar baskerns själva det lilla duggregn som knappt märks, men som ändå gör en blöt in på bara skinnet.
Under de senaste tio, femton åren har mat- och vinturismen blivit allt populärare och just det är en anledning att besöka San Sebastian och övriga Baskien, som kan ståta med ett tjugotal Michelinkrogar, några till och med utrustade med tre stjärnor. Men också de som inte vill satsa så mycket på en god måltid, har stora möjligheter att äta gott på någon av de oändligt många restaurangerna i staden, som tack vare sitt läge har gott om färsk fisk och skaldjur på menyn.
Munsbitar överallt
Och så har vi pintxona, det vill säga tapas. Bardiskarna sväller av munsbitar som man kan plocka åt sig för ett par euro styck och skölja ner med ett glas vin eller öl, när som helst på dygnet.
Pintxona består ofta av ett bröd med till exempel serranoskinka, eller krabbfyllning, eller ansjovis, eller ost eller grillade räkor. I gamla stan där det finns mycket turister är de mer påkostade (och lite dyrare) än på andra håll, men även i förstädernas barer kan det vara svårt att välja bland utbudet.
Torsdagskvällens pintxo-pote innebär att man går man ur huse och träffar sina vänner på en bar. Tar en pintxo och går vidare till nästa. Det här pågår i hela staden och ljudet på gatan är nästan öronbedövande. Alla pratar, skrattar, äter, tar en öl och ser ut att ha väldigt roligt. Senast vid midnatt är festen över och de flesta har sökt sig hemåt, medvetna om att fredagen är arbetsdag igen.
Det fina med San Sebastian, som har omkring 180 000 invånare, är att man som turist smälter in i den baskiska vardagen och känner sig bekväm och trygg. Centrum är lätthanterligt och litet. Gamla stan är flaneringsvänlig utan bilar och med hus från 1800-talet. Här avlöser barer och restauranger varandra och det finns en del butiker och små hotell. Den övergår steglöst i den modernare delen av staden med sedvanliga butiker med samma varumärken, som finns överallt i Europa.
Närproducerat och slow food är inga nya begrepp här och det är ett nöje att gå in i saluhallen och betrakta alla färska grönsaker, sprittande fiskar på isbädden, köttbitar och specialgoda ostar gjorda på till exempel fårmjölk på diskarna.
Atlanten i stan
Och så har vi Conchan, den långa sandstranden med salta atlantvågor som ibland lättjefullt, ibland med våldsam kraft rullar in över beachen.
Här finns fina hus från början av förra sekelskiftet, med anrika Hotel de Londres i spetsen. Här kan man antingen gå längs den stenlagda avenyn och på tryggt avstånd betrakta lekande hundar vid vattenbrynet eller barn som spelar boll, eller stiga ner på den fina gula stranden och promenera där.
När man närmar sig den andra beachen Zuriola i Gros möts man av unga män i våtdräkter med en surfingbräda under armen. De är ute från tidig morgon tills mörkret faller och jagar de perfekta vågorna.
Och baskiskan, försök inte ens förstå något. Det är ett av de äldsta och svåraste språken i Europa och tog vara på alla x och z som ratades i de flesta andra språken.