Med barnen jorden runt
När babyn och treåringen drar ut på jordenruntresa får föräldrarna hoppa över vissa äventyr. I stället träffar de oförglömliga människor och fördjupar sig i både historia, astronomi och geologi för att kunna svara på tusen frågor.
– Reser du också ensam med din bebis, frågar en kvinna när jag krånglar mig in i bänkraden med babykorgar på flyget från Singapore till Melbourne.
Hon tittar på min sex månader gamla son i bärselen, men får strax sitt svar när hans pappa och treåriga syster dyker upp.
I kvinnans famn leker hennes ettåriga dotter som reser med på både jobbärenden och semestrar.
– Tänk vilka roliga minnen man får när barnet lär sig krypa i ett land, stå i ett annat och gå i ett tredje!
Bebisarna slumrar i sina korgar när kabinpersonalen börjar förbereda sig för landning, och kvinnan frågar vad vi ska göra under vår tolv timmar långa mellanlandning.
– Ni kan ju inte hänga på flygfältet. Ni måste komma hem till mig.
Taxin gör en lång lov runt knippet av skyskrapor i centrum. Vår nya vän bor alldeles vid havet, invid färjan till Tasmanien. Hon lägger på klassisk musik för bebisarna, föser in oss i duschen, serverar varm frukost och bäddar ner oss i gästrummets säng. När det är dags att åka väcker vi henne och viskar hejdå med ett löfte att besöka hennes hemort Bali en dag.
Nyfikna ögon
Ett halvt år senare, när vi är tillbaka i Finland, tänker jag på kvinnans ord och på vår resa.
På Nya Zeeland, där vår son börjar sitta och åla på heltäckningsmattan i vårt nötta motell.
På Australien, där han ställer sig upp för första gången.
På Hawaii, där jag vrider mig av ångest över ett svullet rött skrubbsår på hans stortå.
På Kanada, där han vandrar längs möblerna.
Men framför allt på treåriga storasysterns självklart öppna och nyfikna sätt att se världen. Det smittar av sig.
– Varför finns här så många soldater, frågar hon på tågperrongen i Israel, där ett gevär dinglar på en värnpliktigs höft några meter från hennes ansikte.
Under ett djupt andetag försöker jag tänka ut ett barnvänligt sätt att förklara och arbeta mig igenom tiotals uppföljande "varför".
En del frågor har jag svar på direkt, andra inte.
– Varför började de kriga, frågar hon i Pearl Harbor.
– Varifrån kommer lava, vid den glödande vulkanen Kilauea.
– Varför rasade husen ihop, vid 11 september-minnesmärket på Manhattan.
Och i varje nytt land:
– Vilket språk talar de här? Vilka pengar har de? Hur ser flaggan ut?
Den amerikanska stjärnbeströdda blir hennes favorit.
Barn bryter isen
I Nya Zeeland bor vi i ett jordbrukssamhälle mellan vindpiskade sanddyner och myggig regnskog. En gång i veckan besöker vår treåring lekklubben och lär sig några fraser engelska. Resten av resan går hon fram till första bästa främling och frågar högt och tydligt "what’s your name?".
Det här leder ofta till intressanta möten.
Kassabiträdet i fransktalande Quebec kan inte engelska, men lovar i stället lära oss ett franskt ord varje gång vi handlar. Det första blir "papillon" – fjäril.
I lokalbussen säger mannen mittemot något franskt med barsk röst och genomträngande blick på vår vilda bebis. Ännu en irriterad medpassagerare, tänker jag och frågar om han pratar engelska.
– Javisst! Lille pratkvarnen verkar ha mycket på hjärtat, börjar mannen och vi är strax inne i ett av många samtal som inte ägt rum utan barnen.
Till exempel uppe i 2800-meterskylan på vulkanen Mauna Kea, där vi väntar på att få se Venus och Jupiter i besökscentrets teleskop. Bredvid oss tuggar ett ungt tyskt par på varsin smörgås och undrar om det inte är ansträngande att resa omkring med två små barn.
– Tja, säger jag käckt, småbarnsvardagen är ansträngande hemma också.
Inget backpackerliv
Vi har valt resmål där vi inte behöver oroa oss för tillgången på sjukvård, men hela resan har vi den osannolika turen att barnen får vara friska så när som på små åkommor som reseapoteket klarar. Vi behöver inte den noggrant utvalda försäkring vi garderat oss med.
Visst är det jobbigt att städa upp efter blöjläckage i bilstolar, hantera trotsattacker i säkerhetskontrollen eller vakna efter nätter med toalettbesök, nappflaskor och tandsprickning. Men lika tungt är det hemma.
Och det är inte så att vi reser runt mellan vandrarhem med bagaget på ryggen. På de flesta platser stannar vi i en månad och hyr en bostad i samma storlek som vårt eget hem, där underhyresgäster bor under resan. Utfärder har vi gjort med hyrbil.
En gång i månaden har vi en lång flygning, men jetlagen slår till först efter den sista från Montréal i Kanada till Tel Aviv i Israel.
Bagaget innehåller både syskonvagn för cykel, två bilstolar, en resesäng och diverse friluftsutrustning. Men på flygplatserna finns bagagevagnar och taxibilar.
Ja, det finns saker man inte kan göra med barn. Till exempel åka till de stora teleskopen på Mauna Keas topp, som är förbjuden för barn under 13 år på grund av höjden. Och det finns saker vi tycker är för riskfyllda, som Nya Zeelands nio långvandringar eller "great walks".
I gengäld vandrar vi tillsammans i Australiens regnskog och åker bodyboard på Hawaiis generösa vågor. Det kan till och med en treåring.
Och fortfarande, månader senare, dansar hon sin egen version av hula med ett saligt leende på läpparna.