Hennes vaginabilder skakar Japan
Konstnären Megumi Igarashi blev världsberömd när hon arresterades under Japans sedlighetslag. Hennes brott: att ha spridit bilder av sin vagina. Nu riskerar hon fängelse – men tänker fortsätta ifrågasätta landets sexuella normer.
TOKYO Klockan nio en julimorgon 2014 fick Megumi Igarashi påringning av tio poliser. Konstnären med alter egot Rokudenashiko – "odugliga flickan" – hade precis genomfört sitt mest omfattande projekt någonsin: att 3D-scanna sina genitalier och printa dem i formen av en kycklinggul kajak. Hon hade crowdfundat projektet och tackat finansiärerna med en mejlad länk till 3D-bilden. Den skulle inspirera till egna konstprojekt. Det blev dock inte många paddelturer i vulvakajaken innan hon blev arresterad.
Megumi Igarashi anklagades för att ha brutit mot Japans sedlighetslag, lag 175. Enligt denna får man inte "distribuera, sälja eller visa obscena dokument, målningar eller andra objekt för allmänheten". Straffet är upp till två års fängelse eller motsvarande 18 900 euro i böter.
När konstnären så småningom släpptes mot borgen hade hennes fall uppmärksammats av tidningar och i sociala medier världen över. Rokudenashiko var världsberömd – och hon lät sig inte skrämmas. I december arresterades hon på nytt, då för att ha ställt ut otuktigt material i en väns sexbutik. Även butikens ägare, den feministiska aktivisten Minori Watanabe syddes in. Båda två frihetsberövades men Megumi Igarashi satt längst, i 23 dagar. Nu förhandlas fallet i domstol.
Tillåtet leva ut sexuella fantasier
Japan är ett land med ett ovanligt yppigt utbud av sexuella tjänster. Det är allt ifrån soap lands – förklädda badhus där män tvålas in av kvinnor tills de når utlösning, till rosa salonger som serverar oralsex på maten. Sexuella tjänster kallas för "hälsoservice" och kan fås hemkört i form av eskortflickor levererade till farstun eller ett hotellrum.
Uppbådet av massagesalonger är ändlöst och för den kreative finns så kallade imageklubbar med specialinredda rum som speglar vanliga sexuella fantasier. Man kan slita underkläderna av en skolflicka i ett klassrum, sätta på en sköterska på doktorns kontor eller klämma på en främling i tågkupé.
Dessa exempel faller alla under kategorin fuzoku, ställen som faciliterar orgasmer. Det andra kategorin är mizu shobai, "vattenhandel", där kvinnligt sällskap ingår i drinkpriset. Hit hör snackbarer och värdinneklubbar där damerna typiskt roterar var 20:e minut och man får betala extra för att behålla sin favoritfröken en runda till. Lite yngre tjejer går att finna på så kallade kabaréklubbar, kyabakura, och vanliga strippditon.
Framväxten av den veritabla erotikdjungeln har att göra med Japans prostitutionslagar, som visserligen förbjuder handel med sex men vars snäva definition av prostitution – penis i vagina – lämnar fältet öppet för uppfinningsrika. Etablissemangen finansieras ofta av företagens representationskonton.
Hur kan ett land med en sådan relation till sexualitet låsa in en konstnär som avbildar vulvor?
Militant munterhet
Vi träffar Megumi Igarashi i Tokyos förlagsdistrikt, hon ser yngre ut än sina 43 år, med flickig framtoning i kimono och rosett-diadem. I sin roll som vaginakonstnären Rokudenashiko bär hon peruk och ett ständigt leende. Författaren och Japan-forskaren Annie McKnight kallar framtoningen för militant munterhet, den bild av styrka och positivism som ska föra tanken långt bort från bittra feminister. Megumi Igarashi är dock en genuint öppen, energisk person full av humor. Hon började sin bana som tecknare av mangaserier. Snabbt märkte hon att redaktörerna föredrog manga baserad på egna upplevelser och ännu hellre kryddiga erfarenheter. Det som sålde bäst var sex.
Megumi Igarashi adopterade sin pseudonym och bjöd in läsarna till sitt intima samliv med den dåvarande maken. Hon noterade hur ofta män hade sex utanför äktenskapet men hur kvinnlig otrohet var tabu. Sedan upptäckte hon att hemmafruar träffade älskare på dejtingsajter.
– Det är klart att det inte är bra att vara otrogen men om männen kunde göra det, varför inte kvinnor? undrar Megumi Igarashi.
Hon blev särskild upprörd när popartisten och tv-kändisen Mari Yaguchi blev avstängd från sitt TV-jobb i två år efter att ha blivit påkommen med en älskare.
Megumi Igarashi ritade serien"Jag hade bara en affär" för att mana till eftertanke.
– Jag trodde att hemmafruarna skulle älska den, men det visade sig att den inte föll i god jord, skrattar hon.
Maktstrukturer
Japan är världens tredje största ekonomi men har 20 procent färre kvinnor än män i förvärvsarbete, för en medianlön 27 procent lägre än männens och i mestadels osäkra anställningar. I börsbolagens styrelser är ynka två procent kvinnor – den näst lägsta nivån bland OECD-länderna.
Samma maktstrukturer såg nu Megumi Igarashi i förhållandet till sexualiteten. Den kvinnliga könsdriften lyste med sin frånvaro i debatten.
– Jag undrade varför man inte kan visa sin vagina här, säger hon.
Megumi Igarashi hade själv trott att hennes snippa var onormal och låtit plastikoperera blygdläpparna, eftersom hon knappt visste hur vulvor såg ut – genitalier pixlas alltid på bild i Japan. Proceduren blev stoff till en manga-bok och inspirerade henne att synliggöra det kvinnliga könet.
– Det är okej att prata om penisar på TV men inte om slidor. Det är bara för att männen alltid har företräde. Jag blev förbannad och bestämde mig för att börja göra konst med vagina-motiv.
Hon gjorde en gipsavgjutning av sin vulva och dekorerade den. Den formades till allt ifrån mobilskal, fjärrstyrda vagina-bilar och kristallkronor med vulva-formade kristaller.
– Genom att göra fåniga saker ville jag skämta om ämnet, säger hon.
Megumi Igarashi höll även workshops för andra kvinnor, som fick göra gipsavgjutningar av sina egna vulvor och dekorera dem. Hon gjorde vulvadioramor – snippaformade landskap – utsmyckade som golfbanor, krigsfält, robotar och Fukushima.
Och hon adresserade bristen på uttryck för det kvinnliga könet.
– I Japan brukar vi inte använda termen vagina, den känns väldigt medicinsk. För kvinnors kön använder vi ordet asoko, som betyder "där nere". Däremot hör penis till det vardagliga språkbruket, förklarar Megumi Igarashi.
Hon tröttnade på den språkliga genansen och började i brist på bättre använda termen manko, som närmast kan översättas med svenskans fitta – ett riktigt tabuord i Japan.
– Mäns könsorgan har många fler smeknamn än kvinnors, säger hon uppbragt.
Uppmärksamheten kring hennes konst började komma efter ett magasinsporträtt, då näthatet även tog fart. Män var upprörda och tyckte att vaginor var något man njöt av under täcket, utom synhåll från allmänheten. Andra sa att de såg äckliga ut.
Det var då Megumi Igarashi bestämde sig för att öka skalan på sin aktivism. Figurinerna var inte längre stora nog.
– Jag vill inte att folk ska tro att slidor är mäns ägodelar. Jag tänkte att jag borde göra en enorm vulva.
Fall av yttrandefrihet
Megumi Igarashis advokat huserar i ett höghus nära Yotsuya-stationen i Tokyo, där kvinnor promerar förbi de blänkande skraporna med spetsprydda solparasoll. Takashi Yamaguchi, 39, är en av teamets sex jurister och den som får hantera utländsk press tack vare en barndom i USA. Han ser Rokudenashiko som ett solklart yttrandefrihetsfall.
– Igarashis konst har inte ens ett sexuellt uttryck, den använder delar av hennes egen kropp för att starta en rörelse och inspirera andra, säger han.
Takashi Yamaguchi berättar att sedlighetslag 175 kom till på 1800-talet till följd av utländskt inflytande. Under Japans slutna period, som då pågått sedan 1600-talet, hade landet varit sexuellt frisläppt, vilket inte minst de många erotiska trätrycken på kopulerande par tjänar som bevis på. Till de mer omtalade hör En fiskarhustrus fantasier som även involverar en bläckfisk. Prostitution var utbrett, relationer öppna och människor tvagade sig på allmänna badhus.
När Japan öppnades upp av amerikanska handelsintressen 1853, med en åtföljande ström av diplomater och missionärer, förfasades dessa över ölänningarnas otukt.
Osedlighetslagen kom till i ett försök att passa in Japan i globala normer och straffet skärptes efter andra världskriget, då censuren som dittills rått förbjöds i den nya konstitutionen (som till stora delar var skriven av USA).
Täckta genitalier räcker
Frågan är dock vad som räknas som obscent. I dagens tolkning har det kokats ner till blottade genitalier.
– Det är ganska absurt – så länge man pixlar könsorganen är allt annat tillåtet, bara det inte involverar barn. Man kan skildra bestialitet, incest, homosexuell pornografi och våldtäktssammanhang, staten är tolerant så länge genitalierna är täckta, säger Takashi Yamaguchi.
Men det finns undantag även för underliv. På våren hålls en årlig "penisfestival" i ett shinto-tempel i Kawasaki utanför Tokyo. Det officiella namnet är Kanamara Matsuri, Stålfallosens festival, och firandet innefattar att paradera en enorm rosa penis-staty genom staden.
Takashi Yamaguchi förklarar att det inte sker utan komplikationer – festivalarrangörerna tar stöd i såväl religion som tradition när firandet ifrågasätts. Myndigheterna verkar dock aldrig ha ingripit.
Kämpar för det fria ordet
Takashi Yamaguchi säger att hans engagemang i Megumi Igarashis fall kommer från en kärlek till det fria ordet.
– Det är min personliga övertygelse att politiker som vill kuva det fria ordet ger sig på sexualitet, våldsuttryck och uppvigling först, för att senare övergå till politiska saker. Så även om folk rynkar på näsan åt dessa uttryck så behöver de skyddas, säger han.
Tankarna går igen hos den Alaska-födde Patrick Galbraith, som bott 14 år i Japan och undervisar om manga och populärkultur på Temple-universitetet och Sophia-universitetet i Tokyo.
– Regeringen vill förmedla rätt bild av Japan. I slutändan handlar det om att kontrollera information, säger han.
Att kalla exempelvis en bok obscen – och därmed förbjuda den – leder till att den försvinner från hyllorna samt till att förläggare undviker liknande ämnen i framtiden. En slags bakvänd censur, menar Galbraith. Det handlar om kontroll.
– Kvinnors sexualitet är extremt viktig för Japan – att kontrollera deras kroppar för att kontrollera befolkningen, säger han.
Japan tampas med en åldrande befolkning och bland världens lägsta födelsetal (1,4 per kvinna). Barnomsorgen är illa utbyggd, så många kvinnor offrar karriären för familjens skull. Barnen sover av hävd länge i föräldrarnas säng, som ofta slutar ha sex.
– För kvinnor handlar valet ofta mellan barn och äktenskap å ena sidan och karriär och sexualitet å andra, menar Patrick Galbraith.
Allt fler japaner väntar med att gifta sig och upprepade undersökningar pekar på ett rekordlågt intresse för sex hos den yngre generationen. Enligt en studie 2013 var 45 procent kvinnor i åldern 16–24 inte intresserade av sex. En annan undersökning från 2011 visade att 61 procent av ogifta män och 49 procent av kvinnor mellan 18 och 34 år var singlar utan romantiska relationer, en ökning med tio procent på fem år.
Fenomenet kallas sekkusu shinai shokogun, "celibatsyndromet", av japanska medier.
– Megumi Igarashis mest samhällsomstörtande handling är att frigöra sin sexualitet från alla förtryckande normer som försöker hemlighålla och kontrollera den och säga att den är smutsig, att hemmet är det enda stället där man kan tala om sexualitet och att man bara kan vara sexuell i en äktenskaplig relation. Hon säger: Jag är sexuell här och nu! Vill du se? Här är en 3D-modell av min vagina. Det är där hon är som mest intressant, säger Galbraith.
Att staten kallar hennes vulva för oanständig belyser vad det finns för förväntningar på en kvinnas kropp, menar han.
– Är den till för nationen, för familjen, eller är det upp till henne att bestämma vad hon vill göra med den, hur hon vill tala om den och vem hon vill visa den för eller dela den med? Alla dessa frågor är nu uppe på bordet.
För påträngande
Begreppet feminism är så negativt laddat i Japan att Megumi Igarashi helt har avstått från epitetet. Att utländsk medier identifierat henne som en kvinnosakskämpe har gått den inhemska pressen förbi. Det menar doktoranden Ai Kano, 31, som studerar konst och aktivism vid Tokyos konstuniversitet, med Rokudenashiko som fallstudie.
– Nästan ingen i Japan ser hennes konst som feministisk, säger hon.
Inom konstkretsar ses Rokudenashiko som lite för påträngande – andra konstnärer använder mer indirekta uttryck än att klä sig som en liten flicka och prata om fittor. Många frågar sig om hennes figuriner ens kan kallas för konst, eller om det snarare handlar om yttrandefrihetsaktivism, enligt Ai Kano.
Det är en fråga som de lärde kommer att tampas med, antagligen resten av året. Domstolen sammanträder någon gång i månaden för att höra nya vittnen. När Megumi Igarashi inte är där gör hon ny (illegal) vulvakonst i sin lilla lägenhet som hon fortfarande delar med ex-maken. Eller så tecknar hon serier.
Hon har precis släppt en ny mangabok med titeln Är min kropp oanständig?, som förhoppningsvis kan hjälpa henne att klara advokatnotan. Polisen har konfiskerat hennes konstverk, dator och Ipad, men en nyfiken kurator i Hongkong har precis erbjudit utställningsplats. Hon hoppas på ännu en lyckad crowdfundingkampanj för att ta sig dit men kan inte annat än att irriteras över Japans sexuella dubbelmoral.
– Jag är bara en kvinna som representerar min vagina. Jag gör ju inget oanständigt. Jag skapar små gulliga saker – en kristallkrona, en kajak, inget som får folk att känna obehag, säger hon och hugger in på den rykande färska pizzan garnerad med en rå äggula som just bärs in på kaféet i Tokyos förlagsdistrikt.
– Jag gör det för att jag inte vill att folk ska tro att vaginor är mäns ägodelar, avslutar hon.