Efter 50 olika jobb tar Hannu Anttila gärna fler

Hannu Anttila sjunker ned i den nedsuttna lädersoffan och smälter in i miljön. Vi befinner oss på ett inneställe i Berghäll i Helsingfors.

Man kan lugnt säga att hans liv inte har följt en konventionell stig. En tuff barndom, ute på luffen i Europa som 16-åring, cancer och över 50 yrken senare har han nu beslutat sig för att testamentera bort hela sin förmögenhet när han dör.

Du torde vara en av få företagare i landet som vill skänka bort allt. Hur tänker du kring det här?

– Jag njuter av livet, men tar ingen stress. Det här är den bästa tiden. När jag var barn var livet hårt. Det kanske är därför jag inte har någon borgerlig inställning till pengar.

Anttila har varken fru eller barn. Han letar heller inte aktivt efter en livspartner, även om det nog funnits ”donnor” i hans liv.

– Jag lider inte av ensamheten, för jag har mig själv och jag träffar mycket människor.

Han har redan gjort upp sitt testamente – allt ska gå till miljöorganisationen Greenpeace när han dör. Fortsätter hans nuvarande företag gå lika bra som nu kan det i framtiden vara frågan om en ansenlig summa pengar.

– Då jag dör vill jag vara nöjd med livet jag levt hittills. Jag samlar inte pengar på mig för min egen skull. Jag tycker om att ta risker. I slut­änden är det egentligen Greenpeaces pengar jag använder, resonerar han.

Läsken Club Mate, som innehåller den uppiggande växten mate, har blivit mäkta populär på trendhaken i Helsingfors. Så också på Siltanen, där vi nu sitter och samtalar.

Det är Hannu Anttilas enmansföretag som importerar drickan till Finland. Från lilla Evitskog, där han bor och har kontor, kör han personligen flaskorna till regioner som Tammerfors, Vasa och Åbo.

För sex år sedan, när han sålde Club Mate på prov, gick det åt 40 lådor på sex månader. I år väntar han sig att sälja 363 lastpallar (det går 40 lådor på en lastpall), eller motsvarande 11 fullastade långtradare.

Omsättningen i företaget har fördubblats på ett år, säger han. En sidogren i affärerna är försäljningen av en filtrerare för fritöser. Med dem kan restauranger rena matoljan i fritösen från förkolnade matrester. Bland annat Hesburger är en av kunderna.

Just nu befinner sig Hannu Anttila i ett spännande läge.

Han har anställt en chaufför och en hjälpreda som ska hålla läskaffärerna flytande.

Han tar steget vidare till fastighetsförädling och etisk investering. Går det som han vill blir det redan i sommar.

Vill alltid jobba

Trots att Hannu Anttila är 66 år vill han inte slå ned på takten.

– Jag siktar på att bli 130. På riktigt. Jag vill aldrig gå i pension.

Det kan låta bisarrt, men Hannu Anttila njuter av sitt jobb så mycket att han vissa dagar jobbar 17 timmar. Som egenföretagare blir det också jobb sju dagar i veckan.

– Många morgnar stiger jag upp fyra, jobbar lite, och när jag blir trött sover jag lite. Så fortsätter min dag. Jag gör det som min fysik tillåter. Det är viktigt att lyssna på kroppen.

Han kallar sig själv för hälsofreak. Det har blivit en del av hans livsfilosofi sedan han tillfrisknade från prostatacancern. Det är över tre år sedan han opererades för den, och den har inte kommit tillbaka.

Officiellt brukar man tala om en tidsgräns på fem år för att bli friskförklarad. Men det ser bra ut för Anttilas del.

Själv säger han att han motade en ny cancer i grind genom att äta hälsosamt. Ett halvt år efter operationen kallade också Anttilas läkare vid Jorvs sjukhus tillfrisknandet för ”mirakulöst” för att man inte hittade några nya metastaser, berättar han.

Grovjobb med snö

I början av den här artikeln kom det fram att Hannu Anttila haft över femtio olika yrken. Ett av de mest våghalsiga var att skyffla ned snö från taken i Helsingfors.

– Det var livsfarligt, men när du är sjuk i cancer spelar det där ingen roll.

Fem vintrar i rad stod han på Helsingfors tak, och om somrarna reparerade han dem.

Bland alla jobb han haft är det ändå ett oväntat yrke som seglar upp i topp: dagislärare.

– Jag tycker om barn, säger han och lyser upp.

Det blev inga egna, så därför har han gjort det till sin tradition att jobba som jultomte under jularna. Han är en återkommande figur hos några familjer.

Som barn blev det inte så många lyckliga jular. Han vittnar om en frånvarande pappa som var våldsam, en mamma som drack och en storebror som slog honom närhelst han kom åt.

– Vi bodde på bottenvåningen. Varje gång jag hörde dörren gå hoppade jag ut genom fönstret för att undgå stryk av min storebror.

Han kavlar upp ärmen och visar ett stort ärr på underarmen. Och flera på näsan. Sår som aldrig fick sjukhusvård för att föräldrarna inte brydde sig.

– En läkare konstaterade någon gång att jag brutit flera revben som aldrig fått växa samman ordentligt. Det var för att jag fick så mycket stryk. Jag kan fortfarande känna att min bröstkorg är lite sned.

Så han blev något av ett gatubarn. Sov på vindar, hos gårdskarlen, i trappuppgångar, ibland hemma i lägenheten.

– Allra mest var jag rädd för de sociala myndigheterna, att jag skulle hamna på barnhem.

I dag har han en pragmatisk inställning till barndomen.

– Jag har försökt acceptera det som hände. Det är bättre att inte leva med hat och smärta.