Sagomästarinnan lyssnar på tystnaden
Hon har sålt ofattbart många böcker och levt ett långt liv. Margit Sandemo älskas av generationer läsare, men det tog åtskillig tid innan hennes verk accepterades i de fina salongerna. Själv hävdar hon att hon inte är en skicklig författare men en god berättare.
Deckardrottningar kommer och går, men den norsk-svenska sagoberättaren Margit Sandemo består. Det är emellertid inte lönt att fråga exakt hur många böcker hon har sålt. Hon säger sig vara totalt ointresserad av ekonomi, siffror och andra tråkigheter. Sist någon tog sig för att räkna var vid millennieskiftet och då stod det klart att bara banden som ingår i serien Sagan om isfolket sålt i 25 miljoner exemplar. Ytterst få författare har fått publikmässiga framgångar som ens är i närheten, och i Skandinavien är det bara Astrid Lindgren som har nått fler läsare.
– Då jag debuterade som 40-åring hade jag böckerna klara i huvudet, sedan har jag bara skrivit på. Pengarna är jag naturligtvis glad över, men det är inget jag tänker på, jag är en ekonomisk idiot.
Vi sitter vid hennes köksbord i en villa i det skånska fiskeläget Skillinge. I ena änden av huset finns ett stort glasomgärdat uterum där viss värme lyckats få fäste denna den rekordkalla försommaren 2014, i andra änden ligger trädgården som domineras av en stor gräsmatta och fruktträd.
En aning rörigt ...
Bostaden ser ut som ett tämligen genomsnittligt hem. Inte litet men inte heller spatiöst, inte överdrivet välstädat, men inte stökigt. Undantaget är arbetsrummet som Margit Sandemo öppnar med några ord på vägen om att det bara är att titta runt, men att det är en aning rörigt och det är det. Hyllorna på väggarna är fulla av de boktitlar som har gjort henne världsberömd. Alla lediga ytor, inklusive stora delar av golvet, täcks av papper. På skrivbordet står en elektrisk skrivmaskin, någon sorts ordbehandlare, ett mellanting mellan dåtid och nutid. En apparat som har svikit sin ägarinna och är besvärlig att ersätta.
– Jag använder inte dator och det här eländet har gått sönder, jag kan inte skriva! Nu väntar jag ytterst otåligt på en ny.
Margit Sandemo är en karismatisk person som utstrålar lugnt självförtroende. Bland världens alla författare hör hon till den exklusiva skara som klarar av att upprepa en succé gång på gång på gång. Det krävs ingen uttalad fråga, svaret är underförstått: hon vet vad hon kan och exakt hur det ska göras. Ett påtagligt kvitto på hennes popularitet är alla brev. Då hon lämnade Norge och flyttade till Skåne var hon tvungen att rensa i förråden och göra sig av med 60 000 läsarbrev.
– Jag är noga med sådant och naturligtvis hade jag läst alla. Men att svara personligt fungerar bara inte, då hade jag inte fått en enda bok skriven, säger hon.
Vid ett tillfälle gjorde hon ett allvarligt menat försök att återkomma med svar till sina beundrare. Hennes berättelse om detta ritar konturerna av en person med omättlig lust till arbete.
– Jag var inne i en intensiv nästan manisk period och författade åtta romaner på 165 dagar. Samtidigt skrev jag 10 000 brevsvar.
Margit Sandemo tillägger att hon också oavbrutet befann sig på resande fot. Hon brister ut i skratt. Hennes yttre uppfyller också högt ställda krav på hur en författare, eller sagoberättare, ska se ut. Bestämd, men med glimten i ögat efter ett linsbyte på grund av starr har hon dessutom perfekt syn. Hon är rolig och självironisk och pendlar mellan högt och lågt.
– Det blev naturligtvis för mycket och jag drabbades av temporär senilitet. En fruktansvärd känsla, jag kraschade och min make fick hjälpa mig med allt.
Läser inte andras verk
Den som läser författarporträtt märker att många framgångsrika skribenter hävdar att en förutsättning för ett lyckat resultat är att de själva läser mycket. Margit Sandemo är av motsatt åsikt. Visst plöjde hon litteratur en gång i tiden, främst sagor. Men numera skulle det inte falla henne in, hon är rädd att omedvetet influeras av sina kollegor och väva in andras ord i sina texter. Därför läser hon ingen skönlitteratur som hon inte själv har skrivit.
I stället följer Margit Sandemo serier på tv. Hennes absoluta favorit är Game of thrones. Vid otaliga tillfällen under årens lopp har olika produktionsbolag försökt filma hennes egna böcker, men hon har aldrig tyckt att resultatet har hållit tillräckligt hög klass. Men nu kan det vara dags och ett pilotavsnitt är klart i augusti.
– Ett av mina barnbarn håller i trådarna, han är den enda i familjen som har affärssinne. Jag är förhoppningsfull, går det att filma Game of thrones går det att filma Sagan om isfolket.
Hon tystnar. Som många personer med talang för att berätta har hon också fallenhet för att lyssna och det är lätt hänt att intervjun växlar poler då Margit skjuter in en och annan egen fråga åtföljd av ett vänligt leende. Av de 91 åren märks inte ett spår och hon understryker att det finns tid så det räcker, den i Norge välkände healern, Snåsamannen, har spått hennes framtid.
– Jag kommer att bli 102 år, vi har det där att bli gamla i släkten.
Margits dotter Tove kommer in. Vi tittar på bleknade bilder från familjens norska fjällgård. Bilder som påminner om somrar för länge sedan när familjen var samlad. På en av dem finns Räven med, en tam räv som tog på sig en husdjursroll.
Norska i själen, svenska i praktiken
Norge och Sverige, de norska fjällen och den skånska slätten. De båda länderna drar i Margit Sandemo. Men det är det svenska språket som är hennes arbetsredskap, och den norska fjällvärlden och släktgården som var hennes hem då hon blev änka 1999, är en plats som hon numera bara besöker på sommaren.
– Jag är väl norska i själen, men svenska i praktiken. Att leva högt uppe i fjällen är fantastiskt, men jag klarar inte av all snöskottning längre. Dessutom var det problematiskt med alla lodjur, de var efter min hund, berättar Margit.
Sin make Asbjørn träffade hon på 1940-talet. Hon låter kärleksfull då hon beskriver honom som en rasande snygg man; en praktiskt lagd person, en rörmontör med sinne för teknik. Hennes egen motsats som hon passade så bra tillsammans med, och aldrig trodde att hon skulle stå ut med att mista.
– Men när Asbjørn gick bort överraskade jag mig själv med att inte ta så illa vid mig. Jag trivs faktiskt med att vara för mig själv, jag känner mig aldrig ensam, livet måste gå vidare.
Och där någonstans fångas det i Margit Sandemos personlighet som i någon mån har blivit allmängods. Svärtan omgärdar livet, men ljuset finns där och det går alltid att resa sig.
För svensk tv har hon berättat om sin stora hemlighet, som hon behöll för sig själv i ett halvt sekel. I elvaårsåldern råkade hon ut för en våldtäktsman som hon slog ihjäl med en sten, något som aldrig uppdagades. Som ung hävdade hon också att hon var synsk och togs därför in för vård på Beckomberga mentalsjukhus.
Men nu är det inget av detta som hon nämner som svar på frågan om vad som har varit jobbigast. Orättvis kritik och kyrkans inställning till henne som person drabbade hårdast, speciellt minnet av det senare får hennes ögon att svartna betänkligt.
– Jag kunde inte skriva längre. Kyrkan påstod i princip att jag ingått förbund med djävulen, att mina böcker var syndfulla. Sedan dess har jag ännu svårare med religion.
I Norge tog sig invändningarna mot den nya stjärnförfattaren handfasta uttryck. Två biskopsmöten sammankallades i Bergen och vid dem fastslogs att Margit Sandemos litteratur var en fara för ungdomen. Men också i Sverige väcktes starka känslor och på en liten ort i Dalarna ordnades till och med ett bokbål.
Även de vanliga kritikerna, journalisterna och proffstyckarnas inställning sårade Margit Sandemo. Hon understryker att speciellt i Sverige betraktas hennes böcker som typisk kvinnolitteratur. Men i Norge är inställningen nu en annan och Margit visar, med en stolthet som hon inte gör mycket för att dölja, en liten medalj. Ett norskt förtjänsttecken som hon har fått på grund av sina insatser för att skapa läslust och locka unga in i böckernas värld.
– Det var stort. Utdelningen skedde i slottet i Oslo och jag fick kung Harald till bordet, en mycket trevlig man och bra person.
"Jag har sett det stora ljuset"
Både de kristna och de sekulära kritikerna har ofta vänt sig mot de övernaturliga inslagen i Margit Sandemos böcker.
Här möter läsarna andar, magi och trolldom. Här finns något utanför den fysiska verkligheten. Och författaren gör ingen hemlighet av att hon själv har varit med om mycket som skulle kunna fylla en plats i hennes egna romaner.
– Jag har en tro men jag vill ju inte pracka den på andra, det är en privatsak. Men jag har sett det stora ljuset under djup avslappning, en annan dimension och efter det blir sig inget likt igen.
Hon nämner också två näradöden-upplevelser. En vill hon inte gå närmare in på, en kan hon tidsbestämma exakt. Andra februari 1949 såg Margit Sandemo sig själv ligga i en säng, samtidigt som hon befann sig högt uppe i ett hörn vid taket.
– Ett ljus drog i mig och jag möttes av min skyddsande. Jag ville följa med men jag började tänka på min underbara make och mina fina barn, då rycktes jag tillbaka.
Dottern Tove skymtar förbi och Margit nickar mot henne:
– Det hände när hon kom till världen, en svår förlossning som slutade lyckligt.
Efter upplevelsen fattade Margit Sandemo ett beslut som hon hållit sig till sedan dess.
– Jag bestämde mig för att leva livet fullt ut. Att inte vara rädd, det finns inget skäl att vara det.