Här blir gammal musik som ny
Det behövdes privata initiativ för att få till stånd ett nationellt skivarkiv över den samlade tidiga musikproduktionen i Finland. Nästan 50 år senare sitter Timo Wuori i Finlands Ljudarkivs källare i Västra Böle och digitaliserar musik från 78-varvare.
Den som alltid utgår från att allt finns på nätet kan skänka en tanke åt entusiaster som Timo Wuori, som faktiskt placerar det där. Finlands Ljudarkiv/Suomen Äänitearkisto är en allmännyttig registrerad förening, ingen myndighet, men tog tidigt på sig ansvaret att samla ihop all musik som utgivits i Finland, eller av finländska artister i andra länder.
– På 1960-talet när föreningen grundades fanns det ingen riksomfattande arkivering av den musik som spelats in i Finland. Det enda man hade som riktlinjer var skivbolagens egna nyhetskataloger från olika år, säger Timo Wuori.
– Otto Andersson, rektor för Åbo Akademi, föreslog redan 1918 för Helsingfors universitet att man borde grunda ett ljudarkiv, men han blev utskrattad. Inte ens på 1960-talet insåg de officiella instanserna att det måste göras.
Det fanns alltså ett konkret insatsbehov, och föreningen bildades 1966 av folk i skivbranschen och andra intresserade. Skivproducenter som Toivo Kärki, Harry Orvomaa och Johan Vikstedt hörde till grundarna, tillsammans med musikprofiler som Pekka Gronow och M. A. Numminen, för att nämna några.
– De flesta skivbolag var med på noterna och donerade av sina överblivna skivor, samtidigt som de började leverera exemplar av allt nytt som producerades, säger han. Fortfarande får föreningen också privata skivdonationer, och Wuori själv håller koll på loppisar och nätauktioner både hemma och i utlandet. Listan på det som saknas har han alltid i kavajfickan.
– En utmaning är att Finland var ett fattigt land. När resten av Norden hade övergått till elektriska skivspelare med lättare pickup hade vi fortfarande vevgrammofoner som långsamt svarvade sönder spåren på skivorna. Grammofonstiften ska bytas efter varje skiva, men det gjorde ingen. Under krigstiden fanns det folk som klippte bitar av ståltråd och vässte dem när det inte fanns riktiga nålar att tillgå. Ändå hittar man fortfarande, med lite tur, nästan ospelade rariteter.
Friexemplar från 1980
Gränsen för föreningens skivinsamling har tidsmässigt satts vid 1980 när lagen om friexemplar trädde i kraft. Sedan dess levererar alla skivproducenter två exemplar av allt de ger ut, och det kunde ha varit en praktisk lag i rätt kontext.
– Problemet var att det ena exemplaret gick till universitetsbiblioteket i Jyväskylä och den andra till Helsingfors. Ingendera instansen klarade av att katalogisera skivorna på ett relevant sätt, och lagen ledde inte automatiskt till något nationellt arkiv.
I det skedet förhandlade Ljudarkivet om att flytta sina samlingar till Helsingfors universitetsbibliotek, men valde slutligen att förbli självständiga och hyra in sig i Yles skivarkiv i Radiohuset i Böle. Källarrummet blev småningom både ett fullpackat arkiv och Wuoris dagliga arbetsplats.
Numera är arbetsfördelningen klar. Det som getts ut efter 1980 katalogiseras av Nationalbiblioteket medan Finlands Ljudarkiv jobbar bakåt. Digitaliseringen av den ihopsamlade musiken närmar sig slutrakan, men det finns fortfarande många luckor i skivhyllorna.
– Tack och lov har vi många privata samlare runtom i landet som lånat ut sina exemplar, så vi har i många fall ändå kunnat digitalisera inspelningarna, säger han.
Åländska skivor
Ett av de ovanliga skivbolag som alltid är intressanta är Mariehamnsbaserade La-Rémi. Arkivet har bara en skiva med den etiketten, Runar Reymers Asfaltromantik. Det var Runar Reymers som startade skivbolaget, och det finns i dag tre kända utgåvor. Numreringen tyder ändå på att det ska finnas fler, så om någon läsare känner till mera om La-Rémi är Timo Wuori intresserad av all slags information.
– Generellt sett är finlandssvenska stenkakor alltid intressanta, eftersom upplagorna var små, säger Wuori. Själv läser han musiklitteratur och gamla tidskrifter för att ta vara på information som fallit i glömska.
– Den dåtida jazzpressen, inte minst Jaakko Furmans kortlivade svenskspråkiga tidning Yam, är ofta en guldgruva för den som letar sällsynta inspelningar. Skivbolagen annonserade ibland med artister som inte finns på någon känd inspelning, och då undrar man om det aldrig blev av eller om skivorna fortfarande ligger bortglömda någonstans, säger Wuori.
Inte bara bohemer
Dirigenten Toivo Kärki var något så sällsynt som en ekonomiskt sinnad musiker, och hans och kollegan Klaus Salmis handskrivna inspelningskataloger är underverk av detaljrikedom. Båda antecknade vem som ackompanjerade sångaren på en viss inspelning, vad de fick i lön och om någon behövde bilersättning. Salmi ritade upp hela inspelningssituationen med koreografi för hur till exempel klarinettisten skulle röra sig fram till mikrofonen under sitt solo.
– Tack vare Kärkis bevarade anteckningar kan vi till exempel veta att Olavi Virta fick 4 000 dåtida mark för en sånginsats på en skivsida medan musikerna i bandet fick 600.
– Kärki följde alltid upp försäljningen av de olika inspelningarna. Om någon sång verkade bli riktigt populär skrev han ofta en till i samma stil. På det sättet var han alltså en mycket modern skivproducent. De omkring 1 500 sånger han skrev på tio år är alla helgjutna produkter, även om de inte alltid blev örhängen, säger Wuori.
Musiker och musikjägare
Timo Wuori spelar själv altsax i Mosabacka Big Band, ett intresse han ärvt av sin far som var musikintresserad konstgrafiker. Fadern varnade sina två söner för att börja spendera pengar på skivor. Då vet man hur det går.
– Vi hade massor av skivor hemma, och jag och min bror fortsatte att utöka samlingarna. När vi lyssnade på nyutgiven gammal svensk musik undrade vi ofta varför inget skivbolag gjort något liknande i Finland. Det slutade med att vi måste göra det själva. Vår första utgåva var en samling med Sacy Sands musik.
Han hette egentligen Runar Sandqvist och levde ännu när vi började välja ut låtarna, så jag hann prata med honom några gånger. Urpo Haapanen som också finns i kretsen kring Äänitearkisto skrev diskografin.
När musiken är digitaliserad och arkiverad ligger filerna inte och glöms bort. Ljudarkivets hemsida har länkar till musikfiler man kan lyssna på, och under åren har samlingen tappats på mycket material som getts ut på CD.
Olavi Virtas kompletta utgivning var det första ambitiösa projektet, även om det inte var många andra i branschen som då förstod att det var nödvändigt. Kaffekvarnen-skivorna kommer ursprungligen härifrån, liksom serien Unohtumattomat.