Iwe i gemenskapens kraft
Glöden, den som driver Iwe Ekström att outtröttligt arbeta för svensk kultur och information, tändes för länge sedan. Den har delvis att göra med uppväxten på ett småbruk på 50-talet och med att vara släktens första student, men också med viljan att sammanföra människor till aktiviteter.
Hösten 2012 hade någon på Svenska kulturfonden gjort tummen upp för ett förslag. Iwe Ekström, verksamhetsledare för Esbobygdens ungdomsförbund, borde premieras för sitt outtröttliga arbete för den finlandssvenska kulturen i Esbo. Därför belönades hon med ett pris på svenska dagen det året. Iwe: sedan 1991 ansvarig för att förbundets sommarteaterprojekt ros i hamn varenda sommar. Iwe: drivande kraft i projektet Kulturen vid ån. Iwe: luciamamman som tiotals gånger per säsong, år efter år, lotsar ljusbärerskor och tärnor till äldreboenden och servicehus.
– Ingen har stoppat mig. Jag har fått förverkliga mina idéer, säger hon själv.
I samma andetag konstaterar hon att hon är en krävande arbetskamrat.
– Ibland har det blivit så många arbetstimmar att man inte ens kan prata om det, och ja, jag kräver mycket av dem jag jobbar med, men jag måste urskulda mig med att jag ändå kräver mest av mig själv. Eftersom jag inte har haft familj har jag kunnat arbeta så. Jag har ju uppenbart svårt att delegera och vill jobba själv och ta ansvar för det jag gör.
Att dagarna töjt hänger ihop med en viss talkoanda.
– När jag är den enda som får lön och de andra arbetar gratis kan jag inte bara släppa och gå hem när något är halvgjort.
Vad driver dig?
– Ja, vad ska jag skylla på? Att vara uppvuxen på ett småbruk på 50-talet, med föräldrar som inte fick gå tillräckligt länge i skola, är på något sätt förpliktande. Jag var släktens första student, men ingen krävde några toppbetyg av mig – bara att jag skulle ta vara på de möjligheter jag fick.
Kanske också exemplen i familjen gjorde sitt: pappan som vid sidan av jordbruket arbetade som timmerman, mamman som var noga med att vårda mänskliga relationer och såg till att äldre personer blev ihågkomna på sina födelsedagar. Mamman som också såg till att bekanta i staden utan odlingsjord fick rotsaker och potatis när höstskörden var klar eller hembakat bröd och memma till påsk. Iwes döva bror, som under åren ställde upp som chaufför för mammans väninnor och som tog hand om mamma de sista tjugo åren.
– Mamma skötte kor, deltog i arbetet på åkrarna, bakade bröd, sydde kläder, skrev dikter och sånger och dessutom berättelser på bygdemål. På något sätt har man helt enkelt inte mage att låta bli att hålla i gång.
Vad är då sisu?
– Någon form av drivkraft som finns där också när väggen kommer emot. Något som ger överlevnadskraft i alla fall. Sisu och fananamma skulle flera faktiskt behöva lite mer av i dag, för det finns en del som bara flyter med. De förutsätter aktiviteter och utbud, men klagar hellre än gör något. Sådant har jag svårt att fördra. Det finns många som har mycket gott i sig, kompetenser och erfarenheter som de kunde dela med sig av.
De kompetenserna kan lockas fram varje år när nya amatörskådespelare ska börja drillas för Finns sommarteater. Sedan 1991 är det Iwe som hållit i trådarna: skrivit tiotals stipendieansökningar, arbetat för att få fram rätt pjäs och engagerat regissör, men också skött hundratals mindre detaljer.
– I ett halvår lånar vi ungdomarna. De får lära sig sociala färdigheter och samspel. Sedan skickar vi hem dem igen utan att behöva ta ansvar för slutresultatet, säger hon.
Ett skälmskt leende dröjer i mungipan.
När föreställningarna är över väntar slutfest, teaterresor med folk som ställt upp genom åren och förberedelserna för nästa pjäs.
Ytterligare två teatersäsonger räknar Iwe, nu 60 år, med. Hösten 2017 går hon i pension.
– En sak har jag misslyckats med under min tid och det är att ordna en permanent spelplats för teatern, säger hon.
Bråket om läktaren är välkänt och grämer henne. När slitaget på museiområdet i Glims i Esbo ansågs bli för stort för tio år sedan fick sommarteatern lov att hitta en ny spelplats. Planerna var redan långt gångna för en etablering vid Finns folkhögskola när en av grannarna protesterade. Sedan dess har processen om byggandet i två omgångar drivits i flera rättsinstanser. Verksamhetsledaren befarar att det bygglov man ansökt om kommer att ha gått ut innan alla rättsprocesser tröskats igenom.
– Hur svårt kan det vara att hitta en plats för scenen i Esbo, som är så stort? En permanent spelplats kunde förlänga spelsäsongen, men också öppna för andra aktiviteter som allsångskvällar och ringlek till jul. Tänk, man kunde sjunga in våren ... Ursäkta, men ibland tror jag att det är språket, att det är därför vi inte får synas.
Hon värnar om svenska rum i en kommun där finlandssvenskarna är spridda över ett stort område.
Pensionsdagarna, förresten. De kommer nog inte att handla om sofflocket. Ett gammalt amatörteaterförflutet kan börja kräva något, men framför allt borde framtiden för hemgården på Gullö i Ekenäs skärgård tryggas, kanske som hembygdsmuseum med residens för bygdemålsforskare.
– Men då gäller det förstås att vaska fram finansieringen ...