"Vi behöver tala om depression"
Christian Wikander, dramachef på Sveriges television, har tröttnat på hur man talar om självmord. I hans familj har tre personer tagit livet av sig. – För att de inte längre orkade, säger han.
Christian Wikander var 15 år när hans pappa dog. Året var 1975. Cancern i bukspottkörteln hade blivit för mycket för kroppen och när pappan sedan dog stod hans hustru kvar med fem barn. Av dem var Christian nästyngst, men den som plötsligt fick växa sig rakare i ryggen är någonsin och börja ta ansvar. Han blev den som såg till att räkningar blev betalade och att annat som var pappas uppgifter blev omskötta.
Året efter drabbades familjen av ett nytt dödsfall. Den här gången var det Christians äldsta syster Vivicas krafter som tog slut.
– Min syster var från början min bror, en av de första svenskar som genomgick könskorrigering. Hon hade kämpat hårt för att få leva i sin identitet och var mitt i korrigeringsprocessen när hon gav upp. Jag tror att hon bara inte orkade längre, säger Wikander lugnt.
Året efter beslutade sig sedan familjens mamma för att lämna livet, men i motsats till det äldsta barnet lämnade hon ett brev efter sig i vilket hon skrev att hon inte ser någon framtid utan sin make.
– Hon ville komma i väg för att hålla far i handen, säger Christian Wikander tyst.
Han har varit arg på henne, och mycket besviken, men mest förstående ändå.
– Jag såg ju hur hon kämpade, hur hon sökte nya sammanhang att hitta ett liv igenom. Jag förstår hur hon kämpade innan hon gav upp, säger han.
"Bryt tabut"
År 1999, när Christian redan var gift och hade tre barn, kom budet att ytterligare en storasyster, det mellersta barnet i syskonskaran, begått självmord.
– Eftersom jag var äldre nu kunde jag se med lite andra ögon än tidigare. Min syster hade en psykisk sjukdom och hade haft en psykos. Hon var visserligen ute på andra sidan, men man minns ju allt man gjort medan det varat och hon orkade helt enkelt inte med det, säger han.
När den amerikanske skådespelaren och ståuppkomikern Robin Williams tog livet av sig i augusti i fjol gick diskussionen het bland annat på sociala medier, och i en tråd på Facebook såg Wikander hur någon kommenterade det märkliga i hur vi talar om självmord.
– Den primära dödsorsaken kan vara att hjärtat stannat, men har den döda haft cancer säger vi att människan dog av cancer. Tar någon sitt liv däremot, ja, då säger vi just det. Då blir det viktigt att definiera dödssättet, inte den bakomliggande sjukdomen. Kan vi inte bara säga "han dog av depression"?
Wikanders resonemang går ut på att bryta det tabubelagda.
– Så vi kan tala om att det finns psykiska krafter som kan ta livet av oss och lära oss se att det inte är märkligare att vara sjuk i hjärnan än att ha ont i knäet, säger han.
Wikander reagerar på hur debatten på något sätt kan börja handla om den dödas ansvar.
– Hur kunde hon? Hon hade ju barnen, liksom. Plötsligt blir självmordet till något som den här personen hade kunnat undvika genom att skärpa sig lite och ta ansvar. Så är det ju inte. Ansvaret ligger ju någon annanstans. Det är sjukvårdens ansvar att göra något för att hjälpa.
Wikander talar om skuldkänslorna. Efter att den andra systern tagit livet av sig kände lillebror stor skuld.
– För att jag inte hade gjort mer kanske … Men om en människa bestämt sig för att hon inte kan leva längre är det inte mycket mer vi andra kan än kanske skjuta upp ögonblicket. Personen måste ju vilja leva vidare själv för att kunna göra det och det ligger otroligt lite lösning i att definiera var skulden ligger. När hjärnan är sjuk är hjärnan sjuk och då behövs vård.
När familjens mamma dog, säger Wikander att han på något sätt var duktig i sin sorg.
– När min andra syster dog mådde jag mycket sämre. Det var hundraprocentig sorg och inte en så kontrollerad process, men mycket friskare på ett sätt. Vi var aktiva: byggde kista och valde kläder åt henne.
"Detta är en hälsofråga"
Det ligger ett sorgset lugn över berättelsen och Wikander återkommer till frågan om öppenhet.
– Med den syster som dog 1999 visste vi inte ens om hon var troende eller hur hon hade velat ha begravningen. Det var jobbiga frågor, men vi valde en öppen ceremoni med familj och vänner runt kistan i ring. Jag har en väldigt varm känsla kring den där dagen. För mig blev öppenheten en tröst.
I något skede började Wikander nästan kokettera med sin historia.
– Jag kunde ta över en hel middag och få alla att lyssna på min berättelse, men det var en viktig del av sorgeprocessen att få prata. Det var mitt sätt att sörja. Om samtalet kring självmord och depression var en större del av samhället, av samtalet i det offentliga rummet, skulle det hjälpa. Annars hamnar man lätt i en isolation i sin egen sorg.
Mest störs Wikander av att samtalet kring depression och självmord fortfarande kan vara så tabubelagt. Det gör honom frustrerad.
– Det är redan svårt att gå fram till någon som haft ett dödsfall i familjen och komma på vad man ska säga. När döden kommit som ett självmord blir det ännu svårare. Det ska inte behöva vara så.
Wikander säger att det offentliga samtalet behöver börja handla om depression som en livsfarlig sjukdom och om hur vi satsar på att stödja dem som drabbas. Han vill flytta fokus från en laddad debatt med inslag av skuldbeläggande och individens ansvar till att bli en hälsofråga.
I det öppna samtal Wikander efterlyser får olika synsätt plats – bland annat hoppet.
– Det finns mycket att göra och det finns miljoner mediciner som kan hjälpa en psykiskt sjuk genom det akuta skedet. Vi tappar folk i onödan. Det finns hjälp att få.