Ett svängigt liv bakom trumsetet
Med trumpinnar i hand är han en mästare i att hålla takten. Men i sitt eget liv har han inte varit rädd för att improvisera. Efter fyra år på den amerikanska östkusten känner sig Markus Helander redo att bryta upp tillvaron en sista gång.
Det har varit en annorlunda sommar för Markus Helander. I stället för att räkna takter och finslipa rudimenten har vardagen bestått av att diska, laga mat och att skura dass på Rödhamns Café ute på Åland. En värld långt ifrån den hektiska musikscenen i Charleston.
– När jag spelade de sista gigen i våras längtade jag bara efter att stå i en sjöbod och skala potatis. Det har varit jätteromantiskt, säger han sittande i solskenet på Glaspalatsets uteservering.
Den unge Markus fascinerades tidigt av rytmer. Från att som liten parvel sprungit runt och trummat med tuschpennor började han som sexåring spela slagverk i Furahakören, ledd av faster Gunvor Helander. Men efter flera decennier i branschen har han fortfarande svårt att precisera vad det är med just rytmer som talar till honom.
– Det är något med hur olika rytmer i kombination med varandra skapar intrikata helheter som liksom klangfärgerna i dissonans jämfört med harmoni påverkar lyssnarens och musikerns känslor. En eller två gånger per år får man ett fantastiskt flyt som varar i kanske fem sekunder – men de fem sekunderna gör mig så lyrisk att de är värda allt övande.
Inget vanligt yrke
Och övat har han minsann gjort. Efter gymnasiet blev det först tre år på Lärkkulla-stiftelsens folkakademi innan han blev antagen till Sibelius-Akademin. Där stannade han i nio år.
– På den tiden var det inte så bråttom att bli färdig så jag turnerade med olika band och undervisade vid sidan av studierna. I dag ska studerandena hinna lära sig allting på fem år. Jag förstår allvarligt talat inte hur de får ihop det.
Markus Helander är orolig över att så många unga musikstuderande i dag mår psykiskt dåligt. Han säger att Utbildningsministeriet säkert gör sitt bästa utifrån sin budget, men att röster från personer som är insatta i musikutbildningen drunknar i den politiska debatten. Beslutsfattarna verkar inte förstå vad det innebär att studera till ett konstnärligt yrke.
– När vi studerade var det givetvis dyrt för staten, men det innebar att vi kunde fördjupa oss inom flera olika områden och fick med oss bättre verktyg ut i arbetslivet. När jag i dag undervisar i band känner jag mig trygg på de flesta instrument. De bästa lärarna jag haft är alla sådana som själva varit aktiva musiker, eftersom de då haft koll på det senaste som händer i branschen.
Ut i det okända
Efter studierna har karriären karaktäriserats av en rastlöshet som gjort att han flera gånger har brutit upp en stabil vardag för att pröva sina vingar. Första gången var våren 2004 när han plötsligt fick för sig att han måste köpa en segelbåt. Sagt och gjort satsade han besparingarna för det kommande halvåret på båten. Längtan till havet var delvis en följd av att han var utarbetad på gränsen till utbränd.
– Båten gav mig en chans att komma bort från allting. När någon ringde kunde man alltid säga "tyvärr, jag är på sjön".
Det andra uppbrottet inträffade 2007 när han hoppade av ett lektorat på Sibelius-Akademin för att studera ett år vid anrika Musicians Institute i Los Angeles. I stället för att vända papper fick han nu spela så mycket han ville och bo mitt i Hollywoods bultande hjärta. När han sedan några år efter återkomsten till Finland fick ett arbetsvisum till USA bröt han upp en tredje gång och lämnade jobbet på Svenska Teatern och drog till Charleston i South Carolina, där hans syster bodde sedan tidigare.
Det första halvåret i staden var tungt. Markus Helander tog emot allt jobb han fick, spelade på jam sessions och delade ut otaliga visitkort samtidigt som han övade in den lokala stamrepertoaren. När han hade tid över körde han vilse i staden för att lära sig de snabbaste rutterna mellan gigen. Men sakta men säkert byggde han upp sitt nätverk och de senaste fyra åren har det blivit omkring 350 spelningar. Kvällarna består av en salig blandning av jazz, pop, rock, country, latin, funk och fusion.
– Ofta hinner jag inte öva alla låtar inför en ny spelning utan skriver bara minneslappar som jag tar med till giget. Men nervös blir jag inte längre. Jag har spelat tillräckligt med fel i mina dagar för det, säger han och skrattar.
Drömjobb på Mannerheimvägen
Att lyssna till Markus Helander berätta om sin karriär är att ta del av en enda lång tacksamhetsparad. I tur och ordning hyllar han arbetsgivare, lärare och kollegor. Det största tacket riktar han till Svenska kulturfonden. Det var tack vare deras stipendium som han kunde studera i Los Angeles, och fonden hjälpte även att finansiera debutalbumet Twister. För tillfället pågår arbetet med nästa skiva, som till skillnad från fusionvibbarna på Twister kommer bli mera akustiskt. Han utreder även möjligheten att tillsammans med den världsberömda slagverkaren Gino Castillo kunna arrangera rytmikverkstäder i finländska skolor under 2016.
Markus Helander säger att han lärt sig mycket av att kasta sig ut i det okända. Livet blir roligare när man vågar improvisera och utforska det som gömmer sig ute i världen. Efter fyra år i Charleston har han börjat förbereda sig inför nästa brytning, som kan komma att bli den sista. Drömjobbet har han redan klart för sig.
– Jag önskar att Svenska Teatern skulle inrätta en tjänst som musikansvarig. En person som samlar ihop band, skriver arrangemang, reparerar instrument, sköter teknik och fungerar som kontakt mellan musikerna och ledningen. För ett sådant jobb hade jag tagit första flyget hem.