Amnestychefens avkoppling är att slippa ta beslut
Under de tjugo år Frank Johansson lett Amnestys sektion i Finland har han fått bevittna hur en liten aktör med få anställda förvandlats till en professionell organisation med pondus och tiotals anställda. Inte alltid ett lätt jobb för den som leder det hela men numera är han åtminstone bekväm med sin roll.
Nej, världen är inte trevlig när man sitter och följer med allt det som händer ur ett människorättsperspektiv. Ändå är det inte elände och orättvisor som dominerar Amnestyledaren Frank Johanssons jobbvardag utan mycket handlar om att styra upp personalen och om att grubbla på de stora linjerna. Det är ett jobb han gjort i tjugo år, och räknar man med de år han arbetade som informatör för Amnesty så kan han snart räkna till ett kvarts sekel hos den i dag erkända människorättsorganisationen.
– Mycket har förändrats. Dels har vi vuxit enormt från tidigare fem till närmare trettio anställda. Dels är informationstekniken och -utbudet i dag någonting alldeles annat. För Amnesty betyder det hård konkurrens för att nå ut med vår information. Ibland måste den därför vara lättuggad och förenklad men samtidigt måste vi arbeta långsiktigt och inte förenkla för mycket, eftersom det skulle tära på trovärdigheten. Allt det här kan vara en ganska svår balansgång.
Till Amnestys fördel kan ändå räknas att mänskliga rättigheter under åren blivit pop, och den saken verkar inte förändras.
– Men samtidigt har människorättsspråket också blivit något stater använder som maktmedel. Om USA bombar Afghanistan och säger att det är för att garantera afghanska kvinnors och flickors mänskliga rättigheter så används mänskliga rättigheter som makt. Om en afghansk flicka organiserar sina vänner och nära för att få gå i skola då handlar det ju om en emancipatorisk kraft mot den patriarkala makten. Vi skulle hellre stödja det som kommer nerifrån än att godkänna dem som missbrukar mänskliga rättigheter som maktmedel.
Välfärden och pengarna
Vill man se till Finland påpekar Johansson att våra grundrättigheter förstås är tryggade på ett helt annat sätt än i en stor del av övriga världen. Bakgrunden hittar han i välfärdssamhället som i tiderna byggdes upp ur ett människorättsperspektiv trots att just den termen inte användes på den tiden.
– Även om Amnesty inte jobbar med just detta så är Finlands stora problem hur detta ska upprätthållas också i framtiden. Vi har i dag större resurser än någonsin och ändå säger vi att vi inte har råd. Jag är inte så naiv att jag inte inser att kostnaderna ökar, men det handlar ju också om politiska val. Samtidigt som vi inte har råd med välfärdssamhället ska det sättas miljarder på försvar och säkerhet. Jag skulle hellre se att man diskuterar alla de här sakerna i begrepp av rättvisa och jämlikhet.
Enligt Johansson innehåller det envisa säkerhetsfokuset många problem, ett av dem att man på nationell nivå förs in på diskussioner med främlingsfientliga inslag. För Amnesty i Finland är uttryckligen xenofobin, vid sidan av kvinnovåld, ett av organisationens långkörarteman.
– I den diskussionen ingår den här oerhört konstiga byråkratin och intresset vi har att stoppa utlänningar från att komma hit. Som om vi vore separerade från resten av världen, eller som om vi skulle vara bättre än andra. Låt de fattiga gå på knä, liksom.
Tjugofem år för och med mänskliga rättigheter, ja. Johansson konstaterar rakt och enkelt att han inte har något behov av att gå vidare.
– Det finns en viss symbolik i de här tjugofem åren men jag trivs faktiskt. Jag har svårt förstå människor som vill byta arbetsplats vart fjärde år för jag tror inte på att det sker förändringar genom att man hoppar hit och dit. Däremot är jag intresserad av att ta kortare pauser ibland, och till exempel grubbla mer teoretiskt och akademiskt kring branschen som sådan.
Detta gjorde han också delvis hösten 2012 då han redigerade en bok med texter kring hur organisationer som arbetar med olika former av humanitära insatser globalt står i förhållande till makten.
Litteratur och fotboll
Under sommaren blir det ändå inget forskande kring de frågorna. Även om Johansson läser mycket, minst femtio böcker per år, och ofta stjäl sig tid att tanka både skönlitteratur och faktaböcker så slukas semestertiden i den mån han får vara i fred för e-post och samtal av praktiskt arbete på hustruns och hans sommarhus i Antskog i Västra Nyland.
För Johansson som numera lämnat chefskapets identitetskris bakom sig handlar mycket också om att slippa vara den som tar beslut.
– Förlorar mitt favoritlag Arsenal är det inte roligt men det har inget med mig att göra. Inte heller kan jag påverka hur berättelserna i litteraturen fortskrider. Och det är faktiskt ganska skönt när ingen förväntar sig att just jag ska lösa problemen.
Fotboll bra motvikt. Frank Johansson är en passionerad fotbollsmänniska som utöver att följa med favoritlagen i olika ligor också i mer än tio år varit tränare för flicklaget Malmin palloseura. Det om något tar konkret bort tankarna från människorättskränkningar som dominerar jobblivet.