"Någon vet vad som hände"
Den 17 juli har det gått ett år sedan ett Malaysia Air-passagerarplan sköts ner över östra Ukraina. 298 personer miste livet. Fram till dess hade kriget i Ukraina främst uppfattats som en lokal konflikt – nu blev den en angelägenhet för hela världen. HBL har återvänt till katastrofplatsen.
HRABOVE/ROZSYPNE
Natten till torsdagen den 17 juli 2014 jobbar Vadim Dmitrenko i kolgruvan. På förmiddagen avslutar han sitt skifte och åker hem för att sova, hem till huset med vitmenade väggar och klarblå fönsterkarmar där fyra generationer bor under samma tak. Omgivet av en prunkande rosenträdgård ligger det mitt i Rozsypne, en liten by utanför Torez i östra Ukraina.
Kriget rasar på avstånd. Området kring Rozsypne kontrolleras av separatisterna, men här pågår inga strider. Det enda som hörs är artilleribuller i fjärran och militärplan som passerar på väg mot Luhansk för att ge ukrainska armén luftunderstöd.
Separatisterna har skjutit ner flera av dem. Varje gång det sker talar de stolt om det efteråt. "Vi har knäppt en fågel", säger man. De sociala medierna används flitigt för att få ut budskapet.
Familjen Dmitrenko är inte engagerad i kriget. Far och son Aleksandr och Vadim arbetar i gruvan, mamma Marina sköter husdjuren, odlar trädgården och tar hand om mormor. Vadims hustru Kristina har precis fött parets första barn, dottern Ksenija.
Man hoppas att kriget ska hålla sig på avstånd. Att det ska ta slut så fort som möjligt.
Luftvärnsrobot i grannstad
Några kilometer nordväst om Rozsypne ligger Snizjne, en stad där trafiken är livlig den här dagen. Separatisterna transporterar ovanligt mycket militärmaterial genom staden.
Vid lunchtid får AP-journalister på plats i Snizjne syn på fem meter hög luftvärnsrobot – en så kallade Buk M-1. Den är så hög och skrymmande att den är omöjlig att missa där den transporteras genom centrum med hjälp av en lastbil. AP:s fotograf vill ta en bild men hindras av beväpnade män.
På eftermiddagen är himlen molnig. Aleksandr Dmitrenko bestämmer sig för att åka och skörda gurkor i grannbyn Hrabove några kilometer bort. Han har varit borta i någon timme när Kristina hör flygplan i luften.
– Jag antog att det var bombplan och tänkte att vi för säkerhets skull borde gå ner i potatiskällaren. Så jag väckte Vadim, säger Kristina.
Vadim går ut på förstukvisten, yrvaken och lite omtöcknad. Då ser han planet i skyn. Planet som störtar, klart och tydligt i riktning Hrabove där Aleksandr som bäst skördar gurkor.
– Mamma började skrika hysteriskt. "Sasja! Sasja! Han är ju kvar i trädgårdslandet!"
Samtidigt, i byn Hrabove, står Valentina Bratjenko ute på gårdstunet. Hon ser planet komma farande.
– Det hade brutna vingar och saknade cockpit. Jag insåg att det var på väg rakt mot vår by. Den känslan glömmer jag aldrig. Jag visste att även om jag rusar in och varnar alla så kommer vi aldrig att hinna sätta oss i säkerhet om det faller ner här. Skräcken går inte att beskriva.
En prick som kom närmare
Aleksandr Dmitrenko står på alla fyra i gurklandet då han hör en explosion uppe i luften. Och ytterligare en.
– Sedan hörde jag ett visslande ljud. Jag lyfte blicken och fick syn på en prick som var på väg rakt emot mig och hela tiden blev större och större. Då reste jag mig upp och sprang allt vad jag orkade över vägen. Aluminiumpartiklar regnade över mig. Jag kastade mig ner i en grop, sedan kom smällen och en väldig tryckvåg när det som var kvar av planet störtade i marken och började brinna.
Det är inte planet som har etsat sig fast i Dmitrenkos minne. Utan vad som föll ner efteråt. Kropparna. Han breder ut armarna för att visa hur de kom farande.
– Plötsligt kom fyra kroppar störtande genom luften med armarna utsträckta. De landade med en duns ett tiotal meter i från mig. Nakna. Jag gick upp på vägen och där låg kroppar överallt, de flesta saknade kläder. När Vadim hittade mig var jag i fullständig chock och kunde knappt tala.
Som genom ett under hade det sargade planet landat på en folktom väg mellan byarna Hrabove och Rozsypne. Det kunde ha störtat rakt på husen. I stället regnade både plandelar och lik ner över byarna, somliga föll rakt genom tak och damp ner i människors hem.
– I pappas uthus låg en död kvinna i flera dagar. Han märkte det inte genast. Det var inte förrän det började lukta som han undersökte skjulet, säger Kristina Dmitrenko.
Kal fläck efter planet
Marken där planet störtade är fortfarande kal. Runt omkring växer klöver, rölleka, blåeld och frodigt, högt gräs. Det är Vitalij Nevintjannyj som visar mig platsen. Han vallar kor i närheten, precis som för ett år sedan då han i likhet med Aleksandr Dmitrenko fick springa för sitt liv när planet störtade.
– Jag sprang med ryggsäcken på huvudet för att skydda mig mot alla fragment som föll ner. Efter att planet hade störtat hittade jag en kortklipp man liggande på mage. Han hade mörk hy. Vi förstod att det inte var något militärplan som hade skjutits ner.
I våras kunde man fortfarande hitta delar av planet och människors personliga ägodelar strödda i gräset. Så sent som i april rensades området helt och hållet på de sista kvarlevorna och sakerna. Byborna jag talar med förstår inte varför det tog så lång tid att samla ihop alltsammans.
– Soldaterna som anlände spärrade av hela området, ingen fick göra något. Kropparna låg orörda i tre dygn och började snart lukta. Det var helt uppenbart att soldaterna inte visste vad de skulle göra. De sade att alla berörda länder borde sända hit sina egna experter, men det kändes mer som en undanflykt, säger Valentina Bratjenko.
Utredningen hindrades
Hela olycksområdet kontrollerades av separatisterna, som från första början hindrade katastrofutredningen. De internationella experterna från OSSE fick inte fullständig tillgång till olycksplatsen på flera dagar.
– Till sist lät de oss gruvarbetare och bybor gå ut för att finkamma hela området. Allt vi hittade lade vi i påsar som placerades på ett lastbilsflak. Jag vet inte vart lasset fördes, säger Aleksandr Bratjenko som är pensionerad gruvarbetare i Hrabove.
Skörden var makaber. Döda kroppar. Delar av döda kroppar. En död papegoja i bur. Ett hundkadaver. Leksaker. Sminkväskor.
– En man svimmade när han fick syn på en lemlästad kropp utan armar och ben. De var tvungna att leda honom tillbaka upp på vägen. Det hela filmades och i ukrainsk tv påstod man att han hade åkt fast för likplundring. Vilket var helt osant, säger Aleksandr Bratjenko.
Rykten som spreds om att bybor och separatister plundrade liken på deras ägodelar har fått människorna i Hrabove och Rozsypne att ta mycket illa vid sig. Många vägrar prata med oss.
– Journalister har kränkt oss så fruktansvärt. Vi vill inte längre tala med er. Ni har utmålat oss till djur! utbrister Natalja, en av invånarna i Hrabove som kommer cyklande på den ojämna sandvägen som löper mellan husen. Hon vägrar stanna och trampar vidare med tårar av ilska i ögonen.
En vändpunkt i kriget
Fram till den 17 juli 2014 hade några tusen människor dött i kriget i östra Ukraina. Nu omkom 298 personer som inte hade något med konflikten att göra – holländska, malaysiska och australiska medborgare, 80 av dem barn. Kriget i Ukraina hade stigit in i Europas vardagsrum. Det blev en vändpunkt för det internationella samfundet.
Nya, omfattande sanktioner mot Ryssland infördes. Tidigare hade de varit begränsade och främst riktat in sig på inreseförbud till EU och USA för utvalda ryska beslutsfattare. Nu utvidgades de till att gälla oljeföretag, teknologiexport till Ryssland och finansbranschen.
Ryssland skars av från de internationella kreditmarknaderna, vilket gjorde att ryska banker inte längre kunde tälja guld på att ta billiga lån i Europa och sedan låna ut pengar till hög ränta i Ryssland.
Moskva svarade med att förbjuda livsmedelsimport från EU och USA. Inom kort lanserade ryska tv-kanaler teorin att ukrainska jaktplan hade skjutit ner planet, med syftet att diskreditera Ryssland. Bevisen som lades fram visade sig vara förfalskade.
Det nedskjutna planet skulle snabbt bli en outsinlig källa för spekulationer, konspirationsteorier och propaganda.
I Ryssland spreds uppgifter om att planet i själva verket hade varit fullt med döda kroppar innan det sköts ner. I Ukraina rapporterades om att separatisterna till och med hade stulit mascaraflaskor av liken.
Buk-robotens väg
I november 2014 publicerade Bellingcat en rapport om Buk-roboten som hade iakttagits i Snizjne av bland annat AP:s utsända. (Bellingcat är en organisation av så kallade medborgarjournalister som använder sig nätet, framför allt sociala medier, för att få fram information. Dess grundare är brittisk medborgare Eliot Higgins.) I sin rapport spårar Bellingcat Buk-robotens väg från Donetsk till Snizjne och därifrån till Luhansk.
Iakttagelserna av Buk-robotar i östra Ukraina är många och källorna trovärdiga – Guardian, AP, Reuters. En högt uppsatt separatistisk militärledare, Aleksandr Chodakovskij, har bekräftat i en intervju till Reuters att separatisterna hade tillgång till Buk-robotar.
Däremot är det inte bevisat att planet sköts ner uttryckligen av en Buk-robot. På den här punkten kom den holländska undersökningskommissonen inte fram till någon konkret slutsats.
Två tredjedelar av passagerarna var holländska medborgare. Nu föreslår Nederländerna att man grundar en internationell domstol under FN:s ledning för att gå till botten med brottet. Det vore också det mest effektiva sättet att involvera Ryssland i processen.
"Varför frågar ingen oss?"
I Hrabove ställer sig Tatjana Kovalenko fortfarande frågan varför ingen är intresserad av deras vittnesmål.
– De enda som ställer frågor till oss är journalister. Inte en enda internationell expert har velat träffa oss. En så fruktansvärd olycka – och ingen frågar vad vi vet. Borde de inte vara intresserade av precis alla uppgifter som går att samla in?
Både Tatjana och hennes föräldrar Valentina och Aleksandr Bratjenko är märkta av det störtade planet.
– Andra har det visserligen värre. Våra grannars vatten luktar kerosin, det problemet har vi sluppit. Men jag känner mig tröttare än förr. Det är många som klagar på stress, säger Aleksandr Bratjenko.
– Vi vill veta vem som gjorde det. Så många döda. Så många barn. Jag tror inte att myndigheterna verkligen har gjort allt för att få reda på sanningen. Annars hade väl inte delar av planet legat kvar här ända fram till april, säger Valentina Bratjenko.
Borta vid den kala fläcken invid asfaltvägen står Vitalij Nevintjannyj och lutar sig mot sin herdestav. Han stirrar bort mot horisonten. Landskapet är vidöppet. Hettan tung.
– Myndigheterna måste bara kämpa lite hårdare. Någon vet. Det är alltid någon som vet. Till exempel de som sköt ner planet.