Helena kämpar för hälsan
För fyra år sedan stod Carl-Göran Karlsson på ett gym med händerna nerkörda i byxfickorna. Svettig träning trodde han inte alls på. Men idrottsinstruktören Helena Pirvola-Nykänen hade bestämt sig för att övertala honom.
Grankullabon Carl-Göran Karlsson, 72, har promenerat till gymmet i Esbo den här morgonen – en promenad på en och en halv kilometer som han inte hade gjort för tjugo år sedan. Det var på den tiden han motionerade med höger fot.
– Som skötte gaspedalen i bilen, säger han.
I dag har han promenerat till träningslokalen tillsammans med hustrun Eira Karlsson, 71.
Både hon och idrottsinstruktören Helena Pirvola-Nykänen, 54, ger Carl-Göran en road blick när han säger det där om gaspedalen. Det där var när han vägde femtio kilo mer än i dag.
– Nu har jag blivit beroende av motion … hur sunt det nu är att börja ruta in vardagen enligt träningen, säger han. Tre gånger per vecka mäter han sina krafter mot maskinerna i motionsföretaget Moves gym, där Grankulla stad hyr in sig.
När Carl-Görans och Helenas vägar korsades hade den energiska idrottsinstruktören redan dragit i gång ett försök med instruktörsledd motion för äldre i Grankulla. Hon hade nyss lämnat sitt jobb som idrottsinstruktör i Esbo för tjänsten som idrottsplanerare i Grankulla och snabbt hade hon sett att något saknades. I staden fanns ingen motionsverksamhet för äldre. Det var tokigt, tyckte hon. Hennes mål var ju att göra Grankullaborna till landets friskaste människor.
Helena fick hyra in sig på ett litet gym i centrum och började sprida budet: Kom till gruppen så visar jag hur man gör för att hållas i skick.
Två personer kom.
– I början tänkte jag att det här blir till ingenting, men man kan ju alltid prova. Det är inte så farligt att misslyckas. Jag har ofta gått utanför mitt eget bekvämlighetsområde när jag haft en idé. Man måste försöka, säger hon.
Helena bubblar av iver. Det gjorde hon också när Eira, som deltagit i Helenas gymnastikgrupper, lyckades övertala Carl-Göran att komma med på en kroppsvårdstimme på gymmet.
Där stod Carl-Göran sedan och blängde.
Helena visade olika övningar.
– Du sa ingenting den där första gången, säger hon nu.
– Nej, men jag kom på nytt och efter den gången blev jag så sjuk i kroppen att jag inte kunde gå!
– Nåja, men jag förklarade ju för dig att det där sjuka berodde på att du inte hade tränat musklerna förut, säger Helena.
– Nej, jag ville ju inte alls och vristerna var inte vana vid att gå, men var jag faktiskt så där besvärlig?
Sisu mötte sisu, och till slut fick Helena som hon ville. Carl-Göran började komma till motionsgruppen och paret Karlsson lade om matvanorna: middagarna blev hälsosammare, vinet byttes ut till vatten och envetenheten började ge resultat.
– Poängen är att man måste vilja själv och att det inte är ett projekt man gör, utan en livsstilsändring man bestämmer sig för, säger Carl-Göran.
I december i fjol fick han ett nytt knä och så fort läkaren gav honom lov tog han sig till gymmet fast det smärtade.
Sisu har han haft sedan han var liten.
– Som barn bodde jag i Imatra och som svenskspråkig på en finsk ort fick man ibland på käften för språket, men varje gång blodet rann växte sisun. Och så sade min pappa alltid att jag ska gå i skola och bli bättre än han, så när jag var 15 flyttade jag från Imatra för att gå i Norsen i Helsingfors.
Helenas seghet växte när hon som barn svettades på idrottstävlingar.
– Min dröm nu är en kommun med friska, sociala och lyckliga äldre. Jag går faktiskt i gång när någon är helt omotiverad och belöningen får jag när jag ser hur den här personen orkar gå uppför trapporna igen. Jag är kanske en presterare som inte ger upp, kanske lite envis också, men jag har alltid tänkt att jag klarar mig och att saker går bra om man försöker. Kanske jag inte är så realistiskt, men så här är jag.
I höst tänker Helena starta Projekt busspromenad.
– Jag går en viss rutt och då kan den som vill ha promenadsällskap haka på en bit och kliva av när den inte orkar, förklarar hon.
Sedan tystnar hon en stund.
– Hm, jag måste säkert gå två rundor själv, annars får ju den som kommer med på slutet ingen ordentlig promenad ...
Gratis och utan anmälningstvång ska promenaden vara, för Helena vet hur gott det gör. Tillsammans med närvården i Grankulla har hon organiserat promenadkompisar för personer som annars inte kommer sig ut.
– Och svamputflykter har jag gjort med folk ... Det skulle förresten vara roligt att ordna en utflyktsdag till ett idrottsinstitut för alla 300–400 äldre som är med i något slags motion. Då kunde alla få göra något de tycker om!