Gamla parkträd blir afrikanska trummor
Om du ger ett barn en trumma så börjar det trumma. Vissa av dem fortsätter hela livet, som Ossi Raippalinna. Numera tillverkar han också afrikanska trummor av lokala träslag i sin verkstad i Vanda.
– Jag var fyra år gammal när jag besökte Gambia med mina föräldrar. Då fick jag en afrikansk trumma, och sedan dess har jag trummat, säger Ossi Raippalinna. Någon har säkert hört honom i banden han medverkar i, nu Faso Kan och Raka Bananer.
– Utan min långa skolfranska hade jag aldrig kunnat lära mig det jag kan i dag, säger han och svarvar långsamt ner en grov almstock till congaformat.
– I tonåren lärde jag mig spela djembetrumma och ville gå djupare in i den afrikanska rytmiken. Det ledde till att jag fick kontakt med de västafrikanska musiker vi har här i Finland, och via dem fick jag höra om de musiker i Västafrika som jag senare träffat, säger Ossi Raippalinna.
Lokala språk
Med hög motivation att lära sig talspråksfranska redan i gymnasieåldern hade han goda förutsättningar att fråga och svara när han rörde sig i Senegal, Burkina Faso eller Mali, men när man söker den afrikanska musikens rötter räcker inte ens kolonifranskan.
– Vill man få kontakt med de äldre traditionella musikerna behöver man kunna de enklaste orden åtminstone på wolof i Senegal och jula i Mali och Burkina Faso, säger han.
Eftersom enbart Burkina Faso har 64 olika folkslag med olika traditioner och kultur är utmaningarna ändå rätt stora.
Tio års förberedelser
I tio år har Ossi Raippalinna jobbat huvudsakligen med prototyper och utvecklat sin speciella tillverkningsprocess. Han har själv byggt sina svarvar och den övriga utrustningen. Ingen annan trumtillverkare svarvar lika stora stockar. Trummorna är framtagna i ett stycke ur inhemska träslag, och alltid av det spillvirke som annars skulle flisas eftersom stockarna är för korta för att bli virke. Saknar du något gammalt träd i en park eller skogsdunge i Helsingfors är sannolikheten stor att det fått nytt liv som en av Ossi Percussions trummor.
– Björk, alm och lönn är mina vanligaste träslag, men mindre trummor kan man också göra av fruktträd eller rönn. Talande trummor blir bra om man använder till exempel äppelträ som är extremt hårt, säger han.
– Afrikanska träslag växer långsamt och är redan exploaterade långt över smärtgränsen. Därför började jag testa våra egna träslag, säger han.
Inte billigt, men bra
Att använda stadens spillvirke innebär att man måste gå över virket med metalldetektor innan man börjar svarva.
– Jag har hittat granatskärvor, spikar, järntråd och mycket annat i de stockar jag jobbat med, och trots metalldetektorn har jag förstört många svarvblad under åren som gått, säger han.
Att ett träd är ruttet i kärnan spelar ingen roll när stocken ändå ska urholkas. Ossi Raippalinna strävar efter att bara utnyttja träd som också annars skulle ha avverkats.
I en värld där stora tillverkare skeppar iväg "afrikanska" trummor containervis kan man inte konkurrera med priset. Ossi Percussion är ett kvalitetsmärke som kostar därefter. En djembe kan gå på 400–600 euro, en conga kostar åtminstone en tusenlapp.
– I stället för att serietillverka billiga trummor satsar jag på kvalitet och beställningsjobb. Allt börjar med att kunden och jag diskuterar fram vilken trumma han behöver. Varje trumma har sin egen kultur och sina egna byggtraditioner. Därför kan man beställa exakt det sound man vill ha. En conga för rumba ska vara av björk, som ger en lång och varm klang. Spelar man mest rock ger lönn en kortare och mera distinkt klang.
Skinnet på de mindre trummorna är det enda importerade, där duger bara afrikanskt getskinn. Det finländska håller inte för den hårda spänningen. En conga eller bongo blir bäst med koskinn.
– Veganer och andra som vill undvika djurskinn kan förstås få syntetskinn på sina trummor, tillägger han.
Undervisning
Nu är prototyperna klara, verkstaden har flyttat till nya utrymmen och produktionen kommer igång på allvar. Men trots en årskapacitet på hundratals trummor är det här bara en del av visionen bakom Ossi Percussion.
– Jag har alltid undervisat parallellt under alla år, och det är lika viktigt som tillverkningen. I framtiden hoppas jag kunna stödja undervisning i traditionell musik också i Västafrika. Där är det exakt som här, de unga satsar mest på enklare showeffekter och är inte så intresserade av musikens rötter. Eftersom skogarna i Afrika är hårt trängda tänker jag också plantera ut träd så att det finns trumvirke i framtiden.
Hans företag har redan nu tagit ett steg mot visionen. Just nu har Ossi sällskap av Jevgenÿ Ivanov som bygger trummor under en tre månaders praktikperiod. Den tredje personen är Issiaka Dembele, en västafrikansk trumbyggare som hör till en känd griotfamilj. En griot är en sångare, historieberättare och muntlig historiker, och utan dem skulle trumkulturen inte vara vad den är.
– Det är de talande trummorna med en räckvidd på 15 kilometer som varit grunden för utvecklingen. Kring dem samlades trumtillverkare och grioter, och ur den traditionen kommer alla andra trummor.