Det maritima kulturarvet är hotat
Astrid, Helena, Inga, Inga-Lill, Ingeborg, Svanhild. Med vackert klingande namn och vackra former tar sig damerna fram i våra kustvatten. Entusiaster håller dem vid liv och kunniga händer reparerar de skavanker som uppstått under årtiondenas gång. Men i dag slår de larm: Segelskutorna är ett hotat släkte. Ett kulturarv håller på att gå förlorat.
Vid kajen utanför Kronohagen i Helsingfors guppar stora segelskutor fridfullt i vågorna. Tusentals människor passerar dem varje dag – men få ägnar fartygen mer än ett flyktigt ögonkast.
Galeasen m/aux Svanhild ligger förtöjd vid den gamla Vedkajen. Morgonvinden är frisk. Sjökaptenen Jouni Wirta hälsar oss välkomna ombord på sin skuta. Sent föregående kväll har Svanhild återvänt från en seglats i österled, men tid finns inte att ta igen sig – Svanhild måste städas, repareras och göras klar för nästa äventyr. Barnen borde den 39-åriga skepparen också hinna träffa i något skede, för om två dagar bär det av igen, mot Hangö.
För en rundtur på fartyget har Wirta ändå tid. Fartygets interiör är hemtrevlig och varm med de små kajutorna och bilderna av segelskepp på stormiga hav. Alltid har fartyget inte varit lika mysigt. På femtio- och sextiotalet fraktade Svanhild sand från Borgå till huvudstadens nybyggen.
Jouni Wirta har seglat med träskutor hela sitt liv. Efter studier i både ingenjörs- och handelsskolor blev sjöfart slutligen hans yrke. Tio år på lastfartyg – och avancemang från matros till sjökapten – har gett en god grund för att återvända hem till det som hjärtat verkligen slår för. De senaste åren har Wirta livnärt sig enbart genom att jobba med Svanhild.
– Folk brukar säga att jag seglade med Astrid – Svanhilds systerskepp – redan innan jag var född. Det kan väl stämma, säger Wirta och skrattar till.
Svanhild och Astrid ägs av aktiebolaget Helsingfors segelskeppskontor. Bolaget har även några mindre skutor. Med segelfartygen ordnar företaget charterseglatser i skärgården eller kvällsseglatser kring öarna utanför Helsingfors. Företaget gör dock ingen vinst, allt överskott används till att underhålla skutorna.
– Nu jobbar jag heltid med våra segelskutor. Arbetet med fartygen tar så mycket tid att jag inte just hinner göra något annat. På vintrarna arbetar vi med båtarnas underhåll och på somrarna är jag till sjöss, säger Wirta.
För traditionella segelskutor är nuläget ingen dans på rosor – långt ifrån. Men inte var det lättare förr heller. De sista träfartygen byggdes på femtiotalet. I trettio år fick de förfalla, många såldes utomlands eller försvann i djupet. Först i slutet av åttiotalet började finländarna på nytt få upp intresset för segelskutorna. Den första repliken var åländska Albanus som byggdes 1988. Men det sinande kassaflödet ger entusiasterna gråa hår.
– Om samma utveckling fortsätter har vi väldigt få skutor kvar om tio år. Det låter tråkigt att säga det, men allt handlar om pengar, säger Wirta.
Museiverket stöder fartyg som Svanhild och Astrid som finns med i traditionsfartygsregistret. Årligen delas omkring 400 000 euro ut till traditionsbåtar och traditionsfartyg. I år fick Svanhild den största potten, 66 000 euro. Men de pengarna räcker inte långt, den planerade akterrenoveringen beräknas kosta över 300 000 euro. 250 000 fattas.
– Det krävs ett starkt engagemang och aktiva ägare för att få verksamheten att fungera. Men som sagt är tanken inte att göra så mycket vinst som möjligt utan att kunna fortsätta underhålla fartygen. Egentligen är det inte ens skeppen det handlar om utan hela den kultur som finns omkring. Alla olika slags båtar, den underhållscirkus som finns i bakgrunden, anskaffningen av virke, trä- och metallhantverket, båtbyggandet. Ja, hela den här kulturen är värd att bevaras, säger Wirta.
Kulturen Wirta talar om är inget skämt – den är nästan handgriplig på Svanhild. Alla vi talar med understryker hur viktig kulturen är. Den innefattar allt från den yngsta sommarjobbaren på ett segelfartyg till den mest erfarna skepparen som gjort skutorna till sitt livsverk. På Svanhild träffar vi till exempel matrosen Miika Soini som i sitt civila yrke är filmregissör. Han rycktes med för några år sedan och nu seglar han alla somrar på Svanhild.
Understödet otillräckligt
En titt på Museiverkets register för understöd för restaurering av traditionsfartyg ger följande siffror: ansökningarnas sammanlagda värde i år är över två miljoner euro. Museiverket har delat ut 355 000 euro. Allt fler fartygsägare tvingas överge sina skepp då tillgångarna tryter.
– Jag tycker att Museiverket kunde dela ut hela understödspotten till ett enda fartyg per år. På det sättet skulle man kunna jobba ordentligt med ett projekt och så småningom skulle fartygen rustas upp, säger Wirta.
Museiverkets understöd har nyligen dessutom utvidgats till att inte bara omfatta fartyg utan också mindre kulturhistoriskt värdefulla båtar. Understödspotten är densamma trots att ansökningarna blivit flera.
Resultatet är att varje enskilt fartyg får mindre pengar än tidigare.
– En av grundtankarna bakom traditionsfartygsregistret och Museiverkets understöd var att båtarna ska vara öppna för allmänheten. Våra båtar kan hyras, man kan komma med på ungdoms- och
semesterseglatser och dessutom ordnar vi olika evenemang som de traditionella segelskeppsdagarna. En privatpersons segelbåt får man knappast besöka utan lov, säger Wirta.
Anne Ala-Pöllänen är amanuens i sjöhistoria vid Helsingfors universitet och medlem av expertnämnden för traditionsfartygsregistret. Hon kan inte verifiera om ett kriterium för understödet ursprungligen var att allmänheten ägde tillträde till fartyget. I så fall har tänkesättet förändrats.
– Alla traditionsfartyg är egentligen inte heller öppna för allmänheten så att man helt utan att betala kan gå ombord på dem. Men jag förstår att det grämer att fler ska vara med och dela på potten. Tyvärr var det nödvändigt.
Enligt Ala-Pöllänen började man erbjuda understöd även till mindre traditionsbåtar på grund av hårt tryck från båtfolket. Wirta håller med – båtägarna lobbade mycket hårt för att få komma med i kretsen av understödet.
Wirta vill ändå inte ge upp – än är det inte för sent.
– Alla möjligheter finns att vända trenden uppåt igen, säger han.
En hel massa yrkesskicklighet finns men problemet är att den finns hos väldigt få personer. I Finland kan man utbilda sig till båtbyggare men segelfartyg lär sig ingen att bygga numera. Nya projekt skulle behövas för att föra yrkesfärdigheterna vidare.
– Själv kan jag en hel del om hur man bygger träfartyg, men jag är ingen skeppsbyggare, säger Wirta och ger oss namnet på personen han kallar för ”trollkarlen”:
– Mikael Holmström – han är en riktig mästare på segelskutor.
Holmström bor och jobbar på Sveaborg där han har tillgång till den urgamla torrdockan. Vi tar färjan ut till befästningen för att träffa denna trollkarl.
Trollkarlen på Sveaborg
På Sveaborg är det högsäsong. Det kryllar av turister på öarna men lite avsides hittar man ändå en lugn vrå – där finns torrdockan och Holmströms verkstad. En vilsen japan är den enda människa som syns till vid varvet men då vi närmar oss börjar man höra ett hårt bankande inifrån verkstaden. Det är onödigt att knacka på dörren.
Mikael Holmström sitter vid en halvfärdig träbåt och slår nitar i en skrovplanka med hammare och tång.
– Nu börjar vi med att göra skillnad mellan träbåtar och träfartyg, säger han med ett snällt leende redan efter första frågan.
Holmström har noterat min okunnighet och fortsätter:
– Jag är utbildad båtbyggare men att bygga stora skepp i trä har jag lärt mig av eget intresse. Jag håller uppe min kunskap hela tiden. Det är som att spela ett instrument – om man slutar spela för en vecka, för att inte tala om ett år, rostar kunskaperna och det är svårt att börja på nytt, säger han.
Att bygga träfartyg har Holmström lärt sig själv, det finns ingen utbildning för det. Albanusprojektet 1988 var det första fartygsbygge Holmström medverkade i.
– Då var min yrkesskicklighet ännu i barnskorna. Men jag läste mycket av den engelska och svenska facklitteraturen och intervjuade gamla skeppsbyggare då de ännu var vid liv. Så småningom lärde jag mig.
På åttiotalet då Holmström började i branschen fanns det tretton fungerande träbåtsvarv i Finland. Nu för tiden finns det färre än tio personer i hela landet som bygger träbåtar. Holmström är den enda som bygger och reparerar träfartyg någorlunda regelbundet. Det är viktigt att upprätthålla kunskaperna genom att bygga små träbåtar om inga större fartygsprojekt finns.
– Det är svårt att klara sig som hantverkare i Finland i dag. Traditionella hantverk romantiseras ofta men är egentligen inte hemskt uppskattade. Träbåtar gör man fortfarande i någon utsträckning, men det är fartygssidan jag är orolig för. Den står på en mycket osäker grund.
Ljusglimtar
Torrdockan utanför verkstaden står nästan tom på somrarna, nu finns där bara två intäckta båtar. På vintern förvaras bland annat segelskutor där. Då fylls den med vatten, fartygen kör in och så töms den igen. Varvet byggdes i samband med resten av Sveaborg – gamla befästningsväggar omgärdar fortfarande torrdockan. Bland annat i Stockholm finns ett liknande varv.
Holmström tycker att Norge, Sverige och Danmark gör mycket mera för att bevara gamla segelfartyg. Han befarar att om segelfartygen inte nu tas om hand så finns ingen återvändo – då har vi gått miste om våra skutor för gott. Det ekonomiska läget i landet förvärrar situationen ytterligare.
– Museiverkets understöd är ju en del av mitt levebröd, därför klagar jag ogärna. Men nog känns det konstigt att minska på stödet till traditionsfartyg. Det påverkar direkt även mitt livsverk. Nu dumpas det som jag gjort hela mitt liv. Det är en kraftig kultur vi håller på att förlora.
Enligt Holmström behövs nu konkreta åtgärder. Nya träfartyg borde byggas regelbundet för att unga båtbyggare ska kunna ta tillvara den kunskap Holmström än så länge kan lära ut. Men grundfrågan som alltid dyker fram är: Var ska pengarna komma ifrån?
Jouni Wirta anser ändå att det finns ljusglimtar mitt i mörkret. Skeppartraditionerna tycks intressera många unga som är villiga att fortsätta i samma fotspår.
– Vi hade till exempel en sommarjobbare som studerade industridesign. Men efter att han jobbade här en sommar började han i sjöfartsskolan. Nu utbildar jag honom till skeppare på ett av våra fartyg.
Dilemmat enligt Wirta är att föra båtbyggarkonsten vidare till nästa generation. Träbåtar kräver nämligen konstant underhåll, få är gjorda för att hålla längre än tjugo år.
– Genom att bygga repliker kan man upprätthålla yrkesskickligheten i någon grad, men frågan är: Vill vi ha kvar de gamla båtarna också?