En ungdomlig grand old man

Markku "Mape" Veijalainen förklarar sin långa karriär inom radio och tv med att han är ett sextiotalets söndagsbarn.

– Jag har bara haft turen att vara på rätt plats vd rätt tidpunkt, säger han.

Det började en kulen oktoberdag 1963. Sextonåringen från Tavastehus tog tåget till Helsingfors. Han var på väg till Yle som ännu hette Yleisradio/Rundradion – för att visa hur man gör musikprogram för unga. Det hade sagt i ett brev att han var en hejare på att göra.

– Man tyckte väl att det var dags att få någon som själv var ung att göra program för unga när Beatlesfebern drabbade också Finland.

När han nådde Rundradions ståtliga grå borg, byggd 1901, vid Kaserntorget svek modet.

– I dag är det svårt att förstå hur enormt långt det var från Tavastehus till Rundradion i Helsingfors. Och det handlar inte bara om kilometer.

Det var långt innan de privata radiostationerna fick börja sända. Rundradion hade monopol och musikprogrammen för unga inskränkte sig till ett par schlagers i slutet av Lördagens önskekonsert.

– Det kändes som om jag skulle spy. Jag vågade inte gå in. Så jag traskade runt hela torget och försökte andas lugnt. Hundra gånger om hann jag tänka att jag struntar i alltsammans och åker hem. Men så gick jag ändå in.

Här kunde man använda ett slitet uttryck: Resten är historia.

Programmet Viittä vaille viisi (Fem i fem) började sändas varje måndag i januari 1964 strax före klockan 17. Veijalainen blev någonting av en kändis och programmet ett sesam öppna dig för de stora årskullarna. Beatgenerationen.

– Inte var jag ju journalist, jag var ett likadant fan som lyssnarna. Men viken lyx det var att få nya skivutgåvor som provexemplar innan de fanns i affärerna.

Ungefär samtidigt som Viittä vaille viisi började sändas fick The Beatles sitt genombrott i USA med låten I Wanna Hold Your Hand.

– Och den 9 februari uppträdde Beatles i Ed Sullivan show, påpekar Mape Veijalainen.

Allt efter detta är historia.

Förändringens årtionde

Pojkarnas luggar blev längre men i övrigt syntes 50-talet ännu i klädstilen.

Fram till tidigt sextiotal följde tonårsflickorna sina mammors kläd- och frisyrstil.

Sedan kom minikjolen och modellen Twiggy med sotmejkade ögon. Kultfilmen Blow-Up från 1966 och den mindre kända Privilege från 1967 introducerade modeller som Jane Birkin och Jean "Räkan" Shrimpton för en bred publik. John, Paul, George och Ringos fruar och flickvänner – Cynthia Lennon, Jane Asher, Pattie Boyd och Maureen Cox visade hur man skulle klä sig och mejka sig.

Plötsligt började mammorna se ut som sina döttrar.

"Swinging London", i ett nötskal.

Från radio till tv

In på den arenan trädde Mape Veijalainen för nästan exakt 50 år sedan.

I slutet av augusti 1965 hade Beatlesfilmen Help! premiär i London och via sitt sommarjobb på tidskriften Apu fick Mape Veijalainen en biljett till premiären.

Samma sommar blev Mape Veijalainen bekant med Jyrki "Jyräys" Hämäläinen.

– Jag visste att jag skulle börja göra ett ungdomsprogram på tv 1966. Jag undrade om han var intresserad av att komma med.

Hämäläinen nappade.

Programmet hette Ohimennen och var det första ungdomsprogrammet på tv. Utländsk pop var det som gällde. Men det fanns undantag.

Vexi Salmi som hörde till samma gäng i Tavastehus som Mape var god vän med en viss Antti Hammarberg, bättre känd som Irwin Goodman. Vexi tjatade på Mape för att han skulle spela Irwins första skiva "En tiedä kuinka jouduin naimisiin "(ungefär Jag vet inte hur det kom sig att jag plötsligt var gift)– en single som Vexi hade finansierat med egna pengar – i radio och tv. Till slut gav Mape efter.

Mape hade inte hört skivan så Vexi satte i gång och sjöng.

– Men Vexi kan helt enkelt inte sjunga och det lät bara hemskt.

Före hippiekulturen

På Rundradions svenska sida hade Christian Forsberg 1965 tjuvstartat med musikprogrammet "Let’s Go". Senare tog han med Sue Lemström som programvärd. Programmet hette då "Pop Time" . Musik varavdes med trender i mode och annat som förknippades med beatgenerationen.

Tonåringar från hela världen vallfärdade till Carnaby Street i London där de enda "rätta" kläderna fanns – bland annat modeskaparen Mary Quants geometriska tyger och så småningom också Beatles egen Apple-butik. Mape Veijalainen var en del av den kulturen.

Sedan kom hippiekulturen och i dess kölvatten sånger med politiska budskap.

– Jag tände aldrig på dem, säger Mape Veijalainen.

Vilket inte innebär att han ställer sig likgiltig till världens gång. Inhopp på MTV3:s nyhetsmagasin Huomenta Suomi i sommar fick honom betänksam.

– Visst blir man lite sorgsen när man ser hur världen ser ut.

Sextiotalets söndagsbarn som har lätt för att le och gärna berättar anekdoter, ofta med en god portion självironi, ser plötsligt allvarlig ut.

Sin generation trogen

På sätt och vis kan man säga att Mape Veijalainen förblivit sin ursprungliga publik trogen. De stora årskullarna som lämnat tonåren bakom sig, blev unga vuxna som tog till sig en av de första privata radiostationerna, Radio Ykkönen Oy-Radio Ettan Ab. I dag är Mape en av värdarna i MTV:s program Studio 55 som riktar sig till lite äldre.

Sedan några år är Mape Veijalainen programvärd på föreningen Back to the Sixties (BTS) alla större evenemang, bland annat på Savoy.

Samarbetet resulterade nyligen i en dokumentär på Yle Teema som mottogs med stor förtjusning av tittarna.

Själv spelar Mape Veijalainen inte. Ett gig på en självbyggd gitarr för länge sedan var allt. Tills BTS övertalade Mape att trots allt greppa gitarren och spela en snutt på Savoy tillsammans med BTS-gitarristerna Nono Söderberg, Antero Jakoila, Kari "Jet" Bergström och trummisen Ande Päiväläinen.

– Det handlade bara om en kort bit ur Alpens ros. Men det fanns ett högt C som jag hade svårt att hitta. Jag klistrade en tejpbit på gitarrhalsen för att hitta rätt med fingrarna. Genrepet gick bra men jag gjorde någonting tokigt när jag drog ur sladden så det kom inget ljud. Antero gav mig sin gitarr men där fanns ju inget tejp så jag måste göra ett uppehåll mitt under spelandet och fråga de andra var jag skulle sätta fingrarna...

Sologitarristen Mape Veijalainen lär vi alltså inte få höra mera av.

Däremot kan man hoppas att han någon gång ger ut en bok igen. Ungdomsromanen Nuijasota (Klubbekriget) gavs ut 1966 och Kakkonen (Tvåan) ett år senare.

Men det är den tredje boken, Kivisydän (Stenhjärtat) som han mest stolt över. Romanen gavs ut 1974 och senare gjorde MTV3 en tredelad dramatisering av romanen.

Mape Veijalainen avvisar inte helt tanken på en ny roman.

– Men då måste jag ta mig tid. Vad Kivisydän lärde mig var att höja tröskeln, att verkligen jobba med texten. Men för tillfället har jag inga skriverier på gång.

Säger han och ilar till nästa möte.